torsdag, december 30, 2010

Pluggo

A moment

När jag slutade nian var det någon som kom på att vi skulle ha en gala, och utse "Bästa lärare", "Snyggaste killen", "Årets kärlekspar" och sånt där ni vet. Titlarna skulle koras genom allmän omröstning och delas ut under pompa och ståt. Det stod även "Skolans pluggo" på ett av diplomen men det hade vi inte behövt rösta om för jag visste redan att det var jag.

Jag avskydde ordet "pluggo". Inte bara för att det rent fonetiskt var fult, särskilt när det brölades fram på det där viset det brukade brölas till mig, utan också för allt det representerade. I min by var status att vara bra på idrott eller ha en äldre pojkvän eller en dyr moped. Status var inte att ha alla rätt på prov och vilja läsa på universitet. Ett pluggo var för mig någon som inte hade ett liv, och ännu värre, inte brydde sig om att ha ett liv. En som aldrig var ute, aldrig fick hångla, aldrig köpte nya skor men det gjorde ingenting bara läraren klappade uppmuntrande på huvudet och uppsatsen kom tillbaka med en femma. En smilfink, en lismare, en skvallerbytta och tönt. Som sa "nej jag kan inte följa med, jag måste läsa till provet". Det var inte jag, det var verkligen inte jag, jag pluggade mindre än många av mina kamrater och jag kunde väl inte rå för att jag hade det lätt för mig i skolan, kunde jag?

Trots det hade jag pluggostämpeln stadigt i pannan och visste mycket väl att det där diplomet skulle bli mitt för det fanns ingen annan som kunde få det. Ingen annan än jag och det gav mig ont i magen.

När det började närma sig blev jag tillfrågad om att leda galan tillsammans med S. Jag vägrade. De tjatade, jag vägrade. Jag blev konfronterad av S och erkände att jag inte kunde förmå mig att dela ut det där priset till mig själv inför alla. Hon drog mig åt sidan. "Det blev inte du". Va? "Nej, alltså jag borde inte säga det här men rösterna är räknade och det blev inte du." Jag häpnade men hon bedyrade och fyllde i med alla detaljer och stämpeln i pannan och klumpen i magen försvann på en och samma gång. Det blev inte jag! Vilken lycka.

Så kom dagen och det hade byggts en utomhusscen och där stod vi med mikrofoner och finkläder inför elever och lärare. Och hon delade ut priset till skolans pluggo och sa mitt namn, för det var klart att det var jag, det hade hela tiden varit jag, hur kunde jag tro något annat? Och jag tvingade mig att skratta och krama om henne och ta emot mitt diplom och bocka och buga och vinka åt publiken och fortsätta prisutdelningen som om inget hade hänt.

Jag blev ledsen förstås men mest blev jag arg. På mig själv. Mitt spån, hur hade jag kunnat vara så dum? Den enkla sanningen var väl att jag så gärna ville tro henne.

(För dig som tror att detta är något slags djupt barndomstrauma jag bär med mig; det är det inte. Det var inte så kul då, när jag stod på scenen och insåg att jag hade varit en idiot, men egentligen var det bara en grej som hände. Ett ögonblick. Sen gick livet vidare.)

Detta är en del av blogguppmaningen trettio dagar.

tisdag, december 21, 2010

Bing och Bowie

Jag glömde posta det här i söndags, men vi måste hinna med ett juligt arkivklipp innan helgen så jag tar det idag istället. Detta är ett klassiskt klipp om något, ett musikaliskt möte som nästan inte blev av. David Bowie hälsar på hos Bing Crosby 1977.

Bowies "Peace on earth"-stämma skrevs av producenterna i panik efter att han vägrat sjunga "Little Drummer Boy". Duon övade inte i mer än en timme på det nya arrangemanget men resultatet håller än. Bing Crosby dog bara veckor efter inspelningen och fick aldrig se julspecialen sändas:



Will Ferrell och John C Reilly gjorde humor av den - utan att ändra någonting alls:



Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här finns en sammanställning över de jag har hittat hittills.

torsdag, december 16, 2010

Om en vän

Your best friend

Min första bästis var F. Vi träffades när jag var tre månader gammal och hälsade på honom på BB där han just kommit till världen. När vi var tre bet han mig i benet och blev sur när jag skrek eftersom han bara ville "märka timret". När vi var fyra klippte vi av min gunghäst dess vackra man och tänkte att den kanske skulle växa ut igen. När vi var fem bytte vi kläder med varandra och hoppades kunna lura våra föräldrar och gå hem med fel familj. När vi var sex läste jag högt för honom ur erotiska noveller och vi grubblade på vad mystiska ord som "klittan" skulle kunna betyda. När vi var sex började vi även lekis i samma klass och lekis blev ettan och ettan blev sjuan och plötsligt var vi sexton men gick fortfarande i samma klass.

I och med skolstarten kom nya vänner som la beslag på bästisrollen, men vi tappade aldrig bort varandra för det. I mina ljusaste barndomsminnen är han nästan alltid med. Alla de dagar vi följdes åt från skolan men kom hem en timme för sent för vi blev stående i ett vägskäl. Eller varje vår när vi fastnade på grusvägen med att gräva diken mellan smältvattenpölarna så vattnet kunde rinna undan. Eller när vi gömde oss från moppegängen i skogsdungar och rökte vasstrån. Vi har sovit i vindskydd tillsammans, sjungit i kör, klättrat i träd, brutit oss in i lador, upptäckt musik och blivit nybörjarfulla tillsammans. Vi firade nyår ihop varje år innan mina föräldrar skildes och nyår var det jag längtade till mest av allt hela året. Mer än jul, mer än födelsedag, mer än sommarlov.

Jag har ett foto på oss när vi slutade nian, vi står på kyrktrappan hemma i byn. Jag har en ros runt halsen och hans arm om mina axlar. En bild av sexton år av vänskaplig närhet.

Idag bor vi i samma stad och vimlar förbi varandra ibland. Vi ses inte så ofta men det är okej. Han är fortfarande en av de bästa människorna jag känner och jag är glad att ha växt upp som en del av hans liv.

Detta är en del av blogguppmaningen trettio dagar.

onsdag, december 15, 2010

Musikhjälpen

Är som hypnotiserad av Musikhjälpen i SR och SVT. Jag vet inte varför det fascinerar mig så mycket att se glasbursradio i tv, men det gör det. Skänkte nyss hundra kronor och velade länge kring vilken låt jag ville önska. (Venus Butterfly med Angel? En kuplett med Karl Gerhard? Någon NKOTB-dänga? Det finns så många.)

Till slut blev det Alpha Blondy med Journalistes en Danger som fick bli min önskelåt. Det kändes passande. Skickade med en hälsning till Dawit Isaak och alla barn som inte lever i demokrati.

tisdag, december 14, 2010

Carpe diem

Your day

Jag föddes fredagen den trettonde. När jag var liten trodde jag att det betydde att jag hade otur alla dagar utom den, alltså samma som gäller alla andra fast tvärtom. Fredagen den trettonde var min turdag, min enda.

