onsdag, januari 23, 2008

Sportklyschor och syskonkärlek

Jag gillar sport. Jag gillar sport på TV. Men något jag gillar lite mindre är alla dessa hundratals före match/efter match/i periodpaus/två veckor innan-intervjuer med spelare/tränare/materialare som inte säger någonting. Ni har hört det själva - bollen är rund och pucken är hård och allt kan hända och vi ska ge 100 procent och allt det där. Får jag höra ännu ett fråga-svar av typen "Varför förlorade ni? Tja, de gjorde fyra mål och vi gjorde bara två" så kräks jag.

Men det finns undantag. Förutom naturbegåvningar som faktiskt anstränger sig för att säga vettiga saker, finns också de där som ännu inte drillats in i klyschfabriken. De där som är lite yngre, lite hungrigare, som fortfarande drivs av kärleken till sporten och som försiktigt frågar: "När sänds det här då?" efter en intervju.
Som Victor Hedman, 17-årig supertalang i Modo hockeys A-lag. I en SVT-intervju för ett tag sen fick den storväxta hockeybacken frågan hur han tycker det är att storebror Oscar också spelar i Modo. Victor svarade självklart, och rätt in i TV-kameran:
- Nä, det är ju helt klart en fördel asså. Det är ju en man älskar riktigt mycket s'att det är ju absolut riktigt roligt att han är här uppe och spelar med mig också s'att han hjälper mig riktigt mycket både på och utanför isen.

Det är ju en man älskar riktigt mycket.

På bilden ser vi Ottawas "Silver Seven", som vann Stanley Cup 1905.
Andra bloggar om: , , ,

1 kommentar:

Morran sa...

Victor är verkligen en skön kille! Jag tycker han känns så härligt ödmjuk, fin, ambitiös och mogen inte bara på isen utan också utanför (exempelvis intervjuer). Och framförallt ärligheten, speciellt i det där uttalandet. Härligt!