Nu har Aftonbladet lagt ut hela sändningen från Stora Bloggprisgalan. Om du undrade vad Henrik Schyffert sa om mig i inledningstalet så kan du hoppa fram ungefär sju minuter in i klippet. Han nämner Älskade dumburk, Heja Abbe och Lilla gumman, och det är banne mig inget dåligt sällskap att hamna i.
Simon Cowell-inlägget han refererar till skulle jag tro är det här.
"Det e ballt å slåss brutalt." Året är 1986, programmet är Rapport, ämnet är det ökande och tydligen allt råare ungdomsvåldet. Intervjuas gör bland andra Paolo Roberto. Notera särskilt redaktionens dramatiseringar av kampsportsliknande slagsmål:
Det här är en del av Kungliga bibliotekets sammanställning av nyheter som jag skrivit om tidigare här.
Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.
Oj, det är redan ny kväll och jag har inte hunnit smälta alla intryck från gårdagskvällen ännu. Stora Bloggpriset delades alltså ut på en gala på Nalen, och jag var nominerad i kategorin Kultur & Nöje. Jag vann inte, för det gjorde 365 saker och det är jag väldigt glad över. Grattis, det är ni värda!
Vem kan vara ledsen över att inte vinna när man får träffa och prata med så många sköna människor? Jag ska inte börja räkna upp er alla för då glömmer jag bara nån.
Annat som hände under kvällen:
- Henrik Schyffert nämnde mig i sitt tal.
- Jag fick komplimangen(?): "Vad söt du är. Stora bröst och allt."
- Jag hamnade bredvid "Ica-Stig" och såg honom skicka flera av de mer minnesvärda tweetsen i det lilla IcaStiggate som senare skulle rullas upp.
- Jag blev bjuden till tre efterfester vilket gjorde mig så förvirrad att jag missade alla tre. Men det var fantastiskt ändå.
Tack alla!
Kära Postkodlotteriet.
Jag avskyr er.
Jag avskyr hur ni skriver mitt namn i uppfordrande svarta bokstäver. Bara mitt förnamn, som om vi kände varann. Jag avskyr ännu mer hur ni spelar på den svenska avundsjukan och gnäller men tänk om dina grannar vinner och inte du? Men mest av allt avskyr jag hur ni bombarderar mitt hem med överdimensionerade, plastbeklädda, flerfärgstryckta reklamkuvert som jag inte vill ha. Jag har aldrig bett om dem. Aldrig svarat på dem. Ändå dyker det upp nya, vecka ut och vecka in, till mig, till sambon, till mig, till sambon. Snart har en liten skog dött på grund av oss, och jorden har blivit en halv grad varmare.
Vet ni? Om mina grannar vinner så gläds jag med dem. Vi kan hurra och äta tårta. Men aldrig att jag ångrar att jag inte gav efter för er ruttna propaganda.
Nu ringer jag NIX igen.
Numera känner de flesta honom som The Mentalist, men aussien Simon Baker började sin karriär som många andra har gjort: genom att vara hunk i en musikvideo. Låten heter "Read my lips", året var 1991, artisten är Melissa Tkautz.
Ljudet är kasst men boxningsmovesen heta:
Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.
Den här veckan har mitt tv-tittande varit sporadiskt och mina tankemönster känns lite oavslutade.
I måndags såg jag Guldbaggegalan och konstaterade att det var den mest genusförvirrade tillställning jag någonsin sett.
I måndags såg jag också Spårlöst och grät som förra gången.
I går såg jag Mästarnas mästare och tyckte att det var lite trist. Men ändå en måste-se.
Jag såg också "Istället för Sommar" en slags best-of Tom Alandh. Jag avgudar Tom Alandh, men det här gav mig inte så mycket. Det var för snuttigt, för ytligt och musikkopplingen var för krystad och för grund. Möjligen bra för den som vill ha tips om Tom Alandh-dokumentärer att se, men som film betraktad, nja. Du kan bättre, Tom.
Ja, ni ser. Vissa lösa trådar.
Hans Mosesson hade ett offentligt liv även innan han blev Ica-Stig med hela svenska folket. När kinderna var slätare, håret spretigare och rösten raspigare. Under hela sjuttiotalet sjöng han med progghjältarna i Nationalteatern, och då kunde det se ut så här:
Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.
Har du inte redan bekantat dig med den fantastiska sajten TED (Technology, Entertainment, Design) så tycker jag du ska göra det nu. Där samlas klipp med världens mest fascinerande föreläsare. Varning: det är lätt att fastna längre än du tänkt med ämnen du aldrig trott dig vara intresserad av. Klassiska klipp är den döende professorns sista föreläsning, hjärnforskaren som berättar om sin egen stroke och Hans Rosling som beskriver världen på ett sätt ingen gjort förr.
Dessutom kan du få se illusionisten David Blaine förklara hur han kunde hålla andan i 17 minuter. Klart är att David Blaine tillhör en väldigt speciell kategori människor:
Om man har lite fantasi kan annonsplacering ibland lätta upp en annars ganska tråkig nyhet.
Från Östersundsposten, op.se.
