måndag, april 30, 2007

Motsatsen till cool men ändå inte het

Några som skulle vilja vara supercoola TV-karaktärer (se cool-listan + kommentarerna) men som enligt min mening inte lyckas så bra:

1. Salem Saberhagen, den svarta katten i Sabrina tonårshäxan. Ska vara en småelak, egocentrisk sidekick med vassa oneliners, men det är svårt att ta den radiostyrda, taffliga dockan på allvar. Dessutom är de ju inte konsekventa utan använder robotkatten i vissa scener och en riktig katt i andra, nåt som gör det hela än mer förvirrande. Nej tack.

2. Jordan Cavanaugh, spelad av Jill Hennessy i Jordan, rättsläkare (Crossing Jordan). I min mening en överskattad serie. Underhållande i sina stunder, men till och med jag som brukar vara väldigt förlåtande stör mig på skådespeleriet, som ibland är katastrofalt dåligt. Huvudrollsinnehavaren själv gör allt för att verka stenhård, men det går inte hem hos mig i alla fall.

3. Al Bundy (m. familj) i Våra värsta år. Kommentar överflödig.

4. Tyra Banks i The Tyra Banks Show. Som jag skrivit tidigare går hon hem i Top Model, men verkar mest kall och forcerad i sin egen pratshow. Har sina stunder, men blir lätt gapig och överintensiv på nåt obehagligt sätt.

5. Avgrundsrösten som räknar ner i Pokerfejs. Blir det inte bara komiskt med såna där titta-vad-mycket-mer-spännande-det-blir-om-vi-släcker-ner-och-pratar-med-mörk-röst-effekter? Det känns som ett väldigt amerikanskt koncept som inte automatiskt blir bra bara för att vi direktöversätter det. Svenskar är inte lika vana, och då heller inte lika mottagliga (om jag får gissa) för effektsökeri av det där slaget. (I övrigt känns programmet faktiskt oväntat piggt).

Andra bloggar om: , , , ,

House hjärta Annie Lennox

Som också Skräphögen påpassligt noterat är det faktiskt Hugh Laurie (Dr. Gregory House) som spelar en roll i Annie Lennox video Walking on broken glass från 1992. De flesta kommer ihåg John Malkovich som den som fångat Lennox hjärta, men Laurie är också där, om än lite för försynt för att få vara med och leka på riktigt.

Så om du vill se vresige Dr. House i lockig 1700-talsperuk och vitpudrat plyte, håll till godo:



Andra bloggar om: , , , ,

söndag, april 29, 2007

Du och jag

Lars Collin listar radarpar i TV i SvD idag. Han skriver om nytändningen för duon, och hur alla ska programleda i par nu för tiden. Finns en del spännande att hämta i den där artikeln, bland annat ett skönt säg från Carina Berg:
- Tittarna är med all rätt inte så respektfulla inför tv-mediet längre. Då får programledaren inte vara det heller och på ett Hylandaktigt sätt stå och säga: ”Godafton och hjärtinnerligt välkomna”.

Mina TV-duo-favoriter: Anders och Måns absolut, sötare än sötast, det har jag redan konstaterat när jag skrev om deras kärlek i sing-a-long och Vem fan är Nisse Hult? Gillar också Filip och Fredrik, även om jag ibland blir lätt nervös av att titta på dem plus att det tenderar att bli sådär... flås-dunk-i-ryggen-hö-höigt på sina ställen. High Chaparall var i alla fall briljant i mångt och mycket. Sen diggar jag Kanal 5:s Johnnie och Mattias, Annika Lantz och Carina Berg i Lantz i P3 (numera Lantz i P1) och Björne och Eva Funck i Björnes magasin (kanske inte riktigt samma sak men ändock.) De två senare är väl mer åt programledare-och-sidekick-hållet, en kategori som förtjänar en helt egen diskussion en annan gång.
Det finns en rolig brittisk duo som kallar sig Ant & Dec också, två hobbitliknande energiknippen som bland annat ledde World Idol om ni minns det påhittet.

Många program skulle säkert vinna på att ha en programledarduo, så att frontfigurerna kan interagera med varandra och bygga upp en relation som är spännande att följa. Inte alla dock, det känns som om det traditionella talkshowformatet fortfarande tjänar på en stark ledartyp, annars blir det rätt rörigt (tänk Fredrik Skavlan, Stina Dabrowski, Robin Paulsson).
Sen finns det ju också program som har en hel laguppställning till programledare, som Äntligen hemma till exempel.
Vad föredrar du, teamwork eller flying solo?

