Ricky Martin är bög

Ricky Martin kom idag ut som bög. Det kanske är den minst förvånande nyheten i år, men ändå inte ett obetydligt steg framåt. Jag blir uppriktigt rörd när jag läser hans statement.

Many people told me: "Ricky it's not important", "it's not worth it", "all the years you've worked and everything you've built will collapse", "many people in the world are not ready to accept your truth, your reality, your nature". Because all this advice came from people who I love dearly, I decided to move on with my life not sharing with the world my entire truth. Allowing myself to be seduced by fear and insecurity became a self-fulfilling prophecy of sabotage. Today I take full responsibility for my decisions and my actions.
[...]
I am proud to say that I am a fortunate homosexual man. I am very blessed to be who I am.

En garderobsurklivning som borde kommit för många år sedan. Att den inte gjort det säger en del om världen.

ESC 2010 - the props and the lulz

Nu kan man se och höra alla ESC-bidragen på svt.se. Här är mina tankar efter en snabb genomlyssning:

Årets positiva överraskning: Schweiz. En personlig favorit som sticker ut lite från mängden.
Årets besvikelse: Bosnien Herzegovina. De har haft grymt bra låtar flera år i rad, men den här powerballaden på illa sjungen engelska är inget mer än en gäspning.
Största hotet mot Anna Bergendahl: Portugal. Den här talangtävlingsvinnaren sjunger fantastiskt, och lär stjäla mängder av söt-balladtjej-röster.
Årets mest förutsägbara: Irland. Please, hur många flöjtballader med corny text kan det rymmas i ett land?
Årets har-inte-den-här-varit-med-förut? Grekland. Känns lite 2005. Eller 1999.
Årets snyggaste video: Estland.
Årets tråkigaste video: Lettland.
Årets vi-har-skapat-en-egen-genre: Storbritannien skickar även i år Disneybubbelgumtonårspop.

Sedan finns det ju alltid de där lulz-bidragen också. De som vi skrattar ihjäl oss åt, för att sedan sitta med hakan nere vid knäna när de placerar sig bättre än Sverige. I år finns det några riktiga praktbidrag.

Topp tre ren humor:
1. Ryssland.
Utropen! Pratsången! Rekvisitan! "What are you doing man?""Yes I'm looking at your photo". Priceless.



2. Holland.
Om den här dansbands-barnvisan var det bästa holländarna kunde komma fram med i år vill jag inte höra resten av bidragen. Anar att musikälskande holländare känner sig ungefär som jag hade känt mig om vi hade skickat Christer Sjögren.



3. Slovenien.
The Poodles möter en kvinnlig Kalle Moraeus. Det här är minst fyra låtar i en. Ingen av dem vill jag höra.



Bubblare: Finland.

Peter Jihde vill hångla

Fångarna på fortet kommer tillbaka. Ny säsong i höst enligt AB. Nu har jag ju redan visat TVÅ Fångarna på fortet-arkivklipp, nämligen Gunde och tjejerna som e snygg och den fantastiska Magnus Samuelsson som chockar tv-team.

Men källan sinar aldrig. Så varför inte ett till? Här är det Peter Jihde som blir lite överentusiastisk.



Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.

Michael Jackskellingson

Jag såg This is it häromveckan och fascinerades - av många saker visserligen - men bland annat av hur otroligt lik Michael Jackson var Jack Skellington på slutet. Den porslinsvita hyn, de stora svarta glasögonen, de långa, beniga lemmarna och de i jämförelse groteskt stora händerna.

Katharine Hepburn möblerar om

Katharine Hepburn var en märkvärdig människa. Inte bara att hon blev krönt den största kvinnliga filmstjärnan genom tiderna, hon hade också mage att röka och gå omkring i långbyxor hela tiden. Dessutom vägrade hon ställa upp på intervjuer och hade en 25-årig kärleksaffär med den gifte Spencer Tracy, en hemlighet alla kände till men ingen skvallrade om offentligt.

1973 gick hon så med på att gästa Dick Cavett Show, men åkte dit dagen innan för att undersöka studion. Det var inte mycket som var till belåtenhet. Titta själva:



Det slutade med att hon propsade på att de skulle genomföra hela intervjun där och då, utan publik. Så blev det. Jag antar att det inte var så lätt att säga nej till Katharine Hepburn.

Varje söndag (eller onsdag tydligen, om jag varit sjuk) rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.