Jag har lyckligtvis vuxit ifrån det. Tretton var mitt turnummer en gång i tiden men jag har nog vuxit ifrån det också. Hur kan man ha ett turnummer om man aldrig vunnit något i spel? Fast att jag aldrig vunnit något beror nog mindre på att jag har otur och mer på att jag aldrig spelar. Jo, nu ljuger jag, jag har visst vunnit. En gång vann jag 433 kronor på trav. Jag hade aldrig hört talas om så mycket pengar. Det var inte fredagen den trettonde, eller ens häst nummer tretton. Och så har jag vunnit på chokladhjulet på Gröna Lund. Chokladhjulet på Gröna Lund är det enda jag spelar på. Och kanske en enarmad bandit. Om jag är på casino, för det hör liksom till. Jag har varit på casino en gång. Annars spelar jag aldrig.

Nu för tiden är min turdag alltid idag. Nej, det är klart att det inte är, men så skulle jag skrivit om jag var typen som gick runt och sa "carpe diem" på allvar. I själva verket är jag mer av en "på måndag"-typ. På måndag börjar mitt nya liv. På måndag kommer min turdag.

Detta är en del av blogguppmaningen trettio dagar.

måndag, december 13, 2010

Wear orange and carry a gun

Jag älskar det här tacktalet.



Mark Rylance vinner en Tony Award 2008. (Talet är en dikt av Louis Jenkins.)

Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här finns en sammanställning över de jag har hittat hittills.

fredag, december 10, 2010

Kärlek

Your definition of love

Kärlek är en överenskommelse. Gå med mig. Livet är svårt, ska vi göra det tillsammans? Din hand i min i väntrummet och min arm runt din i snålblåsten och våra axlar tysta mot varandra varhelst vi står tillsammans. Rätar du min rygg så rätar jag din. Minnet av igår, självklarheten i idag och löftet om imorgon. Och i löftet vilar allt. Rörelsen är alltid framåt och vi är alltid jämsides, även då vi inte är det.

Allt tungt blir lättare när man är två. Att stöka och att städa. Släktmiddag, diskmaskin, tandläkare, logistik. Köra ett lass till skroten och rensa ett förråd. Köpa såpa och nya gardiner och byta däck på bilen. Hjälper du mig så hjälper jag dig och allt jag gör är för oss. Ibland är romantik att boka en tvättid.

Allt det andra vet ni: det kemiska, elektriska, hormonella. Hur ett muskelminne rättar sig efter ett annat. Mina fingertoppar bekantar sig med dina och vet redan hur din skuldra känns. Blicken berusar, på riktigt, med vingel och sludder och allt. Hud blir eld och eld blir hud och vad är däremellan? Jag trodde att jag visste men lär mig att jag inte vet någonting. Man behöver inget veta så länge man lovar. Imorgon och imorgon och imorgon efter det. När min syn ger upp får du läsa för mig och när dina knän ger vika ska jag stötta dig. Så länge jag andas är du inte ensam.

Kärlek är praktiskt, kemiskt, elektriskt, hormonellt. Och genom och under och över och i finns alltid överenskommelsen. Gå med mig. Livet är svårt, ska vi göra det tillsammans?

Detta är en del av blogguppmaningen trettio dagar.

onsdag, december 08, 2010

När tomten är seriemördare

Dagens julvisa står Michael C Hall för. Texten är tveksam redan i original, men sjungen av en seriemördarskådis som sätter sin egen prägel på den... Ja, blir det den mysiga, glädjefyllda julstämning vi var ute efter?

söndag, december 05, 2010

Luuk och Lokko i bordshockey-VM

VM i bordshockey spelades för första gången 1989. Bröderna Martin och Kristian Luuk tävlade för Estland tillsammans med bröderna Lokko (Andres Lokko syns i klippet nedan som betraktare). De kom näst sist. Här möter de Sverige, som senare vann hela turneringen:


Tipstack till Jan Gradvall.

Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här finns en sammanställning över de jag har hittat hittills.

lördag, december 04, 2010

Gylne tider

Det här klippet finns redan överallt men eftersom det är som gjort för den här bloggen så måste det få finnas här också. Det är en förhandsfilm för det norska nostalgiprogrammet "Gylne tider" och blandningen av människor som dyker upp... Ja, vad ska man säga. Från Jason Alexander till Christer Sandelin och lite Miami Vice däremellan. Titta och njut:

fredag, december 03, 2010

Jag och Magdalena Ribbing

Jag var på middag med Magdalena Ribbing igår. Vårt möte gick till ungefär så här:

Jag: "Ja, hej hej hej hej, Sara, hej hej." Hon: Fast handslag, stadig ögonkontakt. "Hej. Magdalena Ribbing heter jag." (Jag är nästan säker på att hon sa hej, hon kan ha sagt godkväll också men det var nog mer att hon sa Hej så det lät som Godkväll.) Jag bannar mig själv tyst i huvudet, dels för att jag definitivt sa lite för många hej men framför allt för att jag inte presenterade mig ordentligt med för- och efternamn. Förmodligen ett redigt etikettsbrott. Vi går till bords. Jag sitter orimligt rak i ryggen och anstränger mig allt jag kan för att inte lägga armbågarna på bordsskivan. Vi är några stycken som inte känner varandra och det blir försiktigt småprat, "har du varit här förut? Nej, nej inte jag heller, jaha, hur fungerar det här då?", innan Magdalena resolut lägger båda armarna på bordet, lutar sig fram och proklamerar: "Och så har ni mig att vara oroliga för också!"

Så var den spänningen bruten och sen blev det en lång och oförskämt trevlig kväll med ingående diskussioner (vissa om etikett där Magdalenas genomgående råd kan sammanfattas som "vem bryr sig?", andra om guldets historia, majrovor och modern konst) i glada vänners lag. Om jag någonsin når fram till ens hälften av den kvinnans skarpsinne, grace och naturliga pondus ska jag vara för evigt nöjd och tacksam.

onsdag, december 01, 2010

Julvärdens vara eller icke vara

Det var med blandade känslor jag mottog beskedet om årets julvärd. Jag gillar ju André Pops, men samtidigt kändes valet förkrossande ospännande. Är det verkligen en proffsig programledare vi vill ha som julvärd? Är det inte snarare en extravagant, oväntad, fascinerande personlighet som behövs däremellan de traditionella julprogrammen?

Å andra sidan, det här är ju ett sätt för de annars så neutrala att faktiskt visa upp lite personlighet. Och när det gäller trygghet och trivsel så är väl André det perfekta valet. (En känsla som förstärks när man läser om hans grispussaräventyr). Det ska väl sägas också att jag knappast tillhör målgruppen, ser bara Kalle Anka* av hävd på julafton och vem som påar det nu när inte Arne Weise gör det är väl sak samma. För egentligen är det en enda sak man är ute efter på julafton. Tradition. Men det är just det, om nu SVT går ifrån traditionskonceptet och istället väljer nya värdar varje år, ja då kanske man borde ta ut svängarna också.

Eller bör de ändra sig och försöka återuppväcka traditionen? Varför inte fråga Andreas Weise? Han säger säkert ja.

*Denna julafton kanske jag ser Trolltyg i tomteskogen också, som sänds igen kl 13.05 för första gången på över tjugo år. Läs mer här.

