Mello och musiken
Sambon och jag gjorde upp planer för helgen häromdagen och när jag på ett självklart sätt inkluderade Melodifestivalen i dessa protesterade han plötsligt lite. "Men... men... den är ju så dålig." Jag tittade helt oförstående på honom. Dålig? Han försökte igen: "Ja, musiken... låtarna... är ju så dåliga."
Denna inställning syns mig helt obegriplig. Det skulle aldrig falla mig in att titta på Melodifestivalen för att få höra bra musik. Det påminde mig om en text jag skrev till DN-bloggen för två år sen:
"Så är det igång. Mitt favoritspektakel på året. I helgen kom Melodifestivalen till Örnsköldsvik och till och med kranarna i hamnen fick smaka på glittret.
Melodifestivalen är som om Fotbollsgalan bara skulle uppmärksamma spelare i division 3 och 4. Den jämförelsen gör Jan Gradvall i en träffsäker krönika i tidningen Café. Han har rätt i det mesta. Ja, Melodifestivalen är en helt egen värld. Ja, ”Belgian Blue-schlagern” är en särdeles unik musikgenre. Ja, mediehysterin är skrattretande och ja, vi månne skratta åt öststaternas operapop ena året och sedan skicka egen operapop ett par år senare. Men någonstans bottnar upprördheten i en felaktig premiss: att det är i Melodifestivalen som Sveriges Bästa Musik ska utses. Så är det naturligtvis inte.
Melodifestivalen är knappt ens en musiktävling. Hur mycket Björkman än vill att det ska handla om låten kommer det alltid att vara mer en show- och popularitetstävling. Vilket man kan tycka vad man vill om förstås. Men tycker, det gör vi så gärna.
Själv älskar jag Melodifestivalen. Avgudar den, men inte blint.
Jag ser nog när vi hyllar Carola för att två år senare mobba ut henne när vi bestämt oss för att ha tröttnat och hon har mage att komma med en bara halvbra låt. Jag ser när tidningarna etiketterar Marie Lindberg (minns ni henne?) som ”lärarinnan” i syfte att förminska och romantisera henne så att vi än hårdare köper askungesagan de beslutat sälja oss. Jag ser när underbara Nour El-Refai straffas orimligt hårt för att ha fått en hopplös uppgift och inte lyckats vara rolig.
Men. Melodifestivalen är också en värld där en borträknad bimbo i medelåldern kan vinna folkets till synes outtömliga kärlek med några stapplande danssteg, ett trumsolo och en stor skopa självdistans.
Det du, Gradvall, må vara både artificiellt och fejkat. Min gissning är ändå att för en viss Hans från Nyland utanför Kramfors känns det ganska verkligt."
Ovanstående gäller även i år. Schysta musiknummer (som Loreens) är undantag att bli positivt överraskad över. Resten är all about drama och galenskap. Jag menar: imorgon ska Ra-ne-lid stå på scen. Med nån sorts elektrotechno. Hur kan man INTE titta?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar