Nygammalt Så ska det låta

Nästa vecka startar "Så ska det låta" sin 16:e säsong. Så här skriver TT Spektra i SvD:

- Det är klart att vi har rätt mycket att försvara. Fredagarna är ju den mest konkurrensutsatta programtiden som finns just nu. Men det känns bra, jag har höga förhoppningar. Vi har två riktiga nyheter den här gången, säger Peter Settman.

Den ena kallas "recitationen": Någon läser en engelsk låttext på svenska och när motståndarlaget vet svaret gäller det att sjunga.

Hmm, är det bara jag som inte tycker det är så mycket "nytt" över det? Recitationen var, om inte jag minns fel, med redan i de första säsongerna back in 1997-1998. Så ganska uråldriga nyheter med andra ord.

Fy fan, Aftonbladet

Jag vet inte vad Aftonbladet vill att jag ska tänka när jag ser det här löpet. "Vilka smutsiga människor", kanske. Vilka smutsiga människor som säljer ut den finaste dagen i livet till högstbjudande. Jag tänker dock inte så. Min första tanke var: Fy fan, Aftonbladet.
Fy fan.

I veckor har ni frossat i familjebråk och bröllopsnatt och bildextra och sålt lösnummer som smör, och sen när konkurrenten får en bättre deal säljer ni ut det nygifta paret som giriga, mediekåta pajasar. Vad är det här? Försöker ni rädda nån sorts heder? "Titta här, vi gullar minsann inte bara, vi kan vara kritiska också!" Tror ni att det där är nån sorts journalistisk vinkel?
Fy fan.

Jag känner inte Laila Bagge och Niclas Wahlgren. De kanske är giriga, mediekåta pajasar. Eller så är de jagade byten som blev så söndertjatade av kvällstidningarna att de tillslut gick med på deras villkor. Eller så är de helt enkelt två medievana människor som såg en chans att få ett drömbröllop och tjäna lite pengar på kuppen.
Jag vet inte hur snacket gick på Aftonbladet heller.
Men jag vet vad jag känner när jag ser löpet.
Fy fan.

Mor

Det här är min mamma. Fråga mig inte vad hon gör på bilden, men hon gör som hon brukar. Skrattar, skojar, spexar.
Min mamma är den klokaste och starkaste människa jag känner.

Jag minns en gång när jag var tretton, kanske fjorton, och en granne erbjöd sig att laga vår bil som gått sönder. Tack, men det kan mamma göra, sa jag. Mamma tittade förvånat på mig. "Du är rolig du, tror du jag kan allt?" sa hon och skrattade. Jag skrattade också, något förvirrat. Det slog mig då att jag hela mitt liv tagit det för självklart att det inte finns något i världen min mamma inte klarar av. Trots att jag gott och väl var stor nog att veta bättre. Sån är hon, på nåt vis.

Sedan dess har jag lärt mig en del om vad hon inte kan.
Hon kan till exempel inte laga bilar. Hon kan heller inte jobba fjorton timmar om dygnet i flera år utan att bli sjuk. Och hon är dålig på att välja trygg ekonomi före passion.

Tja, förutom det kan hon nog det mesta, när jag tänker efter.

Hon har lärt mig att jag klarar precis vad som helst. Utan henne vore jag inget.
Grattis på födelsedagen, mamma.

En Vasaloppsseger att minnas

Idag är Anders Blomquist en kunnig och sympatisk expertkommentator som ackompanjerar Jacob Hård i exempelvis OS. Men 1988 tillhörde han själv den svenska skideliten, och gav oss en av Vasaloppets finaste stunder när han och brorsan Örjan efter nio mil skar mållinjen exakt samtidigt.



Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.

Vilka är det här?

Ser du vilka två tv-stjärnor det är som rappar loss i den här bilden? Ledtråd: Den ene av dem spelar huvudrollen i en serie som hade säsongspremiär på svensk tv i veckan.

