fredag, mars 30, 2012

Tack alla för Gräv12

Förra helgen var jag på Grävseminariet i Malmö (en stor årlig journalistkonferens) och det var som alltid intensiva och inspirerande dagar. Jag lyssnade på massor av spännande föreläsningar, träffade miljarder trevliga kollegor och hade tänkt sammanfatta alla intryck här men har uppenbarligen inte lyckats göra det på hela veckan.

Nåväl. Jag lyssnade bland annat på en avhoppad brittisk spion om att vara en whistleblower, Niklas Orrenius om nyanserad integrationsjournalistik och Daniel Öhman och Bo Göran Bodin om #saudivapen. Jag kommer också att minnas den osannolika historien om hur en försvarsmaktsanställd fickringde TV4:s Johan Fredriksson mitt i en konversation om hur de hade noll koll på vad som hänt vid en dödsskjutning av svenskar i Afghanistan. Galet.

Några av föreläsningarna sändes via Bambuser och kan ses här.

På kvällen var det gala och bland annat delades den Gyllene Haldan ut, våra journaliststudenter från Mittuniversitetets pris till en inspirationskälla. Det gick i år till SVT:s Anna Lindman Barsk:

video

tisdag, mars 27, 2012

Johnnie och Mattias – en kärleksförklaring

Foto: Kanal 5.

Efter säsongsavslutningen av "Sofias änglar" igår är det en insikt som inte riktigt vill lämna mig: Jag tycker så himla mycket om Johnnie Krigström och Mattias Särnholm.

Det är en bekantskap som långsamt vuxit fram, som alla goda tv-bekantskaper gör, och det känns ofattbart att de lärde känna varandra ungefär samtidigt som vi lärde känna dem. 2001 såg vi dem första gången som valpiga, charmiga hantverkare i "Roomservice" och även om man kunde tro att de var barndomsbästisar som nu fått göra tv så fick de i själva verket uppdragen var för sig och blev ihoptussade av produktionsbolaget.

Första gången de träffades ringde Mattias Johnnie, de sågs i en bar, drack öl och lovade varandra att stå enade mot världen från den stunden. Alltid stötta varandras beslut, alltid hålla ihop. Och så blev det.

Roomservice genomsyrades av humor, lekfullhet och yrkesstolthet och återkom tryggt år efter år. Men för min egen del var det i det nakna och problemkantade välgörenhetsprojektet "Hello Africa" 2007 som deras storhet började framträda på riktigt. Vänskapen och den uppriktiga medkänslan fanns där som förut, men nu syntes också en stark integritet.

Hello Africa var en serie fylld av meta, det vill säga man gjorde tv-produktion om den egna tv-produktionen – vanligen ett generalfel och en amatörstämpel – men här fungerade det. Mycket tack vare distansen hos Johnnie och Mattias, den där känslan av att tv-producerandet aldrig får komma i vägen för deras sanna uppdrag, det att utföra sitt hantverk och infria folks förväntningar. Att hedra de relationer de på rekordtid hunnit bygga upp.

Jag blev påmind om det i Sofias änglar, det sista och starkaste avsnittet som handlade om en familj med tvillingflickor där den ena fyraåringen kämpade mot leukemi. Familjen skulle få sitt hem renoverat som avlastning mitt i alla läkarbehandlingar och all oro. Sofia Wistam, Johnnie och Mattias dundrade in med ett hantverksteam, föräldrar och barn skickades till Junibacken för storslagen lek och mitt i all glättig uppståndelse blev lilla Elsa sämre. De färgglada rutschkanorna som öppnats särskilt för henne fick henne bara att kräkas, hon grät och vägrade äta.