Andra bloggar om: , ,

lördag, april 28, 2007

Cool = man?

Vem är coolast i TV? Det frågade Radio Times sina användare, 4000 svarade och här är topp fem:

David Tennant, Doctor Who
Jack Bauer (Kiefer Sutherland), 24
The Fonz (Henry Winkler), Happy Days
Mr Darcy (Colin Firth), Pride & Prejudice
Cat (Danny John-Jules), Red Dwarf

Håller du med? (Men House då?)
En hel del coolhet kan nog hittas i den där laguppställningen, men min spontana reaktion påminner starkt om en replik ur en chipsreklam, ni vet den där någon efterlyser individer utan snopp. (Det är här ni förtjust ska utbrista: Var eeee bruudarna? som de reklamskadade typer ni är).
Men jag kanske har fel bild av vad som är "cool", vad vet jag. Jag slänger i alla fall in lite Sandra Oh, lite Lauren Ambrose (Claire i Six Feet Under), lite Dame Edna (OK, gränsfall på snoppområdet), Ling i Ally McBeal, Lisa Simpson, the vicar of Dibley, Pantertanterna, Buffy, Dr. Bailey i Grey's Anatomy och kanske Ann Söderlund? Bara för att nämna några from the top of my head.
Vilka vill du ha med på listan?

Läs mer om vilka som hamnade utanför listan, och DN kommenterar.
Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

fredag, april 27, 2007

Silverman + MTV = Sant

Yay! Sarah Silverman kommer att leda MTV Movie Awards!

"Ever since I was a little girl, before it even started in 1980 (MTV) I said, `Someday, I want there to be an all-music channel that gives out awards for movies. And I want to host that show."
- Sarah Silverman i en intervju efter beskedet.

Läs mer här, här eller här.
Andra bloggar om: , ,

torsdag, april 26, 2007

Så blir du en TV-nörd

Paul Goebel på bloggen TV Squad har listat 10 saker du behöver för att vara en TV-nörd. Här är hans checklista:

1. At least one TV over 40 inches
2. At least one TiVo or Replay TV
3. At least two VCR's
4. A videotape filled with episodes of a show that only you enjoy
5. A recliner
6. A TV small enough to take anywhere
7. 'Total Television' by Alex McNeil
8. Digital cable or a satellite
9. Two or more biographies by TV personalities that shouldn't have been written
10 'Television's Greatest Hits' CDs by Tee Vee Toons

Vad kan sägas om detta? I mitt hem finns kabel-TV, TV-apparater i alla rum utom köket, det finns två videoapparater (som aldrig används), och fyra olika slags DVD-spelare, varav en är en DVD-recorder med rymlig hårddisk. Någon mini-TV äger jag inte, heller ingen "recliner", se bilden (som jag för övrigt får Vänner-flashbacks av), men dock en oförskämt bekväm och gigantisk fåtölj. Angående videoband med obskyrt innehåll: Tja, jag tittar aldrig på VHS längre, men jag erkänner att jag har de första avsnitten av Så ska det låta liggande nånstans på ett band, några gamla Söndagsöppet-intervjuer på ett annat och Fröken Fleggmans mustasch på ett tredje... Spelade jag inte in lite Helt Apropå också? Sen har jag Rapport till himlen på DVD, men det är väl ingen nördmerit.

Om jag skulle sätta upp några egna så-blir-du-en-tv-nördpunkter kanske en sån lista skulle innehålla:
- du klarade att känna igen hälften eller fler av de här citaten
- du nån gång har stannat uppe enbart för att se Kvinnofängelset
- du äger Master of Television-spelet
- du refererar till TV-personligheter när du ska beskriva folk ("jamen du vet, han har liksom lite... Kramer över sig" "Jo, klart ni måste bli ihop igen, ni är ju en typisk Ross&Rachel" "Ja, han är ju ingen McDreamy, men...")
- du räknar Bobby-i-duschen-scenen som ett avgörande ögonblick i ditt liv
- du har börjat gråta av rörelse under ett Fresh Prince in Bel-Air-avsnitt (Jennie, om du läser det här, jag såg dig nog!)
- du börjar hålla reda på när dina favoritkaraktärer fyller år
- du får inte sms-tumme men däremot zappar-tumme
- du skriver långa, märkliga inlägg i en TV-blogg när du egentligen borde gå och lägga dig
osv osv.