Uppdatering: TV-planeten uppmärksammar mig på ett klipp från trailerinspelningen med tidigare nämnd grispuss. Roligast där är ju när André säger "jag vet inte om det här är nåt man skulle prova... privat?" och får det att låta som att han inte är främmande för intima relationer med djur. Se här.

tisdag, november 30, 2010

Bukfylla

What you ate today

När är den här rubriken någonsin intressant? Jag har väntat på en sådan dag men den kommer inte. Gårdagen får duga. Jag åt ingen frukost, är dålig på det. Svampsoppa och två smörgåsar till lunch, jag hade smör på brödet, det är inte helt vanligt. Smör har fått en liten revival för mig. Jag har alltid använt obscena mängder smör i mat, men inte på mackor. Förrän nu. Till middag blev det tomat- och mozzarellafylld gnocchi (färdigköpt, bara att tillaga) som jag åt på en bädd av hackad tomat, champinjoner och avokado. Enkelt, men hyfsat avancerat måltid för att vara jag. Jag äter för mycket snabbmat och halvfabrikat för mitt eget bästa. Åt inte så mycket sötsaker heller när jag tänker efter, slukar godis/glass/bakverk så gott som varje dag, men igår blev det knappt en chokladbit. Kanske är det här början på mitt nya, sunda jag?
Förmodligen inte.

Detta är en del av blogguppmaningen trettio dagar.

måndag, november 29, 2010

Sov gott, Leslie Nielsen

Jag älskade verkligen "Nakna Pistolen"-filmerna, på det där sättet man gör när man är barn och ser något helt och hållet urflippat för första gången. Tack Leslie, för det.

torsdag, november 25, 2010

Vingklippt Jacob

Your parents

Ibland slår det mig att min mamma och min pappa har varit ihop. Det är en ganska löjeväckande tanke. De är lite som jordnötter, kyckling och banan, en kombination som på 80-talet var oerhört framgångsrik och visst kan man blanda ihop dem idag också och vara lite nostalgisk, men det blir liksom inte som förr och egentligen passade de väl aldrig ihop ens från början?

Nu har de hittat nya partners. Ingen heter Jacob men flyger gör de nog ändå.

Detta är en del av blogguppmaningen trettio dagar.

måndag, november 22, 2010

Jag skulle inte kalla det kärlek men det pirrade

Your first love

Jag blev förälskad första gången när jag var fem år. På min femte födelsedag fick jag en liten anteckningsbok som jag genast gjorde till dagbok, och i denna dagbok skrev jag om honom. Mest skrev jag om vardagliga saker som vad jag ätit och vem jag lekt med, men då och då skrev jag hans namn bara för att titta på det. Det var inget lås på dagboken, det var ju trots allt bara en anteckningsbok, så för att markera när jag skrev saker som ingen annan fick läsa ritade jag vågiga streck ovanför och under texten. Raka streck betydde ny dag, nya vardagliga lekar, vågiga streck betydde hemligt. Läs ej. Jag kunde endast skriva versaler, jag var trots allt bara fem, och stavningen var väl högst tveksam, men hans namn skrev jag alltid felfritt.

Han var den vackraste pojke jag någonsin sett. Om jag hade ytterligare anledningar att beundra honom minns jag dem inte idag. Hans mamma frågade mig en gång varför jag hyste så varma känslor för honom och inte för, säg hans bror, och då svarade jag att hans bror inte hade lika fina tänder. Det skrattade hon gott åt länge efteråt.

Han var visserligen vacker, men han var också arg. En av de argaste. Redan som sju-åtta-nioåring var han liksom hård i kroppen, armar och nävar var som av trä och när han slog höll han inte tillbaka det minsta. Han blev utom sig ofta och oprovocerat, och otaliga var gångerna jag och hans lillasyster fick gömma oss på hennes rum. I en tyst överenskommelse sprang vi dit det fortaste vi kunde och sen hjälptes vi åt att hålla dörren stängd tills han lugnade sig. Jag minns aldrig att han slog mig, men henne. Hela tiden.

Han var överhuvudtaget aldrig intresserad av mig, och jag vet inte vad jag hade gjort om han varit det heller. Hur länge denna min första förälskelse härjade mig vet jag inte, jag fyllde sex och det är svårt att omsätta sexåringstid i verklig tid. Kanske var det en sommar, men det kan lika gärna ha varit ett år eller tre veckor. En dag var jag bara inte kär i honom längre och han återgick till att vara en pojke i periferin.

Vad jag vet om honom efter det är lösa brottstycken. Hans bror drunknade. I högstadiet blev han ihop med en tjej. När han skulle ta studenten hade hon köpt blommor och stod och väntade utanför skolan, men han kom aldrig. Han tyckte inte att han hade något tillräckligt fint att ta på sig. Han blev äldre och större och det där inneslutna mörkret verkar också ha växt. De senaste ryktena berättar om besöksförbud, trakasserier, brutna kvinnoarmar, fängelse, grov kvinnofridskränkning.

Nyfikenheten fick mig att leta upp honom på Facebook häromdagen. Han var sig inte lik på bilden fast ändå var han det. Han hade få vänner och alla grupper han var med i var hyllningsgrupper till sverigedemokratiska politiker.
Jag undrar om han fortfarande är lika arg?

Detta är en del av blogguppmaningen trettio dagar.

söndag, november 21, 2010

En historisk Oscar

Det är söndag, och hög tid att återuppväcka arkivletandet. Idag tycker jag vi tar en snabbtitt på en tid där man kunde rapportera om en oscarsvinst med orden: "Mr Poitier is the first negro to win such a high award".

Sidney Poitier vann en Oscar för bästa manliga huvudroll för filmen "Lilies of the field" från 1963:



Värt att ha i åtanke är att de svarta kvinnorna fick vänta till 2001 och Halle Berry för en huvudrollsseger.

Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här finns en sammanställning över de jag har hittat hittills.

måndag, november 15, 2010

Jag

Introduce yourself.

Jag är ambitiös men lat så jag gör mig själv ständigt besviken men gjorde jag det inte skulle jag nog fallit ihop för länge sen. Jag är bra på att gruva och gräma, men däremellan är jag alltid lugn. Jag tycker om trånga utrymmen och mörka vrår och som liten kröp jag in i påslakan och lekte hemlös.

Jag är duktig på det jag gör, särskilt när jag gör det jag är bra på. Jag är norrlänning. Jag har aldrig haft en snuttefilt men däremot en snuttesten. Det vackraste ljud jag vet är en orkester som stämmer sina instrument. Det är ljudet av förväntan. Om jag blir riktigt arg har jag förmodligen slagit huvudet i någonting, jag blir oftare arg på döda ting än levande.

Min största svaghet är att jag är så stark. Jag är kvällsmänniska och kattmänniska och en ganska kort människa.

Jag är rädd för att bli missuppfattad. Att alla måste tycka om mig har jag vuxit ur, men om någon missförstår mig går jag sönder. Förakta mig på goda grunder, tack. Min last är socker och det godaste på en paj är smulet. Jag är problemlösningsorienterad och effektiv, om jag inte är hemma i mysbyxor då jag blir handlingsförlamad vid minsta kris. Jag hatar att folk säger "prosit" och jag äger fyra spelkonsoler som jag aldrig spelar på.

Jag tycker inte om att prata om mig själv, utom ibland, då jag gör det. Egentligen har jag presenterat mig varje dag här, längst upp i högra hörnet, sammanfattad i fyra ord:

Kan mycket, vill mer.

Detta är en del av blogguppmaningen trettio dagar.

Trettio dagar

Det snurrar en blogguppmaning där man ska skriva trettio inlägg trettio dagar i rad utifrån en given rubrik. Elin, Malin, Alexandra och Julia gör det bland annat. Jag tror jag hänger på lite godtyckligt, kommer inte att skriva varje dag och hoppar förmodligen över vissa rubriker. Här är listan i alla fall, för den som vill: (Klicka på rubrikerna för att komma till inläggen.)