Kamerorna väjde inte för detta. Det där lilla fröet av tvivel, det där "vad fan gör vi här? Vad håller vi på med?" som låg som en kladdig filt över tv-teamet fick lov att ta plats. Och när de uppgivet sitter på golvet i det nästan färdiga lekrummet som familjen kanske inte kommer att kunna komma hem till eftersom de fastnat på sjukhuset och Johnnie säger "men SKIT i det jävla tv-programmet" och börjar gråta, då är det omöjligt att värja sig. Då dricker jag en metaforisk öl i en bar med Johnnie och Mattias och säger att det är vi mot världen från och med nu.

måndag, mars 26, 2012

Heja Jonathan

När man översköljs av talangtävlingar i tv eftersom storbolag märker att det går att tjäna multum på vår törst efter askungesagor och det varje år ska komma en ny Paul Potts eller Susan Boyle som passar in i mallen sjunger-hyggligt-trots-ful så blir man efter ett tag rätt cynisk.

Skådespelet är så regisserat och många av de nya förmågorna är smärtsamt medvetna om vad deras "grej" är att de mjölkar den för allt vad de har. Tjejen min-pappa-är-död nämner efter varje framträdande hur stolt hon tror fadern skulle vara, gubben jag-är-för-gammal pratar i varannan mening om hur det är hans sista chans och hur branschen är ungdomsfixerad och paret vi-har-en-exotisk-etnicitet berättar gärna och tårdrypande om den långa resan från fattigdomen i östeuropa/sydamerika/asien till möjligheternas värld i väst.

Som sagt, cynisk blir man.

Därför är det skönt när det kommer nån som 17-åriga Jonathan i Britain's got talent. Han passar egentligen in klockrent i mallen: Simon Cowell hälsar honom med en spydig kommentar (naturligtvis regisserat). Han har "icke-kommersiellt" utseende. Mobbad i skolan. Sjunger opera.

Och ändå känns det genuint. Jag tror på honom. Det här är inget spel för galleriet, det är han.

tisdag, mars 20, 2012

Loreen och Engelbert Humperdinck

Tanken på att Engelbert Humperdinck ska representera England i ESC i år gör mig fortfarande munter. Först de ryska gummorna och sen mannen med det ljuvliga namnet.

Och ja, det första jag tänker på när jag hör Engelbert Humperdinck är det här:



Det bästa med att Engelbert Humperdinck ska möta Loreen i Baku är kanske (förutom att jag kan skriva ett blogginlägg där jag nämner namnet Engelbert Humperdinck sex gånger om man räknar rubriken) att vi äntligen får veta om han är död eller inte.

Så här såg Engelbert Humperdinck ut back in the day of 1985:

måndag, mars 19, 2012

TJOCKIS TJOCKIS TJOCKIS

Alltså, TONEN i pressmeddelandet jag nyss fick. Det handlar om ett nytt program på TV3 som har premiär måndag 2 april. Så här presenteras det (direkt citerat, med språkfel och allt):

"ÄLSKLING, DU HAR BLIVIT EN TJOCKIS!

HEMMAFRUN ÅSA ÄR EN TJOCK SOFFPOTATIS
– FÅR 100 00 KRONOR OM HON GÅR NER 15 KILO

Åsa sitter hemma i tv-soffan hela dagarna och hetsäter kakor och ost.
Samtidigt sliter maken Jörgen på jobbet skyndar hem för att laga middag. Men nu har han fått nog.
I Älskling, du har blivit en tjockis! ska han få sin fru att gå ner 15 kilo på sju veckor – då belönas de med 100 000 kronor."

Texten fortsätter i samma anda, med stycken som: "När paret träffades för 17 år sedan var Åsa en aktiv och vältränad kvinna. Sedan dess har hon blivit en tjockis. Nu, 30 kilo senare, tillbringar hon dagarna som hemmafru i soffan och frossar i digestivekex med Philadelhiaost doppade i sötsur sås. Därefter kan hon stoppa i sig en hel burk med kakor."

Och: "Men som ska drilla Åsa att gå ner i vikt och hålla planen är Jörgen. Men det blir inte helt konfliktfritt. Att lägga om hela sin livsstil tär på Åsas äktenskap."

Tror fan det.

