tisdag, mars 31, 2009

Vila i frid Jarl Alfredius

Herr Aktuellt, Jarl Alfredius, är död. Han sällar sig till därmed till den skara av min barndoms TV-profiler som nyligen lämnat oss. Mona Seilitz. Ingela Agardh. Agneta Bolme Börjefors. Lennart Swahn.

Kommer någon någonsin mer åtnjuta den tyngd och trovärdighet som kommer av 35 års förmedlande av nyheter? Uppfylla en TV-ruta med en sådan självklar trygghet? Representera och personifiera nyheter på det sätt som bara ett mångårigt Public Service-ankare kan göra? Tveksamt. Det är andra tider nu. Nyhetsförmedlingen är bredare, flyktigare, mer mångfacetterad och letar sig andra vägar. Ett ansikte utåt byts oftare ut. Nya program föds och dör. Kanaler startar och lägger ner. Dagens nyhetskonsumenter är aktiva och otrogna.
Vi får leta trygghet någon annanstans.
Jarl var en av de sista i sitt slag.



Jarl Alfredius blev 66 år.
Medierna rapporterar här, här, här, här, här och här.

UPPDATERING: Prankmonkey har tröttnat på att folk inte får höra alla de fina saker vi säger om dem när de är döda. Så här skriver han: "Skriv era hälsningar till den TV-personlighet ni verkligen kommer sakna när han eller hon sminkat sin sista biskop i kommentarerna här nedanför, så skall jag se till att de levereras. Så får människan glädjen att läsa dem medan han eller hon fortfarande är i livet, och de vänliga orden faktisk mening. Själv tänkte jag skicka en liten hälsning till Rikard Palm och hylla hans insats, det tror jag han skulle bli glad av."

Gå in till Prankmonkey och skicka din hälsning, eller skriv den här i kommentatorsfältet så lovar också jag att vidarebefordra till din TV-favorit.

Väntan

"I'm killing time while I wait for life to shower me with meaning and happiness."

Kalle från Kalle och Hobbe har sagt det. Om att titta på TV kanske? Jag känner igen mig hur som helst.

söndag, mars 29, 2009

Små pojkband och chockvideor

Jag är matt. Den här helgen har varit intensiv, en helg till brädden fylld av journalistik. Journalistikdiskussioner, debatter och tips. Jag är matt, men också sjukt inspirerad av mina kompetenta kollegor runt om i landet. Den journalist som missade Gräv-09 i Örebro missade mycket.

Matt eller ej, idag är det söndag och arkivklippsdag. Den här gången bjuder jag på ett tidigt liveframträdande av kultpojkbandet New Kids On The Block. Låten heter Please Don't Go Girl, programmet heter Don't just sit there och klippet innehåller falsksång, klassisk pojkbandsdans, Joey- och Jordanfnitter och framför allt en genomgående känsla av Herregud vad SMÅ de var.


Bonusklipp: Några år senare har de blivit vuxna och tvingar timida Jon (min favorit) att se den ökända videon Two girls one cup:



Vet du inte vad "Two girls one cup" är? Är du som jag och vet dina gränser kan du läsa om orginalklippet här istället för att se det.

Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt/bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Tidigare har jag bjudit på sånt som Sarah Dawn Finer is gonna fuck you 'til you stay fucked, Fjunig Winnerbäck, Magnus Samuelsson chockar TV-team, Malena och kokainarian, Mel Gibson i Rederiet och Knesset - Vi är världen.

onsdag, mars 25, 2009

Imorgon är en... eh... eh?

Ur SVT:s pressmeddelande om programmet Inför Eurovision Song Contest:

"Christer Björkman leder programmet och panelen som med sina vassa tungor ska betygsätta bidragen består av Charlotte Perrelli, Petra Nielsen, Marie Serneholt, Christer Lindarw och Thomas Lundin, de fem senare har ju alla själva tävlat i Melodifestivalen."

De fem senare? Till skillnad från Christer Björkman då eller?

måndag, mars 23, 2009

Mohikanen var med i Ebba och Didrik

Kände du igen mohikanryssen som sjöng Tingeling i Melodifestivalen men visste inte riktigt var du skulle placera honom? I så fall är du som jag. Tur då att sluga 90-talskännare som Orchidpussy-Elin finns som kan leda oss på rätt spår.