Day 01 – Introduce yourself

Day 02 – Your first love
Day 03 – Your parents
Day 04 – What you ate today
Day 05 – Your definition of love
Day 06 – Your day
Day 07 – Your best friend
Day 08 – A moment
Day 09 – Your beliefs
Day 10 – What you wore today
Day 11 – Your siblings
Day 12 – What’s in your bag
Day 13 – This week
Day 14 – What you wore today
Day 15 – Your dreams
Day 16 – Your first kiss
Day 17 – Your favorite memory
Day 18 – Your favorite birthday
Day 19 – Something you regret
Day 20 – This month
Day 21 – Another moment
Day 22 – Something that upsets you
Day 23 – Something that makes you feel better
Day 24 – Something that makes you cry
Day 25 – A first
Day 26 – Your fears
Day 27 – Your favorite place
Day 28 – Something that you miss
Day 29 – Your aspirations
Day 30 – One last moment

onsdag, november 10, 2010

Surprise

Jag gillar Youtubevideor som överraskar.
Den här killen blev en megasuccé för ett tag sen efter att han filmat sig själv när han mimar. Nu har det kommit ett nytt klipp:



Hittad via Abbes pappa.
Den påminner om den här gamla videon:



För dig som är otålig: Hoppa fram till strax efter en minut i det övre klippet och strax efter två minuter i det nedre.

lördag, november 06, 2010

Slamsug min tv

En skylt på en bajamaja nära dig.
JA, naturligtvis vill jag att samma företag som sköter slamsugning och högtrycksspolning också ska inspektera min tv!

(Ni som tänker upplysa mig om att det med tv-inspektion i det här fallet förmodligen menas kameraundersökning av stammar och avloppsrör kan låta bli det, för det vet jag redan. Jag är lite yrkesskadad och tyckte det såg roligt ut ändå, okej?)

torsdag, november 04, 2010

Den stora bloggenkäten

Alexandra från Försök att inte se så snygg ut har bett mig att svara på nåt som kallas "Den stora bloggenkäten". Jag är ganska dålig på att haka på sånt här men eftersom hon skrev så snälla saker så gav jag efter den här gången. Den är dock lite nedkortad:

Hur länge har du bloggat?

I fyra år. Började i oktober 2006.

Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut innan du själv började blogga?

Jag minns inte riktigt. Jag kommer ihåg att det var mycket snack, det var bloggar hit och bloggar dit och jag blev (som vanligt när det handlar om någon hajp) ganska anti. Sen tröttnade jag på att folk sa att det var så enkelt att skaffa en blogg och att alla kunde göra det, så jag beslöt mig för att undersöka hur enkelt det egentligen var. Cirka tre knapptryck senare hade jag en blogg, och sen stirrade tomheten så uppfordrande på mig att jag var tvungen att skriva något på den. Och sedan insåg jag att jag ju måste uppdatera den också, och på den vägen är det. Att jag började var väldigt mycket en slump, och jag tror inte att jag hade någon särskild bild av "bloggare" som homogen grupp innan.

Vilken var den första blogg du förälskade dig i?

Den hette "I'm so modern that everything is pointless" och finns inte längre kvar. Jag tyckte hon skrev glamouröst och självutlämnande och alldeles alldeles underbart.

Hur känner du nu inför dina allra första blogginlägg?

Skämskudde. Inte inför allt, det finns en del bra grejer, men mycket är ganska pinsamt också. Jag hade en helt annan ton och det känns främmande nu. Får stålsätta mig för att inte radera vissa saker. Å andra sidan kan jag ibland önska att jag skulle hitta tillbaka till det otvungna som finns i mitt bloggande under de första månaderna.

Hur många bloggar återvänder du till regelbundet?

Jag har lite drygt hundra bloggar i mitt rss-flöde. Ca 20 av dem är måstebloggar där jag läser allt, resten läser jag sporadiskt eller bara ögnar rubriker.

Hur många procent av de bloggar du läser är dagboksbloggar och inte ämnesbloggar (som t.ex. teknik- eller modebloggar och politiska bloggar)?

Svårt. Vissa är lite både och, som de flesta av kulturbloggarna. Men jag läser ganska få rena ämnesbloggar som inte är personliga på nåt sätt.

Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?

Jag pratar nästan aldrig om min blogg med folk som känner mig. Det är heller inte alla i min närhet som känner till den. Men de som gör det tycker nog att jag är jag.

I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse?

Ganska stor utsträckning tror jag. Är det inte så med det mesta?

Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?

Ja! Väldigt roligt.

Vad har bloggskrivandet betytt för dig?

Mycket. Både i mitt professionella liv och mitt privata. Här har jag skrivit mer om vad bloggen egentligen betytt för mig.

onsdag, november 03, 2010

Älskade dumburk bloggprisnominerad

Är genuint häpen och ärligt talat lite generad över att jag blivit nominerad till Stora Kulturbloggpriset i kategorin film och scen. Med tanke på mitt skrala bloggande den senaste tiden trodde jag verkligen inte att jag skulle platsa. Men tack så hemskt mycket, det gör mig naturligtvis glad! Jag väljer att se det som en för-lång-och-trogen-tjänst-nominering, med tanke på att jag var så nära att vinna ifjol.

Vill ni rösta på mig så gör det, men rösta minst lika gärna på någon av mina värdiga mednominerade: Weird Science, Teater Stockholm, Onyanserat och TV-planetens tvblogg.

Rösta här.

tisdag, november 02, 2010

Bilden av glädje

Nej gud vad du ser lycklig ut Ann-Christin. Jag har aldrig i mitt liv sett ett sådant varmt och strålande leende.

(Skärmdump från aftonbladet.se)

Ika Gaga

Någon har uppmärksammat vissa likheter mellan en av världens största popstjärnor just nu och en svensk gammal barnprogramsprofil. Och visst känns det som att de jobbar i samma... anda. Se själva:



Hittat via Mats Strandberg.

måndag, november 01, 2010

Elin Blom innan Idol

Om man besöker DN:s tvblogg idag ser man att jag skriver om Sveriges inavlade talangpool – inavlad i betydelsen att det är en väldig rundgång i talangtävlingarna. I årets Idol har exempelvis en betydande del av deltagarna tävlat i musik i tv förut.

Så här såg det ut när Elin Blom som trettonåring tävlade för Finland i MGP Nordic, med bandet Sister Twister:

lördag, oktober 30, 2010

Dokumentärthriller av bröderna Schulman

I skuggan av "The Social Network" kommer nu en annan film där Facebook spelar en avgörande roll. Dokumentären "Catfish", av Ariel Schulman och Henry Joost.

Nev Schulman är en 24-årig fotograf i New York. En dag får han en förfrågan från åttaåriga Abby i Michigan om hon får måla av ett av hans foton. Det är inledningen till en vänskap mellan Nev och Abby, hennes mamma Angela och kanske framför allt 19-åriga halvsystern Megan. Megan verkar vara allt Nev kan önska sig och en trevande distansromans utvecklar sig. Via Facebook, sms och telefonsamtal fördjupas deras relation under nästan nio månader. Tills Nev beslutar sig för att köra till Michigan för att träffa henne.

Filmen marknadsförs som en "reality thriller", vilket är en aning missvisande. Visserligen finns det minst lika många nagelbitarscener och dramatiska vändningar som i vilken psykologisk thriller som helst, men framför allt är det - särskilt i filmens andra halva - en ganska stillsam och sorgsen historia.