Peter och Pernilla

Det skavde lite i hjärteroten i lördags när de ställde Peter Jöback och Pernilla Wahlgren mot varandra i kampen om Melodifestivalfinalplatsen. Men, de är ju så goda vänner, sa hjärtat, sen sa hjärnan att hoppas Peter sparkar rumpa med henne och då gick språkcentrumet in och sa att så kan man väl inte säga och sen tog öronen över för då kom resultatet och både hjärnan och hjärtat och språkcentrumet blev glada för Peters skull och Pernilla förärades ett miniknip i vänster hjärtklaff ungefär.
Hur som helst. Jag associerade av någon anledning genast till det här gamla numret:



Peter Jöback och Pernilla Wahlgren anno 1995, från programmet "Mycket nöje med Pernilla Wahlgren!"

OS-grenen som aldrig blev OS-gren

OS är slut. För att suga på karamellen lite extra hämtar jag veckans (något försenade) arkivklipp från den olympiska historien. Det här har du förmodligen redan sett, men det tål att ses igen.
Året är 1988, vi är i Calgary i Kanada. Grenen heter Acroski och var en del av Freestyle-skidåkningen som här var med i OS för första gången, endast som demonstrationssport.

Mannen heter Hermann Reitberger och var storfavorit. Han vann också, fick 46,6 poäng av domarna för sitt program. Men hans idrott blev ingen hit. De andra freestylegrenarna, puckelpist och hopp, kom senare in i OS-programmet. Men inte acroski.
Synd.
Eller?



Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.

Uppvärmningen - bästa sortens flams-tv

Jag har sagt det förut (på Twitter) men jag säger det igen: SVT Sports tilltag "Uppvärmningen" är ett genidrag. En kvart innan den Olympiska vinterstudion drar igång smygstartar sändningen på webben, och man får en exklusiv inblick i SVT-gängets förberedelser.
Den här typen av sändningar kan vara rätt torra och trista om de görs bara som en förlängning av studiosnacket. Vem behöver ytterligare ett expertutlåtande som bara inte var bra nog för den "riktiga" sändningen? Men det här är inte alls så. Uppvärmningen har en helt egen ton och en verklig bakom-kulisserna-känsla. Där har André Pops ingen kavaj på sig, Johan Ejeborg gör succé med sina imitationer och det är allmänt flamsigt. På ett fantastiskt underhållande sätt.

I kvällens Uppvärmning fick man bland annat se "Coma" ur Storstad som numera går under sitt riktiga namn Roger Kihlbom och jobbar med OS-studions ljussättning.



Coma då och nu.

Vi fick också se Bosse bildoktorn som av någon anledning jobbade för schweizisk tv. (Nä, det var inte den rätta bildoktorn, men väldigt likt).

Vi fick också se Pops och Karlsson bryta ihop av skratt över ett internt skämt med Stig Strand, fejktexta en stackars tadzjikistanier (?) och tjuvringa ex-chefen Albert Svanberg och fråga om de får dricka alkohol på jobbet.
Se här.

Oralsexschlager

Det är svårt det där med låttexter. Låttexter till Melodifestivalen till exempel. De ska vara originella men ändå skapa igenkänning. Vara melodiösa, minnesvärda men lättsmälta och helst ha ett budskap. Hur ska man tänka? Man kan köra samma fras om och om igen. Eller sjunga på ett afrikanskt språk. Eller sno lite från någon annans text.

Eller så kan man göra som gruppen Angel i Melodifestivalen 1992 och sjunga om en oralsexteknik.
Ur texten till Venus butterfly:

Att leva ett liv som kvinna idag
Kan vara ganska hårt
För kärlekspartiklar som bestämmer min väg
Har det jättesvårt
Man drömmer att lyckas, ger allt det ska ske
Att kroppen ska vakna på nytt
Nu hoppas jag på kärlekens nya idé
Som för andra så mycket betytt

Nu vet jag vad jag söker
Längtar att få pröva Venus Butterfly (Venus Butterfly)
Att kunna explodera
Känna kroppen vibrera, Venus Butterfly (Venus Butterfly)
Om du finns någonstans så finner jag dig

(Ja, det är samma grupp som sjöng den eviga sommarplågan "Sommaren i City").



Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.

Ola Svensson Superstar

I kväll sänder K special "Ola Svensson Superstar". SVT2 kl 20.00.

Jag misslyckades

Jag avlade ett nyårslöfte för första gången i mitt liv 2009. Operation allmänbildning. Man kan väl säga att det blev - ett misslyckande. I alla fall sett till listan som ni läsare mejslade fram åt mig. Tanken var väl att jag skulle beta av de där punkterna, och formalisera mitt kunskapsinhämtande en del. Det gjorde jag inte. Jag glömde bort det helt enkelt.