Ja, nu var väl inte det så materiellt inriktat som TV Squad-listan, men ändå.
Vilka punkter skulle du ta med?

Här är en Kjell Häglund-lista från oktober 2005 i Nöjesguiden: Så blir du en tv-nörd.
Andra bloggar om: , , , , , , ,

Alf - men sen då?

Den nionde september 1986 kraschlandar Gordon Shumway, den siste överlevande från planeten Melmac, in i familjen Tanners garage. Han får namnet "ALF", en förkortning av Alien Life Form, och tas in som en medlem i familjen.
"ALF" blir en populär sitcom som nog många med mig förknippar med glassen X17, Sha-Boom, Christer Pettersson, Rain Man, Stad i ljus och annat som hör sent 80-tal till. Nostalgi helt enkelt.
Men vad hände sen med ALF-familjen?

Gordon "Alf" Shumways röst tillhörde dockspelaren Paul Fusco, som också var upphovsman, regissör och producent till serien. Efter den ursprungliga sitcomen har Fusco producerat en mängd Alf-sidoprojekt, som ALF The Animated Series, ALF's Hit Talk Show och ALF Tales. Han gjorde också serien "Spacecats", en NBC-serie som var en blandning mellan live action marionettspel och animation. Den las ner efter 13 avsnitt. (OBS: När Alf är i helbild och rör sig är det skådespelaren Mihaly "Michu" Meszaros i Alf-dräkt som spelar honom.)

Pappa Willie Tanner spelades av Max Wright. Efter storsuccén i Alf har vi i Sverige bland annat sett honom som Central Perks föreståndare Terry i Friends och Max Denby i The Norm Show. Han har gjort en hel del teater i USA, hunnit fylla 64 och har länge brottats med alkoholproblem.

Som mamma Kate Tanner såg vi Anne Scheeden. Hon hoppade in i tre avsnitt av Judging Amy, men i övrigt har skådespelarkarriären varit ganska blygsam. Hon har hunnit bli 58 år, bor nu i LA och jobbar bland annat som inredare. Hon coachar också komediskådisar på deltid.

Lynn Tanner hette dottern som spelades av Andrea Elson (född 1969). Hon blev sjuk i bulimi under andra säsongen av Alf, men fick stöd av sin blivande man som också jobbade med produktionen. Efter Alf gästspelade hon bland annat i The Young and the Restless, men har sen lagt skådespeleriet på hyllan.

Den yngste medlemmen i familjen (förutom katten Lucky) var Benji Gregory (eller Ben Hertzberg som han också går under) som spelade Brian Tanner. Före Alf medverkade han i en rad serier som Fantasy Island och The Twilight Zone, men efteråt har det varit ganska tunt. Han gjorde en del röster i tecknade serier, men hade inte direkt nåt intresse av skådespeleri. I en intervju i People Magazine 2000 sa han: "I'd like to work in the entertainment industry, but I'm not sure as what. Definitely not acting."

Och så lite skvaller: I People-intervjun avslöjades också att inspelningarna av serien inte var nån dans på rosor. Och det verkar ha funnits en del samarbetsproblem. "I was hugely eager to have it over with" säger Max Wright i artikeln. Andrea Elson säger att det fanns "tension on the set, because the cast had to play second fiddle to a puppet." "Believe me, there was no joy on the set", säger Anne Schedeen. Hon gillade barnskådisarna, men säger att vissa av de vuxna hade "difficult personalities. The whole thing was a big dysfunctional family. It's astonishing to me, that ALF really was wonderful and that word never got out what a mess our set really was."

(I serien träffade vi också grannfamiljen Ochmonek som spelades av John LaMotta, Liz Sheridan och Josh Blake.)

Andra bloggar om: , , ,

onsdag, april 25, 2007

Posh och Becks till femman

Familjen Beckhams flytt till USA kommer att visas i Kanal 5 i sommar. Kanalen har köpt rättigheterna till såpan om hur megastjärnparet etablerar sig i staterna. Det sägs att Posh får 140 miljoner kronor för att låta sig filmas under flytten till Los Angeles, där maken ska spela med Los Angeles Galaxy. Läs mer i SvD och Dagens Media.