Alltså, det är bra med hälsa och näringslära och motion och ibland kan man behöva ta tag i sitt liv och programmet är säkert mycket mer stöttande än det låter men jag känner ändå att LÅT HENNE VA FÖR I HELVETE LÄGG NER.

torsdag, mars 15, 2012

Ny Maestro ska koras

SVT meddelar att det blir en ny säsong av dirigentdokusåpan Maestro. Vem som blir programledare är inte klart men det blir inte Kristian Luuk den här gången.

Jag vet inte vad jag ska känna för det beskedet. Bara det att jag skrev "dirigentdokusåpa" i meningen ovan kan ses som en indikation på hur konstigt det här konceptet är. Så här skrev jag om första säsongen när det begav sig:

Maestro är en guldkalkon

Foto: Johan Paulin, SVT.

Jag blir inte klok på SVT:s Maestro. Programmet har så många problem; en rätt fånig grundidé, en malplacerad programledare, en slätstruken jury och ett slentrianinkastat och onödigt utröstningsmoment. Och det allra värsta: den motsträvighet som skiner igenom hos vissa av deltagarna. När de själva verkar generade över sin medverkan och protesterar mot låtval och övningar som truliga tonåringar är det svårt att vara annat än besvärad i tv-soffan.

Trots detta har de två första avsnitten bjudit på guldkorn som borde gå till reality-historien: Claes Elfsberg och Ola Rapace vaggande mot varandra med ömsint sammanflätade fingrar. Claes Elfsbergs höftrullningar. Petra Medes bannande av tv-fotografen som inte ägnade henne tillräckligt stort intresse. Petra Mede överhuvudtaget! Ljuvlig och oförställt rolig i all sin självupptagenhet. Och icke att förglömma: Jörgen Kruths rörande hängivenhet i allt han gör, om det så är att sjunga en trevande version av ”Du gamla du fria” eller att ta på sig kräkmönstrade pyjamasbyxor och dansa afrikansk dans. För att inte tala om citat som: ”I måndags kunde jag ingenting men nu har jag lärt mig att det heter pakitur det här med noterna”.

Castingen är så märklig att den kan ha gått varvet runt till genial. Det blir till att härda sig igenom även de resterande avsnitten.

onsdag, mars 14, 2012

Så har du aldrig sett Melodifestivalen

Innan det försvinner från SVT Play måste ni se det här – en fantastisk version av Melodifestivalfinalen. Inlevelsen! Dansen! Minspelet! Tre proffs visar var skåpet ska stå. (Kolla killen när han gör Dead by April, typ 24 minuter in.)

Uppdatering: DN har intervjuat den manliga teckentolken! Tommy Fransson heter han och säger bland annat "Om jag ska vara ärlig tror jag att de döva hörde vad han i Dead By April groovlade bättre än de med hörsel" vilket jag tror han har alldeles rätt i. Läs här.

tisdag, mars 13, 2012

Betänk detta nästa gång du klagar på tv-underhållning

Vill du se RAFFLANDE tv-dramatik (<---möjligen ironi) titta på detta klipp från Hylands hörna. 1983 ansågs alltså ett par kostymgubbar som spelar tafflig datatennis vara högsta formen av underhållning.



Märk väl hur sportkommentatorsproffset Lennart Hyland tar matchrefererandet på största allvar.

Då och då rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här finns en sammanställning över de jag har lyft fram hittills.

lördag, mars 10, 2012

Astrid Lindgrenfestivalen 2012

Jag älskar att Loreens nummer känns som en modern version av Ronja Rövardotters vårskrik. Och visst var det lite Astrid Lindgren över hela startfältet? Typ såhär:

Loreen - Ronja Rövardotter.
Ulrik Munther - Emil i Lönneberga.
Molly Sandén - Madicken.
Top Cats - Kalle Blomkvist med vänner.
David Lindgren - Tommy.
Ranelid & Sara Li - Karlsson på taket och Ida.
Thorsten Flinck och Revolutionsorkestern - Paradis-Oskar och rövarna från Mattisborgen.
Danny Saucedo - Lillebror.
Lisa Miskovsky - Lotta på Bråkmakargatan.
Dead by April - Drakarna med de röda ögonen.

fredag, mars 09, 2012

Peptalk

Så är internationella kvinnodagen över och engagemanget efter Stop Kony-filmen håller på att trasslas in och kvävas i ett bittert nät av misstänksamhet åt båda håll. Livet går vidare, och kvar står världen lika fylld av monumentala orättvisor som förut.