Mohikanryssen heter nämligen Michael Lindgren och är medlem i humorgruppen Grotesco. Han är skådespelare och spelade bland annat Nico i filmen Darling - men vi är nog många som främst känner igen honom från Ebba och Didrik. Han har nu hunnit bli 31 år, men nog är dragen desamma: Det är ju Mårten!

Ni minns väl Mårten, den dryga, snygga, ensamma killen som hade mångdubbelt fler leksaker än vänner. Här är ett klipp ur serien där Mårten visar upp sin häftiga krigsdator för Ebba:

söndag, mars 22, 2009

Robinson 2009 - döm inte än

Den här dagen finns det bara ett klipp som kan komma ifråga som söndagsklipp. Nämligen det här:


Det är höjdpunkter från SVT:s säsonger av Robinson. I går hade TV4:s variant premiär och många är snabba att såga. Jag förstår dem. Var det spännande? Nej. Var ö-rådet intressant? Nej. Tänker jag döma ut programmet? Nej.

Det är klart att det inte är spännande. Vi känner ju ingen av deltagarna ännu. Jag bryr mig inte om dem. Ännu. För en tittare som jag som struntar i ö-råd, paktsnack och ledartjafs, var det utdragna premiäravsnittet tämligen gäspningsframkallande. Men. Jag vet hur det funkar. Helt plötsligt sitter man där och bryr sig. Har man det minsta lilla intresse kommer man nämligen att lära känna dem. Tidningarna har hakat för att de vet vad som kommer att hända. Människor kommer att fortsätta att titta. Och så mycket som de skriver kommer man att snabbt att känna sig närmare deltagarna vare sig man vill eller inte.

Och då - då kommer de stora TV-ögonblicken att komma. Längre fram i tävlingen. När de är tröttare, kraftlösare, mer desperata. För mig handlar det stora nästan alltid om anhörigkontakten. Utmattade deltagare som för en stund får glömma gruppdynamiken och stressen över att omges av människor som inte känner en. Ni ser flera minnesvärda Robinsonstunder i klippet här ovan. När Pål Hollender bryter ihop över hälsningen från sin son. När Tommy Jensen får besök av sin dotter. När Jan Dinkelspiel får ringa hem till mamma. Stor TV med äkta känslor. Fokuserar ni på det, TV4, då har ni alla möjligheter i världen att skapa nya klassiska scener.

Ja, formatet är inte lika hett som det var för tio år sedan. Ja, det är möjligt att det blir en flopp. Ja, det är möjligt att jag inte kommer att bry mig om någon av deltagarna även om sju veckor. Men det finns många faktorer som talar för motsatsen. Att jag bestämt mig för att ge det en chans är en. Erik Billing är en annan.

Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt/bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Tidigare har jag bjudit på sånt som Sarah Dawn Finer is gonna fuck you 'til you stay fucked, Fjunig Winnerbäck, Magnus Samuelsson chockar TV-team, Malena och kokainarian, Mel Gibson i Rederiet och Knesset - Vi är världen.

fredag, mars 20, 2009

Naturligt?

Går igenom gamla mobilbilder och hittar den här. Skulle säkert kunna ligga till grund för någon slags spaning, men jag nöjer mig med att säga: WTF?

torsdag, mars 19, 2009

The sexy blonde innocent flirt daddy's girl

Hittade den här bilden hos Soraya Hashim. Det är någon sorts Facebookapplikation, har inte sett den själv, men man kan tydligen välja en Disneykaraktär till varje vän som en symbol för dennes personlighet.

Titta nu noga på alternativen. Medan de manliga karaktärerna betecknas som "the one that saves the day", "the leader of the pack", "the funny man" och "the badass" får de kvinnliga vara "the innocent one", "the blonde", "the princess", "the flirt" och "the sexy one". Den enda som faller utanför ramen är Doris från Hitta Nemo; "the dumbass".

Det är en nästan löjligt övertydlig karta över könsrollerna i Disneyvärlden, men också ett intressant bevis på vilka egenskaper som man väljer att framhäva. Ta Pocahontas som exempel. En självständig, intelligent, lyhörd, kärleksfull, modig kvinna med förtrollande sångröst, kanske mest känd för sin samhörighet med naturen. Vad får hon symbolisera? The tan one. The tan one? Jag känner för att gå in och klicka hejvilt könstvärtemot för principens skull.