Andra bloggar om: , ,

tisdag, april 24, 2007

Sexiga Bon

Jag gillar Bon. Jag har tipsat om tidningen tidigare. Men med rundabordssamtalen om sex i senaste numret känns det inte som att de når riktigt ända fram.
Visst, det är smaskigt och rolig läsning. (Speciellt om man jobbat ihop med en av sexsnackarna, intervjuat en annan och är lite smånyfiken på resten.) Men avsaknaden av reflektion och analys gör att det knappast blir det "intellektuella" samtal tidningen ger sken av att bjuda på. Bilden till höger föreställer orginalet som Bon säger sig vilja återskapa, "Surrealister om sex" samtal mellan surrealister 1928-1932. Men det gjorde mig nästan sömnlös att så många intressanta tankar bara viftades bort, och så många spännande slutsatser aldrig drogs. Anyway, jag behöver inte skriva det här egentligen eftersom Marie Fjellborg på nåt mystiskt vis hoppat in i min hjärna och printat ut mina tankar i sin blogg. Läs där.

Andra bloggar om: , ,

söndag, april 22, 2007

Goodbye Africa?

Så har då sista avsnittet av Kanal 5-paret Johnnie och Mattias Etiopienprojekt Hello Africa visats. Jag var nyfiken på serien i början, mest för att J & M är så sympatiska och för att programtrailern bådade gott. Trailern antydde att det här nog inte var den makeoverglättiga Roomserviceserie jag kanske hade väntat mig. Och det var det verkligen inte heller. Det har varit en oväntad serie, lite ojämn och - i sina stunder - ganska ångestframkallande. Jag har inte följt den slaviskt utan missat en hel del. Men det sista avsnittet var briljant. Alla historier syddes ihop, alla godbitar repriserades. Plötsligt känns projektet som nåt av det mest nyskapande och angelägna i svensk TV i år.

På det stora hela var upplägget intressant, och greppet att involvera hela teamet och låta även reportrarna och ljudfolket medverka gjorde att det kändes mer dokumentärt än det mesta av övrig reality-TV. Det bästa av allt var att det inte kändes förenklat eller förskönat. Visst var det tillskruvat på sina ställen, och förmodligen mer genomtänkt än det ibland verkade, men det som behövde problematiseras problematiserades, och krocken i att vilja hjälpa och samtidigt vara en utomstående som tränger sig på visades ganska tydligt. Jag fick aldrig de annars så obligatoriska vita-västvärldsmän-kommer-med-räddningen-till-stackars-offer-till-afrikaner-vibbarna.

Om jag får gissa har serien lyckats cirka tjugo gånger bättre med att väcka engagemang hos de som följt den till slutet än alla pompösa stödgalor gjort tillsammans. (Det tragiska är väl att tittarsiffrorna inte motsvarar supergalornas...)
Jag förstår verkligen inte hur jag nu ska kunna titta på en kändissäsong(!) av det annars så stabila Roomservice utan att tycka annat än att det är platt, ytligt och meningslöst.

Det här är Yared Kidane. Han är 12 år och bor i Addis Abeba i Etiopien. Hans mamma är död, hans pappa har övergivit honom och han bor med sin mormor som säljer hembakt bröd för att försörja honom. Han går i skolan, tycker om att spela fotboll och hjälper till genom att springa ärenden. Han är mitt och mina vänners fadderbarn och med ett par hundralappar i månaden kanske vi gör hans liv lite bättre.
Vi hoppas på det i alla fall. Vi är faddrar via Barnfonden.

Andra bloggar om: , , , ,

lördag, april 21, 2007

Kvällsdans i könsfabriken

Fastnade framför SVT-repriser i 24:an och kastades från hopp till förtvivlan inom en halvtimme.

Dagens friska fläkt: Magnus Betnér i Robins. Han påminner aningens om min favorit Jon Stewart. Ni vet så där komiker-kan-vara-galet-rolig-men-backar-inte-för-det-lite-läskiga-Allvaret. Vågar till och med vara tro det eller ej hujedamej p o l i t i s k. Han var stenseriös genom hela intervjun, lyckades få Robin Paulsson lite småsvettig och propagerade när han fick chansen för att 1. "tvinga folk att sluta klä sina småtjejer i rosa", 2. "Aftonbladet borde försvinna" och 3. "SVT borde ta sitt ansvar och göra Public Service." Mycket uppfriskande.