Det är svårt att säga mer utan att avslöja för mycket av handlingen, det här är en film man ska se med få förkunskaper och öppet sinne. Det finns frågetecken kring autenticiteten i de tre herrarnas naivitet och deras inledande intentioner, och även vissa kring exponeringen av personer som inte är i stånd att ge sitt godkännande, men som filmisk berättelse är den stark, spännande och gripande.

Om du har sett den vill jag gärna veta vad du tyckte!
(OBS: Det finns spoilers bland kommentarerna.)

onsdag, oktober 27, 2010

Svenska statsministrar

Jag blev riktigt sugen på att plöja "Sveriges statsministrar under 100 år", bokpaketet med 22 böcker om 22 statsministrar, efter att ha lyssnat på huvudredaktör Per T Ohlsson under ett par timmar häromveckan. Ett intressant projekt där alla statsministrar fått lika mycket utrymme oavsett om de suttit på posten i 50 dagar (som Felix Hamrin) eller i 23 år (som Tage Erlander).

Mest nyfiken blev jag på Ernst Trygger, Sveriges statsminister 1923-1924, som verkar ha varit en riktig skitstövel, men som också utnämndes av Per T Ohlsson till vår förste feministiske statsminister.

Ohlsson dristade sig också till att lista hur framgångsrika våra statsministrar varit. Hans topp tre såg ut så här:

Bästa statsministrarna
1. Per Albin Hansson
2. Nils Edén
3. Tage Erlander

Sämsta statsministern var utan konkurrens Louis De Geer d.y. enligt Ohlsson, och näst sämst var Hjalmar Branting. Stor politiker med en enorm betydelse för Sverige, men i det närmaste misslyckad som statsminister.

måndag, oktober 25, 2010

Äntligen på dvd

Goda nyheter för nostalgiker! I september i fjol skrev jag så här:

"Kommer du ihåg Fjant, Onkel Kostja och brudparet Tor och Lisa? Om din barndom liknade min det minsta så präglades den åtminstone en smula av Trolltyg i tomteskogen. Den klassiska sagan började som en holländsk bok men blev 1980 även en amerikansk film och fick svenska röster av bland andra Kjell Bergqvist. Den visades flera gånger i SVT under åttiotalet, men sista gången 1989.

Sedan dess har många röster höjts för att få återse den. Det har till och med debatterats på högsta nivå i Sverige. I mars i fjol riktade nämligen moderate riksdagsledamoten Karl Sigfrid en skriftlig fråga till justitieminister Beatrice Ask (m) där han undrade vad hon tänker göra för att filmen ska sändas igen. Jo, det är sant.
Bakgrunden är att ingen vet vem som äger rättigheterna till filmen. Det holländska bolag som hade dem har gått i konkurs och lämnat trollen och tomtarna föräldralösa. Som det är nu kan verket varken sändas eller ges ut på dvd.

Läs Sigfrids fråga och Asks svar här.
Vill du se filmen finns den i sin helhet här."

Nu verkar rättighetsproblemen ha löst sig! Den första december släpps nämligen klassikern på dvd.

UPPDATERING: Moderate riksdagsledamoten Karl Sigfrid kommenterar nyheten på sin blogg.

söndag, oktober 24, 2010

TROMBON. BONEY M. GULDBRODYRSKAVAJ.

Herregud, såg ni Doobidoo? Nä, inte jag heller, men några mystiska kommentarer på Twitter gjorde att jag fann mig nödgad att efterhandskika på svtplay. Det var någon sorts sportvariant med Kenny Bräck, Louise Karlsson, Pernilla Wiberg och Stefan Holm. Snabbspolade mig förbi de flesta av sångmomenten, men arkivklippen var sevärda som alltid.

Och sen kom det mest bisarra tv-ögonblick jag sett på länge. Efter att Louise och Kenny spelat Chuck Berry på synth och gitarr var det dags för det andra lagets uppträdande.

Det är svårt att beskriva det, det måste nästan ses. Jag säger bara: Stefan Holm. Spelar trombon. Till "Daddy cool". I matadorutstyrsel.

torsdag, oktober 21, 2010

Mmm.... I smell fish...

Älskade dumburk har som ni märkt tagit en paus. Mitt tv-bloggande hittar du numer hos DN.se/tvbloggen.

Men det tar emot att stänga den här bloggen för gott. Kanske låter jag en tid framöver detta vara mitt utlopp för icke tv-relaterade tankar eller annat som inte platsar under Dagens Nyheter-flagg.

Så länge bjuder jag på den här bilden jag hittade i mobilen: Ett foto av menyn från en restaurang i Norrtälje där jag och mina bröder åt en trevlig måltid för en tid sedan. Vi noterade med viss munterhet att man kunde beställa fiskdoftande fläsk. Vad nu det är för något.

söndag, september 19, 2010

Val mot rasism

Nu har jag röstat. Med andäktiga steg och tungt hjärta.
Precis när jag steg ur vallokalen utspelade sig för övrigt följande scen: Utanför dörrarna stod en liten klick fjuniga ungdomar och delade ut någon slags folder. Just när jag gick förbi stod en av dem med handen darrande utsträckt mot en två meter lång, helkroppstatuerad, ej särskilt nykter mc-knutte.
"Va fan e de här?" muttrade knutten under sin jättemustasch. "Vi är Ungdom mot rasism" pep tonåringen. "Mot rasism?" bullrade knutten. "Men jag är ju rasist".
Ungdomen mot rasism blev stående, fortfarande med handen stelt framsträckt och med ett nervöst uttryck över ögonen, när kamraten intill glatt utropade: "Ta en ändå!"

Ta en ändå. Fasen fjunis, den ska du ha en eloge för.

fredag, september 03, 2010

Kristallen

Kristallengalan påades som "Sveriges motsvarighet till det prestigefyllda Emmypriset" och redan där avslöjar man sig. Priset har - trots att det funnits i flera år - inget värde i sig självt utan måste låna glans och tyngd av den amerikanska förlagan.

Jag har inte mycket trevligt att säga, men så distraherades jag också ganska svårt av landskampen på TV6. Det, i kombination med att jag egentligen tycker illa om slentriandissande av den här galan, ("bara ryggdunkande", "klubb för inbördes beundran", sen när är det så fel med ryggdunkande och beundran?) gör att jag nog håller tyst för nu.

torsdag, september 02, 2010

90210

Det känns som om jag borde skriva en hommage till Beverly Hills idag. Det är ju ändå - på amerikanskt vis - datumet 9/02/10.
Men jag tror aldrig jag tittade så mycket på Beverly Hills. Jag såg det ibland, det vet jag, för det bara gjorde man på den tiden. Men jag har inga särskilda minnen, inga särskilt starka känslor.

Min enda relation till serien Beverly Hills är en t-shirt jag bar tidigt nittiotal. En t-shirt med Luke Perrys ansikte på. Jag tyckte han var vansinnigt snygg. Jag köpte tröjan på en marknad, en sån där marknad där man också köpte målade solfjädrar med exotiska motiv och hängde upp på väggen i sitt rum. Tillsammans med planscher av solnedgångar och indiankvinnor och ylande vargar, ni vet vad jag menar.

Jag vet inte var den är nu, förmodligen är den slängd, kanske ligger den i ett hörn i nån garderob. Det spelar ingen roll, om jag blundar kan jag se den framför mig. Samma stil som de där man-i-bar-överkropp-med-kattunge-tröjorna. Vit, fyrkantig, för stor. Billigt tryck. Luke Perrys sängkammarblick riktad mot kameran. Han var bara några år yngre än min mamma och hade tre meter hög panna, men just då var han det finaste som fanns.