P.S. När du ändå är inne hos Soraya kan du passa på att skriva under namninsamlingen för Dawit Isaak. D.S.

onsdag, mars 18, 2009

Dramatiska bloggare

Örjan Ramberg om recensioner:

"Det är ganska lätt att inte läsa. Det är bara att toffla till DN så att den flyger över hela rummet när man kommer hem efter premiärkvällen och sen inte röra den på några veckor. [...] Det finns ett par bra recensenter, men de flesta är en samling klantar. Man undrar vad de egentligen vet om teater."

Marie-Louise Ekman svarar på läsarfrågan: "Varför är det så fint med rosa?"

"Rosa är köttets färg, det hudlösa, det där som finns under, det sårbara. Oavsett yta så ser vi alla lika ut där. Därför är den rosa färgen så drabbande - vi vet att det är där sjukdomarna uppstår…"

Citaten är hämtade från den nya Dramatenbloggen där Örjan Ramberg, Marie-Louise Ekman och Frida Hyvönen bloggat hittills.

tisdag, mars 17, 2009

Den dagen när jag föddes

Vilken låt låg etta när du föddes, och säger den något om dig? Det undrar Ulrika Good via Silverfisken. Det bloggade jag faktiskt om redan i januari 2007, men eftersom det blev ett så roligt svar berättar jag det gärna igen.

På listorna i USA låg nämligen "Celebration" med Kool & The Gang etta - och på listorna i England hittade man "Woman" med John Lennon i topp.

Det är väl ganska uppenbart vad det säger om mig. Celebrate the woman!

Här kan du kolla vilken låt som spelades när du föddes, och vill du veta mer kan du klicka dig hit också, där du kan se vem som var på omslaget av Time och Rolling Stone den dagen du föddes - bland annat.

Brottas med en jämnstark

Du som är i Göteborg ikväll och vill vara med om en sällsam händelse: Varför inte brottas med en jämnstark tillsammans med 100 andra? Det är en så kallad flash mob som arrangeras av 365 saker du kan göra i samarbete med Flash Mob Göteborg. Jag kan tyvärr inte vara där men jag hoppas på att få se din film eller dina bilder från händelsen sen. Flash mob is the thing.

Tid: Tisdag den 17:e mars, 16.40-17.00.
Samlingsplats: Olof Palmes plats (framför Folkteatern), Göteborg.
Utföringsplats: Järntorget (runt fontänen).

Här hittar du 365saker.se, du kan också läsa mer hos Navid.

måndag, mars 16, 2009

En ny MacGyver?

Redan i maj i fjol skrev jag om The return of Angus MacGyver, det vill säga rykten som sa att den klassiska 80-talsserien skulle bli långfilm. Nu är planerna lite mer officiella. Det är bolaget New Line Cinema som tagit på sig uppdraget, även om detaljerna är ganska oklara för tillfället.

Jag hoppas på en sliten, bitter, något överårig Richard Dean Anderson i huvudrollen. Någon annan MacGyver kan jag inte se. Hellre då att de spelar på att han blivit gammal och trött - men förstås har kvar sina överjordiska kunskaper och räddar världen i slutet ändå. Ja, lite à la Bruce Willis.

Läs också: MacGyver - men sen då?
Medier om beskedet: AB, SvD, BBC, DN, Expressen.

söndag, mars 15, 2009

Malena och kokainarian

Denna söndags arkivklipp tillägnas Sveriges hetaste kvinna just nu: Malena Ernman. Som jag redan har skrivit var hon aldrig min favorit, och en av anledningarna till det är att jag inte gillar hennes popröst. Hon är en fantastisk sångerska, visst, men jag har svårt för det hon gör i verserna, det lägre registret. För att illustrera: Här kan du höra en duett mellan Melodifestivalvinnarna 2008 och 2009 och det är ingen höjdare om du frågar mig. Här nedan gör Malena däremot det hon är bäst på - är utklädd till en man som sjunger Händelaria samtidigt som han snortar kokain. Lysande:



Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt/bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Tidigare har jag bjudit på sånt som Sarah Dawn Finer is gonna fuck you 'til you stay fucked, Fjunig Winnerbäck, Magnus Samuelsson chockar TV-team, Hugh Laurie loves Steffi Graf, Mel Gibson i Rederiet och Knesset - Vi är världen. Läs om Malenas seger här eller här eller här eller här.