Dagens ...och-så-två-steg-tillbaks: Charlotte Perrelli bedömer Serbiens bidrag i Inför ESC 2007 - balladen Molitva som sjungs av Marija Serifovic - med orden "lite kvinnlig fägring där hade inte suttit fel".



Avd. "Mjoooo hon kanske är begåvad och sjunger bra och innerligt och har en vacker låt och lyckas förmedla en känsla men för att vinna måste hon nog lägga till i benlängd det hon drar bort i midjemått och hellre silikon och peruk än nånting som känns sådär... äkta eller nåt jag menar en Ramones-t-shirt jag menar bara det är det inte lite synd om henne jag hoppas hon får hjälp så att hon gud förbjude inte sticker ut och är orginell utan blir stöpt i samma form och kan tillföra lite kvinnlig fägring för det är faktiskt viktigt ja det är det för annars rasar min värld samman ja det gör den åh herregud."

Andra bloggar om: , , , , , ,

torsdag, april 19, 2007

Fina sidan utåt 3

Vi som gillar sköna skivomslag kommer att kunna njuta av några svenska riktiga praktexemplar i en ny bok. Bakom den står Mattias Boström, Martin Kristenson och Fredrik af Trampe.
Här hittar du fina små smakprov (pdf).

Fler skivomslag att se här (schlager) och här.

onsdag, april 18, 2007

Mer Luuk i SVT

Yes! Det blir Kristian Luuk som leder Melodifestivalen nästa år också. Han har även bestämt sig för att det är SVT som gäller - ett långsiktigt avtal är skrivet som sträcker sig över flera år.
Under de närmaste åren ska han, förutom att medverka i program, även utveckla helt nya programkoncept inom olika genrer.

- Kristian Luuk är en bra företrädare för mycket av det SVT står för, kärleken till det breda förenat med en folkbildarambition, säger programdirektör Annie Wegelius i ett pressmeddelande.

DN skriver. Läs också Nostalgi med Luuk och Bonusklipp från Knesset.

Uppdatering: Jag träffade en Eva Hamilton som var påtagligt nöjd över Luuk-värvningen.
- Det är sällan man hittar nån som kan göra så mycket. Han kan göra nöje OCH samhälle, har så lättsam kontakt med publiken och är fortfarande så oerhört allmänbildad, sa Hamilton.

Andra bloggar om: , ,

tisdag, april 17, 2007

April Attacks

I dagar av Columbinekatastrof all over again påminns jag om varför vi gärna flyr in i TV-seriernas trygga famn. Ah, det är därför jag ibland föredrar den uppdiktade verkligheten framför den utanför fönstret, tänker jag och sätter mig framför Ugly Betty.
Men även den påhittade parallelldimensionen innehåller sina hemskheter.
Fem minnesvärda attacker/överfall som tack och lov bara inträffade i TV-världen:

1. Cityakuten (ER) säsong 6, avsnittet Be Still My Heart. Nagelbitaren där den psykiskt sjuke Paul Sobricki (David Krumholtz) överfaller först Lucy och sen Carter. Det är så ruskigt. En obehaglig stämning har byggts upp genom hela avsnittet, du vet att nåt är på tok, Carter letar efter Lucy, går in i undersökningsrummet, du ser Paul bakom dörren höja kniven, sen kommer huggen, Carter faller, och då ser han (och vi) den blodiga, bleka, flämtande Lucy under sängen... Det är för övrigt även en riktigt klassisk cliffhanger.

2. Vita Huset (West wing) säsongsavslutningen säsong 1+inledningen säsong 2. Presidenten och hans närmaste blir beskjutna, bland annat blir Josh Lyman (Bradley Whitford) svårt skadad. Ett drama som får stora konsekvenser i den fortsatta serien.

3. I första avsnittet av åttiotalsserien Skönheten och odjuret blir Catherine (Linda Hamilton) överfallen, knivskuren och övergiven i en park. Minnesvärt mest av nostalgiska skäl får jag erkänna, och för att det blir inledningen till serien i och med att hon hittas av Vincent. (Älskade verkligen den här serien. Idag skulle jag nog vara lite tveksammare till jag-är-en-behagfull-kvinna-som-inte-kan-ta-vara-på-mig-själv-utan-ständigt-måste-räddas-av-en-man-som-jag-skulle-blivit-kär-i-med-detsamma-om-det-inte-vore-för-att-han-är-så-ful-storylinen. Men what the heck, jag hann aldrig ens fylla tvåsiffrigt under seriens gång, så jag tror mitt feministjag kan förlåta mig.)