Du vet vad som hände

Vet du precis hur Wall-E ser ut idag? Vet du hur det gick för Mårten och Annika efter "Den bästa sommaren"? Vet du inte vad som hände med Leeloo från "Det femte elementet" men skulle vilja fundera lite över det?

Då är nog den här 365-tävlingen något för dig: Skriv din egen fortsättning. Välj en favoritkaraktär ur en film och berätta för oss andra var i tillvaron den karaktären befinner sig 27 april 2010. Vad har hänt sen sist? Bästa texten kommer med i en kommande bok.
Men skynda skynda, senast 1 april ska texten vara inne.

Postbanken

Vissa klipp står för sig själva.



Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.

Melodifestivalen - min lista

I morgon är det dags för det tråkigaste startfältet på flera år att strida om vem som ska få representera Sverige i Oslo. Om jag skulle rangordna bidragen efter min högst personliga smak skulle det se ut ungefär så här:

1. Anna Bergendahl - This is my life
Jag skulle bli väldigt glad om vi skickade Anna. Den är inte fantastisk, men jag tycker om henne, jag tycker om låten, jag tycker om numret. Den är ingen ESC-vinnare men vi skulle verkligen inte behöva skämmas heller.
2. Salem Al Fakir - Keep on walking
Jag skulle bli minst lika lycklig om Salem vann. Låten är egen och intressant, Salem har smittande karisma och han var glimrande live.
3. Peter Jöback - Hollow
Att det här bidraget hamnar topp tre är 80 procent artist och 20 procent låt. Och då är jag generös mot Kempe. Verserna och arret är rätt spännande, men refrängen är bland det mest gäspningsframkallande jag hört på länge. Men Peter Jöback är sjukt snygg och sjunger sjukt bra (sluta överartikulera allt bara) och strålar som en supernova på scenen.
4. Darin - You're out of my life
Här har vi star quality, det är svårt att förneka. Men det blir aldrig mer än okej i mina öron.
5. Andreas Johnson - We can work it out
När jag såg numret första gången gav det mig absolut ingenting. Tråklåt. Men sen hörde jag den på radio nån vecka efter delfinalen och tänkte "åh, länge sen man hörde den här gamla hiten". På radio kändes den plötsligt som en riktig låt igen.
6. Erik Saade - Manboy
Snygg kille, sjunger helt okej, bra shownummer, ändå helt ointressant.
7. Ola - Unstoppable
Trevlig poplåt, trist artist. Skulle lika gärna kunna ligga femma i den här listan, mittenplaceringarna ändras efter dagsform.
8. Jessica Andersson - I did it for love
Det finns nåt lite fint nånstans i den här balladen, men Jessicas röst är för tunn för att få den att lyfta.
9. Timoteij - Kom
Nej. Det här helfalska bubbelgumsschabraket går inte hem hos mig. Refrängen är trallvänlig, tjejerna är snygga, men det finns inget som känns på riktigt i det här. Jag associerar till teletubbies och Sarekinspirerade smurfhits. Eller "fasen, det känns som vit makt-musik" som en vän utbrast.
10. Pernilla Wahlgren - Jag vill om du vågar
Som artist är Pernilla Wahlgren visserligen många gånger proffsigare än Timoteijhejpådejtjejerna, men det här känns som gammaldags schlager där gammaldags betyder "mossig", "daterad" och "pinsam" snarare än "klassisk".

Vad tycker du?

Nygammalt Så ska det låta

Nästa vecka startar "Så ska det låta" sin 16:e säsong. Så här skriver TT Spektra i SvD:

- Det är klart att vi har rätt mycket att försvara. Fredagarna är ju den mest konkurrensutsatta programtiden som finns just nu. Men det känns bra, jag har höga förhoppningar. Vi har två riktiga nyheter den här gången, säger Peter Settman.

Den ena kallas "recitationen": Någon läser en engelsk låttext på svenska och när motståndarlaget vet svaret gäller det att sjunga.

Hmm, är det bara jag som inte tycker det är så mycket "nytt" över det? Recitationen var, om inte jag minns fel, med redan i de första säsongerna back in 1997-1998. Så ganska uråldriga nyheter med andra ord.

Fy fan, Aftonbladet

Jag vet inte vad Aftonbladet vill att jag ska tänka när jag ser det här löpet. "Vilka smutsiga människor", kanske. Vilka smutsiga människor som säljer ut den finaste dagen i livet till högstbjudande. Jag tänker dock inte så. Min första tanke var: Fy fan, Aftonbladet.
Fy fan.