Ja, det är komplext.
Ja, det är svårt att veta vem man ska lita på, vad man ska göra, hur man ska kunna hjälpa.
Ja, det känns hopplöst.

Men det ÄR inte hopplöst. Det kan vara bra att påminna sig om det ibland. Vi kan inte låta det vara hopplöst.

Man kan alltid göra nåt, även om det är nåt litet. Du kan som jag bli medlem i Amnesty, djurfadder i WWF och skänka en slant till Röda Korsets arbete för att stoppa hungern i Västafrika. Eller välja nåt helt annat. Om det så är att bli heltidsaktivist eller bara skicka ett stödjande sms. Upplys dig, förkovra dig, engagera dig. Och viktigast av allt är att varje dag kämpa för jämställdhet och jämlikhet genom att försöka luckra upp de begränsande könsroller du ser omkring dig och argumentera mot vardagsrasism och diskriminering.

Ibland kommer vi att lyckas, ibland kommer vi att misslyckas. Ibland fegar vi ur och gömmer oss en stund.

Men inget är hopplöst.
Jag ville bara säga det.

(OBS: trots denna äppelkindade naivism kandiderar jag INTE till fröken Sverige.)

torsdag, mars 08, 2012

Ranelid & Flincks ryska konkurrenter

Så här på kvinnodagen tycker jag också att vi ska titta en extra gång på Rysslands nyutnämnda Eurovisionbidrag:



Hurra! Hellre ryska gummor än svenska gubbar säger jag.

(Fast nog kommer väl Danny att vinna? Och själv röstar jag på Loreen.)

8 mars

Jag hedrade internationella kvinnodagen genom att lyssna till Tobias Bromander, doktorand vid Linnéuniversitetet som skriver sin avhandling om hur manliga och kvinnliga politiker skildras i medierna vid politiska skandaler. Det var väldigt intressant. Han har undersökt 92 politiska skandaler från 1997 till 2010 och hur de bevakats i Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter.

Generellt kan man säga att det han funnit är att medierna rapporterar mer och längre om kvinnliga politiker i skandaler än om män. Det syns också en tydlig skillnad i kraven på eller diskussionerna om politikernas eventuella avgång som är mycket mer framträdande när det gäller kvinnor. Vi är helt enkelt mer förlåtande mot män. Dessutom handlar mäns skandaler oftast om deras offentliga roller medan kvinnornas är av mer privat karaktär.

Det finns mycket att säga om hans forskning och den som vill grotta ner sig mer kan läsa exempelvis här (pdf) eller hålla utkik efter Tobias Bromanders avhandling som kommer senare i år.

onsdag, mars 07, 2012

Han är Sveriges Stephen Fry

Ett av mina favoritprogram alla kategorier kommer nu i svensk upplaga: QI, den brittiska frågesporten om faktoider ledd av Stephen Fry.

Producerar den svenska varianten gör Snacka om nyheter-producenten Anders Lenhoff och programledare blir Hipp Hipps Johan Wester. Än har programmet inget namn men jag gissar att det är samma projekt som Johan Wester och partnern Anders Jansson testade inför publik i fjol vid namn "Fantasi & Fakta" med panelmedlemmar som Johan Glans, Johanna Koljonen, Anders Jansson, Martin Ingvar och Anna Charlotta Gunnarsson.

Programmet kommer i SVT i höst.

Eftersom jag personligen avgudar Stephen Fry och är en smula förälskad i Alan Davies är jag något skeptisk till att någon kan fylla deras skor. Och vi är väl några stycken som tycker att Sveriges Stephen Fry rent naturligt hellre skulle vara Fredrik Lindström. (Med Erik Haag som Alan Davies, har jag hört förslag om). Men jag tycker om programmet så mycket att det ändå är uppiggande nyheter.