4. Första säsongen av svenska Tre kronor avslutas med att en desperat Hans Wästberg (Ulf Brunnberg) försöker råna posten, men av misstag istället skjuter sin egen son framför ögonen på sin fru. (Samma serie avslutas för övrigt med en hejdundrande final - minns du när den galne prästen sprängde alla huvudkaraktärerna i luften eller hade du liksom jag slutat titta då?)

5. BBC-serien Spooks innehåller ett rätt galet avsnitt (s2 e5) som har det mesta; bomber, terrorism, gas, förgiftning, förvirring, död, interna agentstrider, panik, vapenhot mot de egna, sviktande förtroende, press, stress, blod, svett och tårar och just när du tänker att världen nästan gått under och inget nånsin kan bli sig likt kommer strömmen tillbaka och nån säger att det bara var en övning. Mycket märkligt.

Inser att listan ovan är rätt befriad från många av de största actionserierna, så fyll gärna på med era mest minnesvärda scener.

Nej, jag menar inte att trivialisera massakern i Virginia.

måndag, april 16, 2007

Uppmuntran

Usch.
En dag som denna behöver du kanske en dos av det här:


För att påminnas om det goda i människan.
Via Comedy Central Insider. (För övrigt står det på vissa ställen att the scary landlord är Will Ferrells egen dotter - men alla som kan sina amerikanska komiker vet att Will Ferrell har två söner, Magnus och Mattias, tillsammans med sin svenska fru.)

Andra bloggar om: , ,

fredag, april 13, 2007

I TV-världen

Bara hockey kommer upp i Vännerklass! 885 000 tittare såg förlängningen mellan Modo och Linköping igår på Kanal 5. Det är kanalens bästa siffra sen den 15 december 2004 då sista avsnittet av Vänner sändes.

Michael och Janet Jacksons syskon Tito, Jermaine och LaToya ska jaga talanger i en ny realityserie för tv-bolaget CBS. Det är skönsjungande familjer som söks i åtta avsnitt, nåt premiärdatum är ännu inte satt. Läs mer här.

På Henrik Schyfferts blogg hittar du massor av smakprov från kommande projektet Sverige dansar och ler. Senaste informationsfilmen från Svenskt Näringsliv, "Party in Sweden's pants" är till exempel sjukt rolig.

Nu har SVT börjat nedräkningen inför Eurovision Song Contest och visar alla länders bidrag. Ikväll spelades till exempel Israels bidrag, Push the button. Men är inte låten väldigt lik en svensk sommarplåga? Du minns den väl? Du får inte stoppa köttbullar i neeesan Markus, du får inte stoppa köttbullar i näsan där. Sluta upp å stoppa köttbullar i näsan Marcus, du får inte stoppa köttbullar i näsan sisådär...

Andra bloggar om: , , , , ,

torsdag, april 12, 2007

Dekorera dig till lycka

Annina Rabe är trött på inredningsprogram, men gillar treans nya Design: Simon och Tomas. Ni bloggläsare röstade för ett tag sen fram femmans Roomservice till det bästa inredningsprogrammet just nu. (Jag manade till röstning och reflekterade över makeoversamhället här.) Även Roomservice har dragit igång igen, och fick stort medieutrymme för första avsnittet med en Martin Stenmarck som nästan gick bärsärkagång i sitt kök. Frågan är hur den nya kändissäsongen tas emot av tittarna.

Vad tycker du?
Design: Simon och Tomas tar över tronen
Roomservice är fortfarande bäst
Min favorit är ett annat program
Jag vill spy på den där genren


Andra bloggar om: , ,

onsdag, april 11, 2007

Dagens skyltar



tisdag, april 10, 2007

Välkommen tillbaka Robin

Robins är tillbaka. Talkshowen som funkar förvånansvärt bra för att vara en svensk humortalkshow, med en äckligt ung och begåvad Robin Paulsson bakom det klassiska skrivbordet. Premiär i morgon onsdag, och (som jag skrev redan i januari) så kommer Filippa Bark att få en mer framträdande roll (hurra!).

Den nya Björne (ur förra säsongen av Robins):


I första programmet av säsong två är Peter Magnusson och Bert Karlsson gäster, har du en särskild fråga du vill att Robin ska ställa till någon av dem, skicka in den här.
Robins, onsdagar 21.00 i SVT1.

