Jag listar årets tio bästa svenska tv-ögonblick på TVdags, missa inte det! Från taktilt teckenspråk till fuck off. Mot alla odds, Hellenius hörna, ESC, sport och regionala nyheter, allt finns representerat. Vissa saker har du garanterat sett, andra kanske du hittar här för första gången. In och kolla!
På bilden ser vi Ronny&Ragge-Ronny och två pök ur "Byhåla 3" från 1993. Föga anade man kanske då att denna trio en dag skulle programleda varsina folkliga succéprogram i TV och radio. (Från vänster: Annika Lantz, Peter Settman och Leif G.W. Perssons parhäst Camilla Kvartoft).
I Graham Nortons soffa kan allt hända och nu har jag gjort en lista på TVdags över mina favoriter när det gäller gästmöten i hans talkshow. Här ser du will.i.am, Helen Mirren, P.Diddy och Paul Rudd med flera som du kanske inte har sett dem förr. Skrattfest!
Stora Journalistpriset delades ut i kväll och här hittar du vinnarna. Det har varit ett starkt år för journalistiken och det var roligt att se Trojkans Joachim Dyfvermark fullkomligt förbluffad över deras vinst som Årets avslöjande. Först blev han så rörd att han inte kunde prata och sen kom han av sig några gånger innan han berättade att tidigare prispengar spenderats på "blöjor" och att "göra fler barn". Men det var det slut på nu, tydligen. Kompanjonerna Fredrik Laurin och Sven Bergman var inte ens på plats eftersom det kommit en öppning i en pågående granskning som fått gå före. (Då blev man ju inte alls nyfiken...)
Fint också att Lasse Granqvist fick Lukas Bonniers Stora Journalistpris. Han är en av de trevligaste människor jag träffat och var generös med tips och tid när jag var liten praktikant på Radiosporten.
Grattis till alla vinnarna!
Låt oss prata poddar igen! TACK för alla bra tips jag fick av er när jag listade några av mina poddprenumerationer senast.
Era kommentarer knuffade några poddar jag tidigare inte hunnit ta mig an över lyssningströskeln, så nu har jag hittat fler favoriter:
Den blå hästen. Malin Åkersten Triumf intervjuar sin historiekunniga pappa Ulf Åkersten. Intressanta och märkligt rogivande samtal om länders historia, ett land per avsnitt. Allt berättat i sagofarbrorstil.
Arkiv samtal. Simon Gärdenfors pratar med olika personligheter i popkultur/mediesfären. Rekommenderar särskilt alla avsnitt med Hanna Fahl (förutom möjligen ostsnacksavsnittet(?)) och tex samtalen med Mange Hellberg och Mats Jonsson.
Obiter dictum. Mina TVdagskollegor Billy Rimgard och Tobias Norströms popkulturpodd om allt från schack till Banksy.
The Nerdist. Amerikansk rundabordssamtalspodd med stjärnspäckad gästlista, främst skådisar och komiker. Kan bli lite flamsigt då programledaren Chris Hardwick har tusen sidekicks, men i stort sett alla mina amerikanska favoritpersoner har gästat och bjudit på avslappnat tjatter. Tex: Sarah Silverman, Danica McKellar, Tina Fey, Aaron Paul, Lily Tomlin, Adam Scott och Nick Offerman bara för att nämna en bråkdel.
I kväll är det premiär i SVT för "Alla är fotografer", en av de serier jag sett mest fram emot i höst. Ämnet fotografi, kombinerat med Schyffert/Rheborg kombinerat med inslagsproducent Sigge Eklund... Så mycket förhoppningar. Jag har redan tjuvkikat på hela säsongen och vad jag tyckte kan du läsa på TVdags: Självupptaget fotonörderi.
Foto: Ulrika Malm/SVT.
I dag premiärskriver jag på TVdags: "Höstens mest skruvade kändis-tv". Det handlar om TV3-programmet "Att vara" (med en liten blinkning till Schulman show också). Gå jättegärna in och skriv en kommentar! Då blir jag glad. Även om du inte håller med mig.
Någon frågade vad det här med TVdags betyder för Älskade dumburk, och svaret är att det inte betyder så väldigt mycket. Bloggen kommer inte att läggas på is utan precis som när jag skrev Dagens nyheters tv-blogg kommer den här att leva vidare parallellt, om än i annan form. Jag kommer nog att vara mer personlig här, och kanske skriva om andra ämnen än tv. Journalistik, språk, humor. Den som lever får se.
I dag nylanseras tv-tjänsten TVdags som ska kombinera en heltäckande tablåtjänst med seriös tv-kritik. Jag är en av skribenterna. Så här skriver chefredaktör Kjell Häglund:
"Den svenska passionen för tevekultur förtjänar en passionerad, helhjärtad, starkt personlig och expertnördig tevejournalistik.