Men jag nedslås inte av detta. Diskussionen om begreppet allmänbildning var livlig och intressant, och genererade bland annat ett inlägg om statusmarkörer och en pinsam bekännelse.

Mer allmänbildad har jag nog i och för sig också blivit under det senaste året, blir man inte alltid det? Erfarenhet föder kunskap, föder bildning. Men monologen om att vara eller inte vara, den har jag glömt. Nu, vidare mot nya läror.

Here kitty kitty

Ett arkivklipp denna dag borde gå i kärlekens tecken. Så vad gav mig magfjärilar back in the days? Efter lite grävande i minnet får jag erkänna att den jag som barn tyckte var tjusigast av alla i tv-världen hette Vincent. En hårig bjässe med anger management-problem. Inramad av åttiotalsestetik och smäktande stråkar.
Ja, mitt hjärta blödde för en Beast och hans omöjliga kärlek.
Men så har jag alltid varit en kattmänniska också.



Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.

Lördagskvällen i rutan

Melodifestivalen, deltävling 2:

- Spretigt och svårtippat startfält utan någon riktig topp.
- Pauline verkade vara storfavorit hos alla utom de som faktiskt röstade. (Ja, även min favorit. Nej, jag röstade inte.)
- Synd att söte Kalle Moraeus sjöng så urbota illa. Bara Fame Factory-Andreas sjöng sämre.
- Glada Hudik gick hem i stugorna. Men så hade de något som ingen av de tävlande hade. En riktigt bra låt.
- Christine Meltzer var äntligen lugnare och fick göra det hon gör bäst - imitationer. Men sen när pratar Anja Pärson dalmål?
- Kul att se Anna Maria Espinosa som jag inte sett sen vi var små. Tråkigt dock att hon som är så snygg var stylad som tantversionen av Edith Piaf.
- Den här veckan var det Hanna Lindblad som var värd ett bättre öde. I det här fallet en bättre refräng.

Sett till röstningsmönstret skulle Darin kunna stå i kycklingdräkt och sjunga marschmusik på lördag och ändå gå direkt till Globen.

Sen var ju gårdagskvällen även tillägnad OS. Så här tyckte jag om det:

(Det där sista hörde varken till OS eller Mello utan Let's Dance, men det begriper ni förstås).

Salem, Silver, Dolph och Lindelof

Bäst i lördags var förresten den här killen. Men det verkar ju som att ni var många som höll med mig om det. Jenny Silvers låt var värd ett bättre öde, men jag förstår att hon kom sist efter att ha hört det tunna ljudet i tv-sändningen. Grymt mycket bättre live. Det var däremot inte Anders Ekborg, som inte var bra nånstans.

Måns är en naturlig programledartalang. Christine måste sluta fejkskratta och tagga ner lite. Dolph ska fortsätta vara Dolph, så blir nog det här bra. Och nej, SVT ska inte "ta sitt ansvar" och kasta in Dolph alla lördagar framöver. Vad är det för dumheter? Efter den här succén kan det bara gå utför. Sug på karamellen, försök inte krysta fram något halvgenomtänkt, proceed according to plan.

Gladast på efterfesten var Ola, som aldrig slutade le och som stänkte segerchampagne på Anders Ekborgs hukande rygg. Näst gladast var de som fick posa med Dolph.

Bisarrast i efterspelet var att en av skaparna bakom Lost, tv-producenten Damon Lindelof länkade till Dolphs sång-dans-och-karatenummer från sin Twittersida med kommentaren:

"This morning, I awoke wondering what Dolph Lundgren is up to these days. Your answer, friends: http://tiny.cc/yIoP1"

Schyfferts hyllning till bloggvärlden

Nu har Aftonbladet lagt ut hela sändningen från Stora Bloggprisgalan. Om du undrade vad Henrik Schyffert sa om mig i inledningstalet så kan du hoppa fram ungefär sju minuter in i klippet. Han nämner Älskade dumburk, Heja Abbe och Lilla gumman, och det är banne mig inget dåligt sällskap att hamna i.



Simon Cowell-inlägget han refererar till skulle jag tro är det här.