Varför inte lite söndagsmusik? Det här är från en talangshow för några år sen när Lady Gaga fortfarande gick under sitt riktiga namn, Stefani Germanotta, och inte ännu hade börjat sin vana att bära obeskrivbar klädsel:
Småkomiskt att en av kommentarerna efteråt är "Norah Jones, look out!" Känns inte riktigt som att de tillhör samma genre nu.
Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.
Jag faller direkt i fällan som sprider den här vidare, men vad kan man göra? Det där tv-bolaget förtjänar gratisreklam när de gör så snygga reklamfilmer. Först internetklassiker, nu tv-serier:
Känner du igen alla vinjetterna? Nå, vilka är de?
Jag och mina fellow nominees till Stora Bloggpriset presenteras i Aftonbladet idag, läs det här. Där hittar du bland annat ett utdrag ur en enkät vi fick svara på. Här är alla frågorna, och mina svar:
Vad handlar din blogg om? Hagelbäcks matrast, journalistisk stilistik och allt däremellan.
Varför startade du den? Som utvikningsbrudarna brukar säga: Det verkade vara en kul grej.
Vem tror du att din främsta konkurrent till Stora Bloggpriset är? Jag hoppas att det är Weird Science.
Därför är min blogg bäst i Sverige: För att det är den enda som skriver om hallåamode, banjomän och jurtjyrkogårdsungar.
Tre taggar jag använder för mycket: Taggar kan aldrig användas för mycket. Särskilt inte Taggen från Tre kronor.
Det här kommer du aldrig att få läsa om i min blogg: "Din närsynthet kan vara en dödlig sjukdom", "Gå ner 70 kilo på fem dagar" eller "Chockbesked om dödsosten - vi har hela listan".
När jag startar en ny blogg kommer den handla om: Katter. Eller kärlek. Eller Henrik Schyffert.
Hemlig superkraft som jag har: Förmågan att hålla mina superkrafter hemliga.
Jag är fullt medveten om att jag tittar på TV4-programmet "Spårlöst" av endast en anledning: känsloporr. Det är ett obevekligt frossande i de starka känslor som är inblandade i bortlämnandet av ett barn och sökandet efter sitt ursprung. Egentligen har jag många invändningar mot ett program där adopterade barn letar upp sin biologiska familj framför tv-kamerorna.
Föregångaren "Saknad" med Agneta Sjödin flög in släktingarna, sminkade upp dem och presenterade dem för sitt förlorade barn framför studiopublik och under strålkastare. Jag minns särskilt ett avsnitt där en ung kvinna letade efter sin biologiska pappa. Hon följde reporterns jakt via en storbildsskärm i studion, såg hur föräldern efter mycket om och men lokaliserades och via ett telefonsamtal bestämdes ett möte. Sedan fick hon se bilder från mötesplatsen där reportern ensam vankade omkring. Pappan dök aldrig upp. Agneta Sjödin förklarade för den gråtande tjejen att hennes pappa inte ville träffa henne, och sen bjöd hon dramatiskt in något halvsyskon i studion istället. Som ett tröstpris.
Jag förvånas också ofta över hur aningslösa de är när de berättar för kioskägaren/grannen/nya frun om vilka de är och varför de söker den de söker. Att åka till Thailand eller Rumänien eller USA och berätta för hela kvarteret om den oäkta sonen är kanske inte något familjen i fråga uppskattar.
Ibland gör det bara ont att se. När den stora skammen skiner igenom, när den biologiska modern gråter förtvivlat och skriker "förlåt mig!" "snälla kan du nånsin förlåta mig!" till den hemvändande dottern, eller när det sökande barnet inte alls känner den där förmodat självklara känslan av samhörighet utan finner sig stå obekvämt framför en främling, eller när de fattiga morbröderna köper alldeles för dyra blommor och bjuder på finmat och sitter tysta med böjda huvuden framför den långväga gästen från norr. Då vänder jag bort blicken och undrar varför i hela världen jag inkräktar i deras liv på detta sätt.
Men när det är som det var i säsongspremiären igår, då är det omöjligt att värja sig. Justina var sex år när hon bortadopterades till Sverige, hon pratar fortfarande modersmålet polska och har livliga minnen av sin kvarlämnade storebror. Sökandet efter hennes familj kändes genuint och utan så många framkrystade villospår-för-att-göra-bra-tv. Hon fick se sitt gamla barnhem, och när pappan och brodern till slut hittades var lättnad och uppriktig lycka de känslor som dominerade. Pappan var ingen misärfattig narkoman utan en helt vanlig farbror som framstod som genomsnäll. Den svårt alkoholiserade mamman var död men med ett enkelt man ska inte prata illa om de döda från brodern förstod man att det kanske var lika bra.
Det visade sig också att storebror Fabian skulle gifta sig två dagar senare, och bilden av en strålande pappa Gregorz på sonens bröllop med den i tjugo år saknade dottern vid sin sida... Gud, det går rakt in i hjärtat. Jag kan bara kapitulera.
Se hela programmet här.
Spårlöst måndagar kl 21:00 i TV4.
Idag medverkar jag i en intervjuserie om medieåret 2009 hos Bisonblog. Där får du också (till viss del) se hur jag ser ut.
Inlägg
Alla kommentarer