Melodifestivalen - efterspelet

Vilken final. Jag trodde det var den sämsta på flera år, men istället blev det en av de bästa. När ingen Melodifestival de senaste åren varit särskilt svårtippad var det här ett välkommet avbrott. Sjukt spännande! Malena var inte min favorit men jag är glad för hennes skull och jag kommer inte att skämmas när hon representerar oss i Moskva. Om kvällen i övrigt har jag följande jag-mötte-Lassie-fakta att rapportera:

- Jag satt hela kvällen i en soffa som Moto Boy också suttit i.

- Mannen som satt bredvid mig hade en likadan blinkande Melodifestivalpin på kavajslaget som Fredrik Kempe hade - och han hade dessutom fått den av just Fredrik Kempe!

- Fyra personer i sällskapet var gamla Melodifestivaljurymedlemmar, alla dock från olika år.

- Vi tävlade i att tippa finalresultatet och jag vann.

Det där sista var ingen jag-mötte-Lassie, jag ville bara berätta det.

lördag, mars 14, 2009

Ingen vinnare i Melodifestivalen

Jag försöker rangordna finalbidragen inför kvällen. Det är rätt svårt, jag ändrar mig hela tiden. Det finns ingen självklar vinnare i år. Ingen personlig favorit, ingen med segerchans i Europa. Nu ändrar jag mig hur som helst inte mer, jag nöjer mig med att konstatera att jag inte skulle gråta om det slutade så här i kväll:

1. EMD
2. Måns
3. Sarah Dawn Finer
4. Agnes
5. Alcazar
6. Malena
7. HEAT
8. Emilia
9. af Ugglas
10. Sofia
11. Molly

Känns konstigt med EMD i topp. Men nu blev det så. Molly är det här årets Tommy Nilsson. Hon sjunger fint, melodin är egentligen rätt söt, men texten. Texten. Herregud. Det borde vara spöstraff på att använda ord som "stjärnorna", "gudarna" och "änglarna" i samma refräng. Mer om spektaklet kan du se och läsa här, här eller här exempelvis.

Uppdatering: Hur många tror på "Skandal: Folk kunde inte komma fram och rösta"-artiklar imorgon? Eller "Slopa juryn"-artiklar eftersom jurygrupperna och folket inte var överens? Jag kan rasa lite redan nu för övrigt: Är det inte pissigt att man får fortsätta telefonrösta efter att juryerna sagt sitt? Det är klart att tvåan och trean gynnas av det.
Juryn, röstningen, kompisröster och lite annat skrev jag om redan i fjol under rubriken Lägg ner juryn - och andra tankar.

Mer om grillning och Per Morberg

Tillägg till föregående inlägg om rostningen av Per Morberg: När Henrik Schyffert födelsedagsgrillades i mars i fjol var min vän Fredrik där. Han skrev sedan om sin upplevelse och om roastfenomenet i stort, läs det här.

Här hittar du en trevlig historia om hur det kan gå när man försöker intervjua Per Morberg. Signerat Elin Peters.

Här hittar du Per Morbergs hemsida där du bland annat kan läsa texter som den här: "Skådespeleri måste vara det mest narcissistiska jobb man kan ägna sig åt. Att inför en publik dra ner brallorna och blotta sig. Bre ut sin skam som kaviar på en hårdbrödmacka. Att låta sig beskådas och bedömas. Varför väljer jag att bli bedömd av en person som jobbat bara en bråkdel så länge med materialet som jag och som kanske är hälften så gammal och erfaren? Att gå på auditions. Att vara utlämnad åt det mediala maskineriet. För att bli bekräftad - är det så enkelt..."

fredag, mars 13, 2009

Nyfunnen respekt

Jag har för övrigt fått en helt ny respekt för prao-Tiffany. Idag kom hon till jobbet i EPA-traktor. En ombyggd Volvo, mattsvart med flak. Det är fan klass.

