måndag, januari 07, 2008

Att blogga eller inte blogga - öppna funderingar från skrivkrampens näste

Idag är det exakt en månad sedan jag publicerade något i den här bloggen. En månad, noll inlägg. I januari i fjol skrev jag 104 inlägg. Etthundrafyra. Bara en jämförelse. Före uppehållet kan de litterära alster som skrevs ses som en patetisk mun-mot-mun-metod. Ett halvhjärtat försök att hålla liv i något som egentligen har sett sina bästa dagar, bara för att tanken på det definitiva slutet kändes för svår. Som att stå bredvid respiratorn med handen på knappen utan att klara av att trycka.

Okej, nu överdriver jag. Sätter mig på höga hästar med svulstiga jämförelser och stora ord som kanske inte är passande. Inte brukbara i denna pseudovärld, vår virtuella lekstuga. Det handlar ju bara om en blogg. En ytlig TV-blogg dessutom. En anteckningsbok för alla att se, en egokick och möjlighet att prångla ut sina åsikter till den som råkar hitta hit. Vad spelar det för roll?

Men sanningen är att den här bloggen en gång i tiden var mer än så. Den betydde något för mig. Den gav mig något. Ett unikt forum, en möjlighet att uttrycka sig, definiera sig, bygga upp en identitet. Den gav mig mycket, faktiskt. Heta diskussioner där jag fick pröva mina argument, trevliga samtal med främlingar som ibland uppgraderades till bekanta, och till och med en riktig ny vän. En stor och fin och äkta vänskap, som höll i den verkliga världen. Inte dåligt för en ytlig TV-blogg.

Så vad gör man när man tappar allt det? När inspirationen tryter, när man inte tycker att man hinner, när plötsligt alla åsikter lyser med sin frånvaro. När man till och med slutar att läsa sina favoritbloggar bara för att inte påminnas om den där gnagande prestationsångesten som ligger och pockar i bakhuvudet.
Vad gör man då?
Man gör väl som jag har gjort antar jag. Strejkar. Struntar i sidan. Loggar inte ens in på kontot. Förträngar de få "det här skulle jag kunna blogga om"-impulserna. Vägrar slarva ur sig intetsägande och meningslösa inlägg bara för att uppdatera. Vägrar lägga tid på något som förvrängts till att ge mer negativ energi än positiv.
Så plötsligt har en månad gått. Och man inser att man måste ta ett beslut. Fortsätta eller avsluta? Vad det än blir måste det göras ordentligt. Inte som så här, fega på. Ingen respirator, ingen mun-mot-mun-metod.

Det här känns som ett avskedsinlägg, som kunde ligga här och vila på resten av orden och bilderna och länkarna. En avslutning, ett tack, en förklaring, en ursäkt och ett farväl. Visst vore det fint. Och passande.

Men sanningen är att beslutet inte är taget. Mina känslor har egentligen inte alls förändrats. Jag står där fortfarande med fingret på knappen, tvekande. Känner fortfarande behovet av att blåsa syre in i den livlöst gapande bloggmunnen framför mig. Separationsångest, nostalgi, sårad stolthet, ni kan kalla det vad ni vill. Sanningen är hur som helst att jag inte känner mig redo för att skiljas från det här ännu.

Så vad gör jag? Har jag uttömt mina TV-tankar? Ska jag byta inriktning? Men vad skulle jag då skriva om? Jag är för feg för att vara personlig, för ointresserad för något annat ämne och för tråkig för att bara vara rolig. Nej, alternativen är få. Kommer inspirationen att komma tillbaka?
Vad gör jag?
Vem är jag?

10 kommentarer:

Freddi W sa...

Den här bloggen har verkligen varit mer än så. Ett forum, en debatt, ett liv. Någonstans där jag kunde hitta någon som jag drogs till, blev vän med och fortfarande håller i ett eget litet rum i hjärtat.

Oavsett om du slutar eller inte, har du min kärlek och beundran.

saom sa...

Tack, fina du!

Johanna sa...

Förstår ju att man inte alltid orkar hålla samma glöd som förut och ibland bara vill byta forum eller kanal eller vad det nu må vara.

Tack (vilket än beslutet blir) för en utmärkt och imponerande blogg, läste mig igenom hela i några omgångar i somras då jag satt nära nog ensam i ett tomt tv-hus och antog att just tv-bloggar borde vara legitim sysselsättning... kanske inte, men mycket fanns att lära, bli inspirerad av och återfå goda minnen kring. Tack tack.

Kajen sa...

Alla som bloggar hamnar förr eller senare där du är nu. Vägen ut stavas ett inlägg i taget. I väntan på det riktiga krutet så får du göra de där korta meningslösa inläggen. Det är din blogg och du behöver inte bevisa något.

Bara genom att långsamt få ur dig ett inlägg efter ett annat kommer du att hitta tillbaka. Och jag är övertygad om att du inte sagt allt du har att säga. Skulle gärna ser mer privata/reflekterande inlägg från dig också.

Ge inte upp! Du behövs.

Mattias S sa...

Mmm, jag säger som kajen, fortsätt och ta ett inlägg i taget.
Det är inte alltid man har inspirationen till att skriva något riktigt bra men genom att ända skriva ner dom infall man ändå får så triggar man kreativiteten och förr eller senare kommer en bättre tanke.
Att låta bli att skriva ner dom ytliga, mindre bra tankarna så kväver man bara sin egen kreativitet.

Så funkar jag iaf.
Och dina "intetsägande och meningslösa inlägg" är ändå intressantare att läsa än mycket annat...

batti sa...

Oj...jag är inte ensam med dessa tankar alltså...

Jag börjar känna att min blogg är mer som ett tvång än nåt kul... Jag hoppas att det vänder... och jag hoppas att du kommer till ett rätt beslut.

Jag läser mest filmbloggar och en tv-blogg var lite kul som omväxling... Och en blogg som faktiskt höll sig till sitt ämne och inte handlade om massa konstiga saker. Här vet man vad man får! :-)

andros sa...

Sluta inte att blogga. Du kommer i så fall att vara väldigt saknad av mig.

Mattias S sa...

Trodde man skulle få se ett par trevande bloggförsök men tyvärr verkar det inte ha blivit så.
Tråkigt.

saom sa...

Ni är så snälla. Klart att det gör att jag får lite extra inspiration, en liten knuff framåt och blir lite småsugen igen. Problemet är att om jag ska blogga, så vill jag göra det bra, om ni förstår? Jag måste känna att beslutet är långsiktigt, att det håller mer än ett par veckor. Det är därför jag velar fortfarande. Men du har rätt Mattias, det är lika bra att börja treva lite, så får jag känna hur det känns. :)

Mattias S sa...

Sätt inte för höga krav på dig själv, då blir det aldrig bra, kom igång lite bara och sen kan du se hur det känns.
Då kommer inspirationen tillbaka!
Man kan inte sitta och vänta på den, man måste ta tag i det! :)