
Min mamma är den klokaste och starkaste människa jag känner.
Jag minns en gång när jag var tretton, kanske fjorton, och en granne erbjöd sig att laga vår bil som gått sönder. Tack, men det kan mamma göra, sa jag. Mamma tittade förvånat på mig. "Du är rolig du, tror du jag kan allt?" sa hon och skrattade. Jag skrattade också, något förvirrat. Det slog mig då att jag hela mitt liv tagit det för självklart att det inte finns något i världen min mamma inte klarar av. Trots att jag gott och väl var stor nog att veta bättre. Sån är hon, på nåt vis.
Sedan dess har jag lärt mig en del om vad hon inte kan.
Hon kan till exempel inte laga bilar. Hon kan heller inte jobba fjorton timmar om dygnet i flera år utan att bli sjuk. Och hon är dålig på att välja trygg ekonomi före passion.
Tja, förutom det kan hon nog det mesta, när jag tänker efter.
Hon har lärt mig att jag klarar precis vad som helst. Utan henne vore jag inget.
Grattis på födelsedagen, mamma.
Fint skrivet om Älskade dumburks älskade mor. Grattis till varandra.
SvaraRaderaAlltså, sånt här fint får i alla fall mig att bli lite tårögd. Men jag är ju värsta morsagrisen.
SvaraRaderaVem är inte en morsagris?
SvaraRaderaDet är typiskt nog ofta just de där, de som kan mest, som får för sig att köra de där 14 timmarna per dygn. Sen har de plötsligt inget kvar att ge.
SvaraRaderaSå sant, så sant.
SvaraRaderaÅ, vad fint. Grattis, mamma dumburk.
SvaraRaderaMamma dumburk! Det tyckte jag var fint.
SvaraRadera