En grillad Per Morberg

Det är så mycket jag vill skriva om roastfenomenet och ställningskriget mellan SVT och Kanal 5. Men för stunden nöjer jag mig med att tjuvkika på premiären av "Grillad" i SVT ikväll och konstatera att det har en bra bit kvar fram till den amerikanska varianten. På gott och ont. För även om den amerikanska förlagan ofta hyllas, så ska vi komma ihåg att det kommer ut mer som inte är briljant ur det programmet än det som är det.

Kärnan i en bra roast är nämligen inte - som många kanske tror - det elaka, utan i stället det oväntade. Balansen är hårfin mellan plumpa skämt som inte går hem och skruvade poänger som gör det. Att skämta om bröst och sex med Pamela Anderson är ganska trött, och bara den som kan komma med något nytt och leverera det med respekt lyckas. Sarah Silverman är en som kan göra det med värdighet, många gör det utan. Även i kvällens Grillad märks det att många utgår från samma mall. Claudia Galli är okänd, Erik Hörstadius är tjock, Claes Malmberg har snortat kokain och så vidare. Vi fattar. Vitsarna om att Lennie Norman är gammal blir fort... gamla.

Första grilloffret är Per Morberg, ett tacksamt sådant, tillräckligt kufisk för att bli förlöjligad, tillräckligt stark för att kunna bli rejält sparkad på utan att det blir osmakligt. Jag har redan skrivit om mina känslor kring den mannen i Per Morberg är som en trafikolycka och Världens Viggos och Carlar, förenen eder. Han sitter och svettas i mitten av studion och ser ut som ett läderkärl av testosteron som kan explodera när som helst. Grillarna är påtagligt nervösa och är mer elaka med varandra än med Per. Men roligt blir det ändå på sina ställen.

Tomas Järvheden är en stabil värd och kallar programmet för ett "Här är ditt liv" med Tourettes. Han presenterar för övrigt Måns Nilsson som "en fjärdedel av duon Anders & Måns" och råkar sen (faktiskt) oavsiktligt kalla honom vid fel namn. Kvällens konstigaste skämt står Anna Blomberg för när hon säger om Järvheden att han "satte ordet arier i solarier". Anders Ekborg är oväntat orginell, om än lite långrandig, Erik Hörstadius kommer obehagligt nära något alldeles för verkligt med en "var inte ledsen för att du misslyckats, spotta upp dig för vi vet att du har det i dig"-poäng. Jag hade önskat att Morberg själv slagit tillbaka lite hårdare, (eller mycket hårdare) men i introt driver han gott med sig själv.

Hur som helst, titta och döm själv, klockan 21.00 i SVT1.

Dödlig tillfällighet

Apropå listan med TV-dödsfall: Känner ni igen den här killen? Han spelade bland annat advokat och underbarn i Ally McBeal, den som såg det minns säkert scenen när Ally misstar honom för den dansande babyn och sparkar ner honom.

Han hette Josh Ryan Evans och spelade även den populära karaktären Timmy i såpoperan Passions. Tanken med Timmy i serien var att han på sedvanligt såpamanér skulle dö och sedan återvända som spöke.

Men samma dag(!) som avsnittet där Timmy dog sändes, dog också Josh Ryan Evans. Han avled efter komplikationer kring ett hjärtingrepp, kopplat till det ovanliga fall av dvärgväxt han led av. Han blev 20 år.

torsdag, mars 12, 2009

Petad Adrianne när Tyra skriver om historien

America's Next Top Model har kört igång sin 12:e(!) säsong och du kan se första delen av första avsnittet här. Titta noga på introt - de försöker dölja det med fotoblixtar och megasnabb klippning, men mina hökögon ser ändå superbluffen de försöker komma undan med. De räknar nämligen ner de tidigare vinnarna, men istället för att visa Adrianne som vann första omgången, ser vi (min favorit) Elyse. Som bara kom trea. En förvanskning av sanningen som heter duga alltså.

Redan 2007, i inlägget Top Model-special skrev jag om bråket mellan Adrianne och Tyra. Nu verkar alltså Top Modelhistorien ha skrivits om helt och hållet, och Tyra & co tänker inte över huvud taget låtsas om att Adrianne Curry finns.

Oh man! Oh God oh man! Oh God!