Så där har ni det. Mitt starkaste 90210-minne. En marknads-t-shirt med en pannman. Jag får väl skylla på att jag gick på mellanstadiet.

tisdag, augusti 31, 2010

Axel Gordh Humlesjö

Tittar på SVT:s partiledarutfrågningar och ser Axel Gordh Humlesjö, den stilige och oförskämt begåvade mannen som ska ge röst åt väljarna i programmet. Jag intervjuade honom för några veckor sedan för ett lokalt program på Sveriges Radio.

Han pratade om hockeyproffsdrömmen som sprack, om en mansroll som gör ont och varför kriget i Irak gjorde honom till journalist. Du får också veta hur Stina Lundberg Dabrowski fick honom att ta steget ut i rampljuset, när han skämdes över Janne Josefsson och hur det var att jobba med Bjästa-fallet för Uppdrag granskning.

Lyssna här.

fredag, augusti 27, 2010

Älskade dumburka

Jag såg SD:s valfilm idag. Kommenterade det på Twitter så här:

onsdag, augusti 25, 2010

Norra Brunn

Jag tittade in på den årliga stå-uppfestivalen på Norra Brunn i torsdags förresten. Alltid trevligt. Åt god mat, drack punsch(!) och avnjöt de åtta komiker som underhöll för kvällen. Några positiva överraskningar, andra mindre positiva. Bäst material hade nog Ola Söderholm, men klart vassast var ändå Lasse Karlsson. Älskade att han improviserade vilt och efter typ halva snacket sa "jag kanske borde börja också..." Märks vilka som vet vad de gör när det gäller publikkontakt.

måndag, augusti 23, 2010

Från Kluk till Fittja and back - Roadtrip 2010

Mon Dieu, vilken hektisk semester. Men härlig. På en vecka har jag hunnit:

- gå på stå-uppfestival på Norra Brunn
- paddla kajak i Storsjön
- gå på hardcorebandreunion i Nyköping
- bo på en båt
- bo i en glob
- bo i hus
- bo i stuga
- bo i annan stuga
- röka vattenpipa
- vinna brädspelet Gangster
- komma toksist i brädspelet Gangster
- dricka punsch
- basta, både med kläder och utan
- kolla in Sommarkryssetsoundcheck på Gröna Lund
- dricka vin hemma hos Täppas Fogelberg
- äta sjuka mängder tapas
- leka billekar
- shoppa vintageklänningar
- åka karusell
- handla på loppis i Järpen
- bli blöt i bibliskt ösregn
- sola på klippor vid havet

...och en hel del annat också. Galet. Och roligt.

fredag, augusti 13, 2010

Internetnostalgi

Har plötsligt hittat till Youtube igen. Vi har haft en tid isär, den sajten och jag. Ibland blir det så bara, man liksom glider åt olika håll. Nu återknyter jag kontakten lite trevande, genom att leta upp gammalt och tryggt, sånt jag såg för fyra-fem år sen. Harmlöst och välbekant. Innan jag vågar mig ut i okändheten.
Exempel: Här är en sång av Tom Wilson, mer känd som Biff från Tillbaka till framtiden-trilogin. (Eller som sambons vän kallade den i ett förvirrat ögonblick: "Titta tillbaka vi trear"(?)) Skulle gissa att jag såg det här klippet för första gången cirka år 2006:

torsdag, juli 29, 2010

Jag gästbloggar på 365saker.se

Idag gästbloggar jag på 365 saker du kan göra, den fina och kreativa inspirationsbloggen som Navid Modiri ligger bakom. Jag skriver om att omfamna obekvämligheten under rubriken "Gå på en stå-uppföreställning och sätt dig längst fram."
Jag skrev det i januari 2009(!) så det känns rätt länge sen, men ämnet är tidlöst.

söndag, juli 18, 2010

"Dockorna har vi kallat för strumpfilurer"

Det är hög tid för ett nytt arkivklipp.
Erik Fichtelius är en av landets mest respekterade journalister. Mest känd utanför mediekretsar är han kanske för dokumentärfilmerna "Ordförande Persson" med tillhörande debatt. Han blev nyligen hedersdoktor i journalistik vid Mittuniversitetet – men allas karriärer ska börja nånstans. Så här såg det ut när han ledde ett barnprogram på sjuttiotalet:



Man kan väl säga att han känns lite vassare nuförtiden.

Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.

tisdag, juli 13, 2010

Veckans citat

Britain's next top model har dragit igång en ny säsong, nu med Elle Macpherson som programledare. Tjejen som åkte hem först av alla avslutade det senaste avsnittet med att berätta vilken fantastisk upplevelse allt varit.

"It has all been an amazing experience, and it has made me realise what i want to do with my life. I think I want to teach English!"

onsdag, juli 07, 2010

Ingen bor i skogen

Under sommaren är den här bloggen lite sömnigare än vanligt, men läs också gärna det jag skriver för DN. Senast om SVT-programmet "Ingen bor i skogen". Missa heller inte kommentarerna.

fredag, juni 25, 2010

Ett år utan Michael

Idag är det ett år sedan jag skrev det här:

"Igår paddlade jag och sambon kajak på en spegelblank sjö och lekte associationsleken, musikvarianten. Jag nynnade en låt, han associerade till en annan och vi föll in i varandras tafatta försök att minnas texter och vävde oss fram från svensk folkvisa till industrisynth till disco. När vi la till mot bryggan sjöng vi 'Earth song', högt och falskt.

'Jag har så svårt att tänka mig att Michael Jackson är en verklig person' sa jag. 'Jag menar, att han finns hela tiden. Att han finns nånstans just nu.' Sambon hummade med. 'Precis nu till exempel. Vad gör han?' sa jag, och sen sa jag den där spontana meningen som efteråt skulle ila kvar i maggropen: 'Jag tror att han ligger i en sjukhussäng och får dropp eller nåt.' Ilandet började idag när jag zappade förbi BBC och såg en Breaking News-skylt flimra förbi i nederkant. Han är död. Michael Jackson är död.

Jag sa det jag sa igår för att jag minns hur han såg ut vid det där framträdandet i London i mars. När han tillkännagav sin nya turné. Sin sista, sitt avsked. Han var en spillra. Ett skal. En grotesk mask utan innehåll, så tunn och vinglande och stelt leende. Han upprepade de få repliker han kommit för att säga, upprepade dem en och två gånger för mycket och fick ledas bort.

En stjärna ändå förstås. Alltid en stjärna. Föddes som en, dör som en. Dör den enda rätta stjärndöden, den för tidiga. Det fanns inget annat slut, ingen annan möjlig ände på en karriär, ett liv som Michaels. Han skulle aldrig kunnat bli en kutryggig äldre man, aldrig kunnat glida undan bland de bortglömda, de åldrade celebriteterna. I hans öde fanns aldrig att leva så länge att en generation som inte varit med om hans storhet hunnit växa upp. Nej. Det var bara så här det kunde sluta. På inget annat sätt.

