tisdag, april 12, 2011

Saknad

Something that you miss

Jag saknar ibland det självklara sammanhang det innebär att gå i skola. Den särskilda samvaro man har som barn/tonåring/nästanvuxen. Kompiskretsen som är brokig och oändlig och består av allt från någon man avskyr till tvillingsjälen. Men alla är ändå där, liksom tillgängliga. Om det så gäller att hoppa hage på en skolgård eller dra ihop en grillfest i studentkorridoren.

Det är klart, ibland känner man sig inte hemma någonstans och vissa har inte samma tur som jag och blir aldrig inkluderade i någon gemenskap. Ibland är det mest frustrerande att bli ihopföst med vänner man inte valt och intvingad i rutiner man inte styr över. Kanske lägger tiden ett ohederligt skimmer över den där känslan av sammanhang. Men ändå.

Att hänga runt ett bord i skolkorridoren och prata. En grupp av de som råkade dröja kvar, lite nya konstellationer varje gång. Att vara ute och drälla på byn, hamna hemma hos någon och spela kort, man är sex sju stycken och någon kommer och någon går. Att samlas i biblioteket inför ett prov och hämta extrastolar för att alla ska få plats. Att prata i munnen på varandra och skratta åt interna skämt eller viska om livsavgörande problem.

Och även när skolåren är slut: Att åka till macken och köpa tandborstar mitt i en filmkväll eftersom man kom på att man var sugen på whiskey och plötsligt sover alla över, i soffor och hörn. Det gjorde vi i ett kompisgäng för bara ett par år sen. Nu har tre av fem småbarn och en spontanöversovning blir plötsligt orimlig. Precis som det ska vara förstås, missförstå mig inte, allt förändras och det är i sin ordning. Jag skulle inte vrida tillbaka tiden för allt i världen. Vuxna kan fortfarande hänga och spela kort och dricka whiskey och för all del vara barnsligare än någonsin. Men det blir aldrig samma sak. Det SKA inte vara samma sak.

Så mitt i all nöjdhet och förvissning om att jag lever som jag valt att leva kan det hända att jag känner ett styng av saknad.

Detta är en del av blogguppmaningen trettio dagar.

3 kommentarer:

Henrik Bennetter sa...

Det är orättvist. Du lyckas alltid sätta ord på det som jag känner. Det gör inte jag.
Eller, vad jag menar är - Tack.

saom sa...

Tack själv för din fina kommentar!

Sandra sa...

Det är väl alltid lite så, att man saknar de tider som har varit :)