Listbloggen Topptusen listar topp fem dåligt levererade repliker. Roligt.

onsdag, mars 11, 2009

Hans Olsson och tårarna

Dagens mest rörande TV-ögonblick kom från ett lite oväntat håll.

Den alpina åkaren Hans Olsson skrällde med en tredjeplats i världscuppremiären i november. Förväntningarna på honom höjdes rejält, men efter det har han radat upp misslyckanden. Han har kört ur, kraschat, skadat sig, varit många sekunder efter de bästa och blivit kallad feg och mesig. På VM blev han 33:a och var bedrövad. "Jag skäms, man borde inte få representera sitt land när man är så här usel" sa han efteråt.
Idag var det sista chansen den här säsongen. Världscuptävlingar på hemmaplan. Och han gör det, han lyckas, han kommer trea. Det är svensk historia, den andra pallplatsen i ett världscupstörtlopp för herrar. Den andra pallplatsen i ett världscupstörtlopp för Hans Olsson.

De topp tre ställer upp sig för sedvanlig fotografering, sedan vill SVT:s reporter ställa några frågor. "Jag har gått igenom mycket tufft..." börjar Hans Olsson. Sedan brister det och han bara gråter. Reportern väntar tålmodigt men Hans Olsson bara gråter. Hon ställer en ny fråga och han försöker verkligen svara, men det går inte. Han bara gråter. "Ursäkta" säger han och gnuggar sig i ögonen. "Ursäkta".
Efter några frågor som inte fått annat svar än Hans Olssons tårar bryter de intervjun och går till André och Pernilla i studion istället.

tisdag, mars 10, 2009

Tiffany

Jag fick ta med mig en prao ut på jobb häromdan.
Hon hette Tiffany.
Tiffany.
Jag kunde för mitt liv inte ta henne på allvar.

måndag, mars 09, 2009

Wipeout och Herngren - en superhit

Kanal 5:s nya satsning Wipeout gjorde knallsuccé och klockade in på 925 000 tittare efter första programmet. Jag såg själv premiären, trots att jag i förväg inte kände något som helst sug efter ännu ett c-kändisar-leker-och-blir-kladdiga/smutsiga/blöta/slagna/utklädda-i-ett-förnedringssubstitut-till-Gladiatorerna-program, och jag kan summera framgången i två punkter:

1. Felix Herngren. Jag har aldrig hört honom så rolig förut. Den knastertorra, smyghätska tonen i hans kommenterande passade klockrent in i det lätt hysteriska tävlingsupplägget.

2. Hederlig gammal slapstickhumor. Ja, det är roligt att se en kaxig muskelputte få en stång inkörd i magen. De där banorna är för övrigt inte tagna från vilken lekplats som helst, det är riktigt grymma grejer de brottas med.

Läs mer hos Resumé.

söndag, mars 08, 2009

Sarah Dawn Finer is gonna fuck you 'til you stay fucked

Denna söndag är inte bara en dagen-efter-melodifestivalsöndag, det är också internationella kvinnodagen. Som en ihopsmält hyllning kommer här veckans arkivklipp: En 20-årig Sarah Dawn Finer sjunger feministeposet "I'm gonna fuck you 'til you stay fucked".



Sarah Dawn Finer tillsammans med en annan schlagerdiva, Nana Hedin, och Jonas Gardell.

Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt/bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Tidigare har jag bjudit på sånt som Fjunig Winnerbäck, Magnus Samuelsson chockar TV-team, Hugh Laurie loves Steffi Graf, Mel Gibson i Rederiet, De bästa tacktalen och Knesset - Vi är världen.

Andra om: , , , ,

lördag, mars 07, 2009

Grönhårig talang

Popjunkien förundras över sin ohippa musiksmak, och jag känner igen mig på alla fronter. Jag har fortfarande inte postat skämsmusiklistan som var fortsättningen av den här musikutmaningen, men ett första utkast hamnade på en så låg nivå att jag inte visste om jag kunde stå för det eller inte. Å andra sidan så skäms jag egentligen inte. Musik är musik, alla tycker olika och vad man känner för en låt handlar så mycket mer om associationerna därikring än den konstnärliga kvaliteten.