Ändå sörjer vi. Vi sörjer inte personen Michael, honom fick vi aldrig lära känna. De är få, de som vet att gråta över honom, och vi kan ha medlidande med dem. Vad vi sörjer är femtio år med The King of Pop. Att det inte blev femtioen, eller sjuttiosex, eller nittiosju. Att stjärnan har brunnit ut. Och att han aldrig hann få sitt avsked."

tisdag, juni 22, 2010

VM-TV

SVT har bättre för- efter- och kringsnack men TV4 har bättre matchkommentatorer. Det är mitt intryck efter att ha sett alla matcherna i fotbolls-VM hittills. Vissa bara med ett halvt öga, och egentligen ganska lite av studiosnacken, men ändå.
Vuvuzelorna har inte stört mig en sekund. Större irritationsmoment för mig är istället:

1. Alla som klagar på vuvuzelorna.
2. Alla som klagar på de som klagar på vuvuzelorna.
3. Det faktum att jag i och med detta sällar mig till de i grupp 2.
4. SVT-kommentatorn Tony Gustavssons snack om "individuella misstag".
5. SVT-kommentatorn Staffan Lindeborgs snack om "fössvaspel".
6. Allt fuskande.
7. Alla målvaktstavlor.

I övrigt: "Uppvärmningen" i SVT är tillbaka, det är bra. Ofta är det mest strul, men bakom-kulisserna-tänket håller ändå. David Fjäll är en skön typ.

torsdag, juni 17, 2010

Den vikarierande vuvuzela-mannen

Roligast idag: Sveriges Radio Väst ska ringa upp Per-Erik Jonsson, tekniker på Radio Västmanland som har lyckats filtrera bort vuvuzela-ljudet men ringer istället Per-Erik Karlsson, programchef på Radio Västernorrland och kastar in honom i direktsändning.

Den stackars programledaren deltar först i VM i ordbajsning när hon desperat försöker vinna tid så att de ska hinna få tag i vuvuzela-mannen, sen skriker hon av lättnad när han äntligen svarar i telefonen - bara för att upptäcka att det är fel man. Men av en ödets nyck har fel Per-Erik just läst en artikel om rätt Per-Erik och - ja - resten är radiogrodshistoria.

Vill du höra dagens svettigaste och knasigaste radioinslag, gå in här, välj torsdag 11.30-12.00 och hoppa fram sju minuter in i halvtimmen.

måndag, juni 14, 2010

Brev från brunnen

Hej.
Det var länge sen, vad har hänt sen sist?
Jag har läst en dålig bok. "Frälsaren" av Jo Nesbø. Den förra jag läste var helt okej men i den här fångar han mig inte. Eller så är jag bara intill döden less på alkoholiserade huvudrollspoliser med kärleksbekymmer.
Jag har slitit rumpan av mig. Det här med en sysselsättningsgrad på 190-210 % procent är inget jag rekommenderar.
Jag har bloggat lite. Bröllopsbloggat skulle man nästan kunna kalla det, om det inte lät så fånigt. Det handlar dock väldigt lite om bröllop och mer om tv. Jag listar minnesvärda kärlekspar i tv-historien på DN-bloggen. Läs här: Dr & Mrs Huxtable (The Cosby Show). Ellen & Susan (Ellen). Rickard & Tina (Varuhuset). Kommentera gärna. Tipsa också om vilket kärlekspar du tycker jag ska skriva om härnäst! Och varför.
Jag har också hittills sett ALLA matcher i fotbolls-VM. Får se hur länge det håller i sig.
Vad gör du nu för tiden?

torsdag, juni 03, 2010

Tack för allt, Sverker

Tittar på Plus, det allra sista med Sverker Olofsson. Efter 23 år säger han adjö till tunnan - eller inte riktigt, eftersom han faktiskt fått en av de två studiotunnorna i present och har den hemma i garaget - men han kommer i alla fall inte att slänga saker i den i tv längre.

Jag har haft förmånen att få träffa Sverker några gånger, och han är en sån där person som är exakt likadan utanför tv-rutan som i den. Han har inte så många roller att ikläda sig, han är den han är. På ett väldigt inspirerande sätt. Dessutom är han en av de rakaste människor jag nånsin mött.

Andra gången jag träffade honom tittade han direkt på mig och sa: Och vem är du då? på sitt burdusa men långt ifrån otrevliga sätt. När jag upplyste honom om att vi setts förut, att jag gått en programledarkurs för honom en gång, var hans självklara replik: Jaha. Var den bra?
Och det var den förstås, en av de bästa kurser jag gått.

Plus blir inte Plus utan Sverker, men kanske kan det bli ett annat program som också har sin plats. Det ska bli väldigt spännande att se vad han kan göra med intervjuprogrammet han ska jobba med härnäst.

Avskedsprogrammet från ikväll är nästan en måste-se, oavsett om man brukar titta på Plus i vanliga fall eller inte. Underbara klipp ur arkivet och en inspirerad intervju med Sverker själv. Kika in på SVT Play om du missade det.

fredag, maj 28, 2010

ESC - dagen efter och dagen före

Jag borde blogga massor om ESC men jag är lite kräkless. Orkar inte skriva en rad. Eller jo, en kanske. Eller två.
Sverige har fem bidrag i finalen, alla svenska bidrag gick vidare utom det svenska. Ironin i det.

Det kändes i magen när man såg alla att det inte skulle gå. Europa känner inte Anna, Europa hör bara låten och låten är för svag. Hon gjorde bra ifrån sig, så hon ska inte skämmas. Jag hade inte varit särskilt upprörd om det inte var för att till exempel Irland gick vidare. Fy. En föredetting utan röst som inte klarade av att ta tonerna det var meningen att hon skulle klara av. Och Danmark? Konstruerad duo och monstertråkig gammaldagsschlager. Blä. Resten kan jag köpa, men nån av de två platserna borde Anna ha fått.

Tyskland kommer att vinna. Lena har västländernas röster i fickan redan, det enda som kan hota henne är om öst hittar kärlek i Azerbajdzjan eller Israel eller Georgien eller Rumänien eller Serbien istället.
Ja, ganska mycket kan hota henne alltså. Men jag tror ändå hon vinner.

Okej, några rader orkade jag visst. Och naturligtvis kommer jag att titta imorgon. Jag är ju skadad på det viset.

måndag, maj 24, 2010

Apan

Jag såg Jesper Ganslandts film "Apan" ett par dagar efter trippelmordet i Härnösand. Jag kan inte bestämma mig för om det var klokt eller korkat. Klart är i alla fall att några dagars intensivt informationsinhämtande om yxvåld och ond bråd död hade försatt mig i precis den stämning som behövdes för att göra Olle Sarris gestaltning särskilt levande och nära. Jag har fortfarande svårt att skaka av mig filmen. Att kunna skapa en sådan tryckande, brännande, trovärdig känsla i en film utan att egentligen säga någonting rakt ut - mäktigt. Du som inte sett den, gör det.
Att Olle Sarri inte fick någon guldbagge för rollen är enbart tragiskt.

måndag, maj 17, 2010

Absolutt Skavlan

Idag är det Norges dag. Varför då inte se vad vi hittar i arkivet med nationalklenoden Fredrik Skavlan?