Det viktigaste är att man inte fastnar i samma-gamla-panelkomiker-som-alltid-träsket utan vågar tänka lite nytt. Det bästa med QI (förutom Stephen Fry och Alan Davies) är blandningen av vass humor och torftig men upplysande akademisk tyngd.

Kony 2012

Ni är många som redan sett denna, men ni som inte gjort det, här är en chans till. Ta den. I sämsta fall får du se en utomordentligt välgjord film. I bästa fall får ditt liv ny mening.



(Observera: Den här filmen sprids väldigt snabbt just nu, vilket jag även medverkar till. Vill du göra detsamma tycker jag att du ska göra det. Men märk väl att det i alla typer av virala kampanjer bör finnas ett sunt ifrågasättande – så också i denna. Organisationen som står bakom filmen inte är okontroversiell. Kritiska röster menar att kampanjen är onyanserad och naiv och att skänkta pengar hamnar i fel händer.

Jag valde att ändå sprida filmen vidare av två skäl. Dels att den, som film, är ett fantastiskt hantverk och sevärd enbart av den anledningen. Dels att den är inspirerande i sitt budskap om engagemang och solidaritet. Plus förstås att grundproblemet är sant: Kony borde stoppas och tvingas stå till svars för sina handlingar. Det är om HUR man klokast gör detta som åsikterna går isär. Vill du läsa på mer om det kan du börja till exempel här.)

söndag, mars 04, 2012

Hejdå hallåan

Nu säger SVT farväl till sina programpresentatörer. Efter ikväll blir det inga fler guider i bild som hjälper oss genom tv-kvällarna. Till alla hallåors ära repriserar jag härmed mitt inlägg om hallåamodet:

Hallåan är en tv-institution. Numera en utrotningshotad sådan, men än lever den och sedan tv-mediets födelse har det funnits en person i rutan som guidat oss igenom kvällens program. Det finns mycket att säga om denna tradition, men nu hade jag tänkt att vi skulle koncentrera oss på en sak: Modet. Stilen. Kläderna.

När man är i tv gissar jag att man vill vara lite extra fin, och därför säger hallåakläder ganska mycket om en person och en tid. Som hallåa ska man väl också helst inte sticka ut alltför mycket - man får visserligen vara personlig men inte så att det stör, inte så att tittarnas uppmärksamhet blir felriktad.


Kavaj eller skjorta och slips är ett säkert kort:



Medan andra vill vara lite ledigare.



Vissa gillar färg och mönster...



...andra är mer försiktiga.



En av mina personliga favoriter är Sven Olof Persson, mannen med den säregna rösten. Här en stilstudie genom åren:



Vill du veta hur en hallåa jobbar idag tycker jag du ska läsa SVT:s Henrik Bennetter, här ger han en inblick i en vanlig dags arbete. Nedan några fler gamla godingar, hur många känner du igen? (Kvinnan i gul blus ska för övrigt vara komikern Peter Magnussons mamma).


Foto: Screenshots från SVT och TV4.
Ett extra tack till Youtube-användaren erikbe99.

torsdag, mars 01, 2012

Täppas och drottningen

Jag har svårt att se drottning Silvia utan att tänka på en tidningstext jag läste för några år sedan. Det var en krönika, jag tror den var publicerad i Sundsvalls Tidning, det var i varje fall Täppas Fogelberg som hade skrivit den och jag minns att jag undslapp mig ett ofrivilligt ljud under läsningen av det sista stycket, ett slags frustande läte av häpen munterhet.

Det är inte många personer som lättvindigt kan skriva en krönika som den till en etablerad dagstidning, det säger jag bara. Insprängd bland alla vanliga artiklar blev den en, ehm, intressant läsupplevelse.

Du hittar den på Täppas hemsida, klicka längst ner på rubriken "Drottningdrivkraft".