Hur som helst, jag är så ohipp att jag blir rörd av norska emokids som vinner "Norske Talenter". Här är Erlend Bratland:

onsdag, mars 04, 2009

TV-dödsfallen jag minns bäst

TV Guide listar de mest chockerande dödsfallen i TV-serier. Där hittar du bland annat Teri Bauer från 24, JR Ewing från Dallas och Henry Blake från M*A*S*H.

Jag gör en egen lista över de som inte kom med hos TV Guide. Det här är kanske inte de mest chockerande dödsfallen, men likafullt minnesvärda: (Inlägget är förstås fyllt med spoilers, beware).

1. Rachel, Kalla Fötter.
En favoritkaraktär i en favoritserie. Att följa hennes älskade Adam efter beskedet om hennes död är bland det mest hjärtskärande som visats på TV.

2. Leo, The West Wing.
Leo McGarry överlevde en natt i en skog när han fått en hjärtinfarkt. Han fick senare en överraskande förfrågan om att ställa upp som kandidat till vice presidentposten. En triumf han aldrig fick avnjuta - eftersom skådespelaren John Spencer dog.

3. Billy, Ally McBeal.
Visst, han hade betett sig märkligt och cirkusen kring honom liknade mer och mer ett skämt. Men den förvirrade kärleksförklaringen till Ally under hans sista sekunder var uppriktig och rörande.

4. Mark, Cityakuten.
TV Guide har med Lucy Knights död på listan, och det var visserligen Cityakutens mest spännande avsnitt, (som borde legat etta på min lista över cliffhangers) men vad gäller dödsfall är det ändå Marks jag minns bäst. Att se en så genomsympatisk karaktär tyna bort, och sedan höra Carter läsa hälsningsbreven... Det är smärtsamt.

5. Viggo, Rederiet.
Viggo var hatad av i stort sett hela Sverige. Men under hans dramatiska död lyckades de ändå visa upp den mänskliga sidan av honom:



6. Denny, Grey's Anatomy.
Jag tyckte aldrig att romansen mellan Izzie och Denny var särskilt trovärdig. Men sällan har väl ett patientdödsfall påverkat fortsättningen av en sjukhusserie så mycket.

7. Sgt. Doakes, Dexter.
James Doakes var en "good guy". Dexter ska inte mörda good guys. Även om det var Lila som var den direkta orsaken till hans död var det i grunden Dexters fel, och jag kommer aldrig att förlåta honom för det.

8. Bimbo, Tre Kronor.
En klassisk såpadöd. Efter en våldsam bussolycka blir Klimax lämnad ensam med lilla sonen River. Ja, ni hör ju. Bara namnen gör det minnesvärt.

9. Jen, Dawsons Creek.
Jag har aldrig riktigt följt serien, men ändå lyckats lära känna karaktärerna så bra att det knep till i hjärtat när den döende Jen bad vännen Jack att ta hand om hennes dotter.

10. Prue, Förhäxad
En supertajt trio blev två - men serien fortsatte. Lägligt nog hittades en ny syster, men nog var det ändå orginalet som var det rätta.

Vilka dödsfall minns du bäst?

tisdag, mars 03, 2009

To whom it may concern

Sedan en tid tillbaka finns jag på Twitter här och på Bloggy här.

söndag, mars 01, 2009

Herr och fru Armstrongs hemlighet

Denna söndags smått osannolika arkivklipp hämtar jag från amerikansk sextiotals-TV. I've got a secret var ett tävlingsprogram där en kändispanel skulle gissa vad gästerna - vanliga människor - hade för hemlighet.

I det här avsnittet är gästerna herr och fru Armstrong och hemligheten är att deras son blev en astronaut just denna dag, i september 1962. Fru Armstrong får bland annat denna fråga av programledaren: "Now, how would you feel, Mrs. Armstrong, if it turned out - of course nobody knows - but if it turns out that your son is the first man to land on the moon? What, how do, how would you feel?"
Vi vet alla vad som hände sju år senare. Se klippet för att höra vad mamma Armstrong svarade:



Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt/bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Tidigare har jag bjudit på sånt som Fjunig Winnerbäck, Magnus Samuelsson chockar TV-team, Hugh Laurie loves Steffi Graf, Mel Gibson i Rederiet, Ekström och rymdblomman, och Knesset - Vi är världen.