Skavlan började sin tv-karriär 1996 i NRK-programmet "Absolutt". Trots att det har gått fjorton år sedan dess kan man konstatera att det hänt betydligt mer med tv-grafiken än med Skavlan. Han är sig lik. Lite större frisyr, lite allvarligare tonfall, lite mindre kända gäster på besök. Här Stian Carstensen från gruppen Farmers market:



Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.

fredag, maj 14, 2010

Hästpojken

SVT:s senaste Dox-dokumentär var en fascinerande historia om en autistisk pojke och hans föräldrars kamp för att hjälpa honom. I desperation och frustration efter år av timslånga vredesutbrott, tvångsbeteenden och fruktlös toaletträning tar föräldrarna med sig sonen på resa genom Mongoliet, på jakt efter den schamankraft de tror kan bota honom. Hästpojken heter filmen, se den i SVT Play.

tisdag, maj 11, 2010

Tack för den här tiden, Henrik

Idag gör Henrik Bennetter sin sista dag som hallåa på SVT. Till hans ära repriserar jag hallåamode-inlägget från september i fjol:

Hallåan är en tv-institution. Numera en utrotningshotad sådan, men än lever den och sedan tv-mediets födelse har det funnits en person i rutan som guidat oss igenom kvällens program. Det finns mycket att säga om denna tradition, men nu hade jag tänkt att vi skulle koncentrera oss på en sak: Modet. Stilen. Kläderna.

När man är i tv gissar jag att man vill vara lite extra fin, och därför säger hallåakläder ganska mycket om en person och en tid. Som hallåa ska man väl också helst inte sticka ut alltför mycket - man får visserligen vara personlig men inte så att det stör, inte så att tittarnas uppmärksamhet blir felriktad.


Kavaj eller skjorta och slips är ett säkert kort:



Medan andra vill vara lite ledigare.



Vissa gillar färg och mönster...



...andra är mer försiktiga.



En av mina personliga favoriter är Sven Olof Persson, mannen med den säregna rösten. Här en stilstudie genom åren:





Vill du veta hur en hallåa jobbar idag tycker jag du ska läsa SVT:s Henrik Bennetter, här ger han en inblick i en vanlig dags arbete. Nedan några fler gamla godingar, hur många känner du igen? (Kvinnan i gul blus ska för övrigt vara komikern Peter Magnussons mamma).


Foto: Screenshots från SVT och TV4.

måndag, maj 10, 2010

Norrland är inte svenskt

WTF?

Ingressen lyder: "Just nu är det ganska kallt och grått i hela Sverige. Inte heller kan vi hoppas på att att värmen från Ryssland kommer att spilla över på oss i någon större utsträckning. Det är bara norrlänningarna som får njuta av temperaturer på uppemot 20 grader."

Här är artikeln. Tipstack till Mattias.
Klicka för större bild.

UPPDATERAT: En pudel är gjord och rubriken är nu ändrad. Gott så! Ursäkten godtas.

söndag, maj 09, 2010

Världens roligaste Dame

En av jordens skickligaste komiker när det kommer till kvickhet och tajming heter Barry Humphries. Om det namnet är dig obekant kanske det här hjälper: Dame Edna. Underbara Dame Edna. Vill man ge prov på hennes komiska tajming finns det en uppsjö att välja ur. Flera decennier av briljant material, ett rätt oöverskådligt projekt. Medan jag väntar på att skriva det ultimata Edna-inlägget får ni så länge njuta av två relativt nyproducerade exempel: I det första får hon Martin Sheen att bryta ihop, i det andra är det Little Britain-gänget som nästan skrattar på sig på "got talent"-domaren Piers Morgans bekostnad.





Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.

lördag, maj 08, 2010

En bekännelse om Håkan

Idag är det tio år sedan Håkan Hellströms singel "Känn ingen sorg för mig Göteborg" släpptes.
Jag avskydde den låten. Än idag har jag nog aldrig hört den i sin helhet.
Det är fritt fram att håna mig, men jag satte honom i samma kategori som Björn Rosenström. Minns ni Björn Rosenström? Ja, ni skrattar förstår jag. Tro mig, idag ser jag betydande skillnader mellan Håkan Hellström och Björn Rosenström. Men då lät det inte helt åtskilt i mina öron. Studentikost. Provocerande. Omöjligen på allvar. Det kanske inte kommer som en överraskning, men jag gick just då igenom en rätt pretentiös period och kunde inte annat än fnysa åt den bristfälliga sånginsatsen och den fåniga texten.

Sen gick det nåt år och jag stod på ett dansgolv nånstans och de spelade "Ramlar". Och då fattade jag grejen. Då dansade jag och sjöng illa och fånigt och det var underbart.

Förlåt mig Håkan.

onsdag, maj 05, 2010

Vila i frid Brita Borg

Det här inlägget skrev jag när Ingela Agardh gick bort, men nu när revydrottningen Brita Borg också lämnat oss är det plötsligt aktuellt igen. Det är ett fantastiskt klipp ur programmet "Ett sånt liv" från 1995.

Ingela Agardh 1948-2008.
Hon hade ett speciellt skratt. Det där rökiga, hesa storskrattet som verkade rista ur hennes lungor och fylla hela hennes bröstkorg innan det vältrade sig fram ur hennes mun. Man brukar tala om pärlande skratt, men Ingela Agardhs sätt att uttrycka förtjusning var allt annat än pärlande. Raspande, möjligen.
Jag kommer att minnas det med värme. Jag tror inte det finns någon människa med ett liknande glädjeläte.
Det skulle vara Brita Borg då, förstås:




Brita Borg, 1926-2010.

tisdag, maj 04, 2010

Tjugo frågor

Har fastnat lite med Akinator, ett nätbaserat tjugo frågor. Den där anden är förbluffande duktig på att gissa rätt. Jag har försökt med Martin Timell, Lorelai Gilmore, Viggo Mortensen, Garfield och Fredrik Reinfeldt, och hittills har han gissat rätt med namn och bild inom tjugo frågor.

Nu provade jag nyss Lena Endre, och det tog han också! Fast ingen bild den här gången.
Testa själv, det är beroendeframkallande!

söndag, maj 02, 2010

With one word: We're hot!

Veckans arkivklipp har du säkert redan sett, men har du det inte... Ja, låt mig bara säga, det är nåt du inte bör missa.

Året är 1987, det är de amerikanska mästerskapen i aerobics. Bara företeelsen i sig är värd att uppmärksammas. Här är det laget från San Fransisco som visar upp sig. De kallar sig "The bad boys" och jag blir så glad, så glad av att titta på det här.



Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.

torsdag, april 29, 2010

Festen som inte blev

Det var avtackning på jobbet idag. Efter 34 år i företaget gick, vi kan kalla henne Sonja, i pension. Sonja är en av de raraste personer jag känner. Men jag fick höra en historia om henne som hemsöker mig en aning, jag ska försöka få den ur sinnet genom att berätta den här.

För en tid sen ordnade ett par kollegor ihopflyttningsfest för att fira sitt nyblivna samboskap. Alla arbetskamrater var inbjudna, de flesta som nappade var de gamla vanliga partyprissarna ur den lite yngre skaran, men den här gången bestämde sig även Sonja för att gå på fest. Både hon och värdparet var mycket glada och förväntansfulla över detta. Lördagen kom, och vi festade och firade. Men ingen Sonja dök upp.

På jobbet på måndagen gick Sonja till kollegan och gav henne en flaska vin. Det visade sig att hon visst hade kommit - men eftersom man behövde portkod för att ta sig in i huset hade hon blivit stående utanför. Hon hade inget telefonnummer till värdparet eller någon av partyprissarna, så hon ställde sig helt sonika att vänta på att någon skulle gå in eller ut. Men ingen kom. Så till slut åkte hon hem igen.
Bilden av världens snällaste Sonja med en vinflaska i handen, ensamt väntande utanför en låst port medan vi stojar och glammar inne på festen har gnagt i mitt bakhuvud hela dagen.

Livet, alltså. Ibland skaver det.