Mina talkshowfavoriter. Och de som inte är lika bra.

Andra bloggar om: , ,

Veckans uttryck - Gå bärsärkagång

Jag är inte helt konsekvent med mina språkliga utsvävningar, men nu känns det som det är dags att förklara ett nytt uttryck: Gå bärsärkagång. Är det inte ett fint gammalt begrepp som används allt för sällan?
Gå bärsärkagång (besinningslöst rusa fram som en bärsärk, gripas av bärsärkaraseri) har fornnordiskt ursprung. Ordet kommer från isländskans ber (björn) och serkr (särk). Berserkr, eller bärsärk kallades krigare klädda i björnskinn (slagskämparna använde ofta björnskinn som skydd på den tiden) och under strid kunde kämpen fattas av blint raseri och gå fram som ett vilddjur. Fornforskaren Olof Verelius berättar 1672 i sin tolkning av en medeltida isländsk saga att "Bärsärksgång (det är raseri) kom på dem ... och [de] brottades med stora stenar, och trä". (Fakta ur boken Bevingat av Hellsing, Hellquist och Hallengren).
Jag tycker det är ett sånt där uttryck som verkligen ger mig en tydlig bild i huvudet av vad det handlar om. Om jag säger att jag är så arg att jag vill gå bärsärkagång, ja då är jag vildsint-blodlysten-frustande-björnskinnsklädd-på-liv-och-död-arg. Back to basics liksom. (Sen att verkligen göra det... Det är en annan sak. Då visar man hur mycket (lite) man utvecklats sen medeltiden.)

Tidigare har jag förklarat uttrycken sätta griller i huvudet, ana ugglor i mossen, lägga rabarber på, skita i det blå skåpet, få sina fiskar varma och saken är biff.

Andra bloggar om: , ,

måndag, april 09, 2007

Vem vill du se naken 3

Nu var det länge sen jag kommenterade en googlesökning, men när någon hittar hit med orden video på kvinnor som pruttar så börjar man ju undra.

Andra bloggar om: , ,

söndag, april 08, 2007

Till minne av Freja

Nu har vi läst i flera dagar om det grekiska olycksfartyget Sea Diamond, före detta Birka Princess, tillika "Freja" i en av Sveriges mest framgångsrika TV-serier: Rederiet. Men det vore väl trist om anrika Freja för alltid ska bli ihågkommen som "det där fartyget som gick på grund", så varför inte hedra henne - och samtidigt uppfriska era minnen om den kultstatus hon varit med om att skapa. Foto: Jonas Bergsten.

Rederiet började sändas 1992. I den första säsongen tyckte vi att Björn Lindman (Krister Henriksson) var otäck, vi sörjde Ellinor Dahlén (Gaby Stenberg) som hoppade över bord och häpnade över sista avsnittets cliffhanger när Ola Simonsson (ingen mindre än Micke Persbrandt) tänder eld på en konkurrerande färja med hela Dahléns ledning ombord. Vinjetten såg ut så här:



Det blev till slut 318 avsnitt under tio år, och medverkade gjorde skådespelare som Sofia Helin, Regina Lund, Peter Harryson, Meg Westergren, Linus Wahlgren, Kim Anderzon, Carina Lidbom, Suzanne Reuter och självfallet Bert-Åke Varg med många många fler.
När sista avsnittet sändes 2002 var det slutet på en era.

Ola Simonsson (Mikael Persbrandt) lägger en bomb ombord på Freja, säsong 1:


Så här hyllade en annan populär TV-serie Rederiet:


Artiklar om fartygsolyckan hittar du tex i SvD och DN.

Andra bloggar om: , ,

fredag, april 06, 2007

Glad Påsk

Eddie Izzard om påsk och jul:


Andra bloggar om: , ,

Filmrecension - 300

Filmen 300 är baserad på Frank Millers grafiska verk, och det bör du veta innan du går och ser den. Den är nämligen i stort sett direktöversatt från serieromanen, vilket inverkar en hel del på historia och bildspråk. Jag insåg det inte förrän i mitten av filmen, och då hade jag redan hunnit tänka "Gud vilken menlös film" alldeles för många gånger för att kunna tänka om. Om det nu hade hjälpt.
Jag har otroligt svårt för såna här filmer. Storslagna, bombastiska, snygga - men med klyschiga intriger och förutsägbarhet där det borde varit hjärna och stela och än mer klyschiga trycka-på-känsloknappsknep där det borde varit hjärta.
Det är en krigssaga. Inget mer, inget mindre. En krigssaga som berättas kallt och platt med grandiosa repliker och blod och svett och testosteronmarinerat kött. Men vad spelar det för roll hur imponerande stridsscenerna är när jag inte bryr mig för fem öre om huvudpersonerna? Vilka var ens huvudpersonerna? Kung Leonidas förstås, vars karaktär tecknas med hjälp av: 1. en kort resumé över hans råa och blodiga uppväxt, och 2. nåt sorts porrfilmssex med hustrun, drottningen.
Sorry, det räcker inte riktigt för att väcka mina sympatier och ge mig nån som helst relation till karaktären. De andra huvudpersonerna då? Tja, det är drottningen, som är sval och ädel och rätt ointressant, nån sorts kapten med en modellvalpig son och en ond politiker som jag bara minns namnet på för att han heter som Charlize. Ja, och så en gammal sagan-om-ringen-kompis då, som tar med sig lite sympatier därifrån men inte lyckas skapa några nya.
Trots flatheten har filmen lyckats skapa politisk debatt. Iran känner sig attackerat, och vissa menar att det är en amerikansk propagandafilm. Filmens behållning är hur som helst gudakungen Xerxes, persernas ledare som spelas av den brasilianske skådespelaren Rodrigo Santoro. Till och med brasilianskan i vårt sällskap hade svårt att känna igen honom i nån sorts överdådig guld-drag-outfit. Han är underbar. (Hjälten är ju förstås machomännens machoman, medan ondskans ledare är kraftigt sminkad, sexuellt ambivalent och ser ut som direkt plockad från en mindre konventionell nattklubb.)

Är du fullt medveten redan från början om att det är en serieroman i filmformat du ska se, och om du gillar att titta på muskulösa män i små tangaskynken som ropar "Glory!" i tid och otid, ja då får du nog ut mer av den här filmen än vad jag fick.
(Nej, jag erkänner, jag gillade inte "Gladiator" heller. Men den var bra mycket bättre än den här slaktfrossan.)

Andra bloggar om: , ,

onsdag, april 04, 2007

Carina och Carolina

Berg och Gynning leder Idol-turnén i år. Hurra, säger jag, eftersom Carina Berg är min lovergirl. Men - bara auditionturnén, sen ska andra programledare in för själva utslagsshowerna. Auditionturnén inleds i Göteborg den 14 april, läs mer här och här. Tidigare har jag nämnt Carina Berg för att hon är snygg, snabb, smart och allt på en gång.
Apropå Idol och sköningar: Här har ni Bobby Flynn, som var med i Australiens Idol 2006 och kom sjua. Här sjunger han en egen låt på sin audition:


Andra bloggar om: , ,

Kalla fötter

Min blogg-oinspiration som inlett denna vecka beror delvis på att jag, när jag inte jobbar, tillbringar det mesta av min vakna tid framför den brittiska klassikern Kalla Fötter. Har sträckplöjt fyra och en halv säsong på dvd och har bara de allra sista avsnitten kvar. Bunkrar redan upp med näsdukar. Ni som inte sett den, se.
Gud, så bra.

(För övrigt gör det mig otroligt sugen på att se Livet kan börja.)

måndag, april 02, 2007

Sportlåtar

Jag gjorde ett P3-program en gång i tiden som hade ett stående inslag med sportlåtar. Vi spelade alla sorter, galna, fina, pinsamma och ännu mer pinsamma sportlåtar. Min favorit var den hambodoftande "VM i orientering" från 1989, en pärla som jag inte hittat sen dess (och som vi bara kunde låta ligga på nätet i 30 dagar av upphovsrättsskäl) och som jag därför tyvärr inte kan låta er ta del av. En annan goding är "Pingis är toppen" från 1976 med den sköna catchfrasen "Pingis är toppen, häftig som popen"... (Hör en snutt här)

Jag har tänkt skriva en lång utläggning nån gång om denna fantastiska musikgenre, men nöjer mig idag med att länka till två aktuella melodier - MODO såklart och den gamla klassikern Modo vårt hjärtelag.

Har du några egna favoriter?
Läs mer och lyssna hos Sunkit och Sportmusik.