I veckor har ni frossat i familjebråk och bröllopsnatt och bildextra och sålt lösnummer som smör, och sen när konkurrenten får en bättre deal säljer ni ut det nygifta paret som giriga, mediekåta pajasar. Vad är det här? Försöker ni rädda nån sorts heder? "Titta här, vi gullar minsann inte bara, vi kan vara kritiska också!" Tror ni att det där är nån sorts journalistisk vinkel?
Fy fan.

Jag känner inte Laila Bagge och Niclas Wahlgren. De kanske är giriga, mediekåta pajasar. Eller så är de jagade byten som blev så söndertjatade av kvällstidningarna att de tillslut gick med på deras villkor. Eller så är de helt enkelt två medievana människor som såg en chans att få ett drömbröllop och tjäna lite pengar på kuppen.
Jag vet inte hur snacket gick på Aftonbladet heller.
Men jag vet vad jag känner när jag ser löpet.
Fy fan.

Mor

Det här är min mamma. Fråga mig inte vad hon gör på bilden, men hon gör som hon brukar. Skrattar, skojar, spexar.
Min mamma är den klokaste och starkaste människa jag känner.

Jag minns en gång när jag var tretton, kanske fjorton, och en granne erbjöd sig att laga vår bil som gått sönder. Tack, men det kan mamma göra, sa jag. Mamma tittade förvånat på mig. "Du är rolig du, tror du jag kan allt?" sa hon och skrattade. Jag skrattade också, något förvirrat. Det slog mig då att jag hela mitt liv tagit det för självklart att det inte finns något i världen min mamma inte klarar av. Trots att jag gott och väl var stor nog att veta bättre. Sån är hon, på nåt vis.

Sedan dess har jag lärt mig en del om vad hon inte kan.
Hon kan till exempel inte laga bilar. Hon kan heller inte jobba fjorton timmar om dygnet i flera år utan att bli sjuk. Och hon är dålig på att välja trygg ekonomi före passion.

Tja, förutom det kan hon nog det mesta, när jag tänker efter.

Hon har lärt mig att jag klarar precis vad som helst. Utan henne vore jag inget.
Grattis på födelsedagen, mamma.

En Vasaloppsseger att minnas

Idag är Anders Blomquist en kunnig och sympatisk expertkommentator som ackompanjerar Jacob Hård i exempelvis OS. Men 1988 tillhörde han själv den svenska skideliten, och gav oss en av Vasaloppets finaste stunder när han och brorsan Örjan efter nio mil skar mållinjen exakt samtidigt.



Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.

Vilka är det här?

Ser du vilka två tv-stjärnor det är som rappar loss i den här bilden? Ledtråd: Den ene av dem spelar huvudrollen i en serie som hade säsongspremiär på svensk tv i veckan.

Peter och Pernilla

Det skavde lite i hjärteroten i lördags när de ställde Peter Jöback och Pernilla Wahlgren mot varandra i kampen om Melodifestivalfinalplatsen. Men, de är ju så goda vänner, sa hjärtat, sen sa hjärnan att hoppas Peter sparkar rumpa med henne och då gick språkcentrumet in och sa att så kan man väl inte säga och sen tog öronen över för då kom resultatet och både hjärnan och hjärtat och språkcentrumet blev glada för Peters skull och Pernilla förärades ett miniknip i vänster hjärtklaff ungefär.
Hur som helst. Jag associerade av någon anledning genast till det här gamla numret:



Peter Jöback och Pernilla Wahlgren anno 1995, från programmet "Mycket nöje med Pernilla Wahlgren!"

OS-grenen som aldrig blev OS-gren

OS är slut. För att suga på karamellen lite extra hämtar jag veckans (något försenade) arkivklipp från den olympiska historien. Det här har du förmodligen redan sett, men det tål att ses igen.
Året är 1988, vi är i Calgary i Kanada. Grenen heter Acroski och var en del av Freestyle-skidåkningen som här var med i OS för första gången, endast som demonstrationssport.

Mannen heter Hermann Reitberger och var storfavorit. Han vann också, fick 46,6 poäng av domarna för sitt program. Men hans idrott blev ingen hit. De andra freestylegrenarna, puckelpist och hopp, kom senare in i OS-programmet. Men inte acroski.
Synd.
Eller?



Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.