Röstskådisen bakom The Simpsons Edna Krabappel, Marcia Wallace, dog nyligen i en ålder av 70 år. I det senaste avsnittet hyllades hon av en sorgsen Bart framme vid tavlan.
Att boken "438 dagar" av Johan Persson och Martin Schibbye om tiden i etiopiskt fängelse skulle vara journalistiskt inspirerande var jag beredd på. Att den, trots att man vet hur det går, är andlöst spännande hade jag också kunnat ana. Men det jag inte hade förväntat mig var hur rörd jag skulle bli. Rörd över de journalistiska idealen, visst, men också rörd över vänskapen, musiken och fotbollen.
Fotboll, fotboll, denna förunderliga sport. Som en röd bomullstråd genom galenskaperna löper den. Från gripandet i öknen där de skottskadade journalisterna bondar med soldaterna över Zlatan, till tiden i fängelset där en Manchester United-plansch gör all skillnad i världen och fotbollsmatcher pumpar in syre i vardagen ända till dess att byråkratin och maktfullkomligheten kväver det. Det är så himla fint. Ja, inte kvävandet då, utan det innan.
Och musiken, ja, jag blir rörd över Justin Bieber och Titanic-soundtracket. Och de muslimska bönesångerna och hårdrocken och Den blomstertid nu kommer. Läs själv så förstår du.
Så vänskapen. Den mest svårbeskrivliga. Det står i boken att Martin och Johan inte kände varandra innan. Det visste jag inte. Det känns som en helt främmande tanke. Jag minns när jag såg dem på presskonferensen efter frisläppandet. Hur de hade så självklara roller. Hur Martin var den som pratade, den som var förberedd. Men när det blev svårt, i samma sekund som det nästan brast, var Johan där och tog över. Svarade på frågan, pratade på. Precis så länge som Martin behövde för att samla ihop sig. De växeldrog den där presskonferensen som ett cykelproffsstall.
Jag läser i boken att även första natten i frihet somnade Johan mot Martins axel.
Det är väl sånt det gör med en, 438 dagar i total symbios. 438 dagar av hysteri och tristess, idealism och diplomati, triviala rutiner och grandiosa fantasier. 438 dagar av mardröm, men också av fotboll, musik, vänskap – och storslagen journalistik.
För på ett skickligt sätt är andras berättelser inflätade i deras. Livsöden kommer i små munsbitar, komplicerad politik portioneras ut i lättbegripliga stycken. En etiopisk historielektion som sväljs med en rafflande spänningsintrig till sockersked.
Löftet att berätta historierna har hållits. Nu är frågan hur noga vi lyssnar.
Bilden tog jag tidigare i år då de tilldelades Lubbe-priset.
Jag kan ha tänkt mitt livs mest patetiska tanke häromdagen.
Jag har börjat spela ett spel på paddan, ett sånt där realtidsspel där man skördar/mjölkar/bakar eller vad det nu är med givna tidsintervall. Typ: nu kombinerar jag min havre med äpplen och bakar en paj som är klar om fem timmar då jag kan sälja den och tjäna pengar. Vissa saker tar fyra minuter, andra sexton timmar vilket garanterar att det alltid är nåt på gång, alltid är nåt himla får som snart ska lämna ull och gör det omöjligt att slita sig. Jag är galen i såna spel, och nu har jag fastnat i det här. Så till den milda grad att jag häromdagen för bråkdelen av en sekund övervägde att ta med mig paddan till jobbet. Så att jag skulle kunna stöka undan lite på farmen under tex lunchen, och tjäna flera timmar.
Märk väl att detta inte var den patetiska tanken jag syftade på.
Nej, i samma stund som idén att ta med mig paddan på jobbet för spelets skull kom till mig slog jag också ner den. För, tänkte jag, det vore ju idiotiskt. Och sen är det ju så trevligt att ha nåt att komma hem till också!
Herregud.
Idag blev det klart att NBC köper TV4:s kommande serie "Welcome to Sweden" av och med Greg Poehler. Jag har skrivit lite om den tidigare, mer om NBC-dealen kan du läsa här. Greg Poehler har produktionsbolaget "Syskon" tillsammans med sin syster Amy som är en av mina älsklingspersoner i världen. Titta bara på när hon höll tal häromdagen efter att ha prisats för sitt arbete med Worldwide Orphans Foundation: A-ma-zing.
Idag hände något ack så symptomatiskt för vårt nutida nyhets-tv-klimat.
Klockan elva skulle Nobelpristagarna i medicin/fysiologi avslöjas. Mitt naturliga förstahandsval blir SVT Play, där jag förväntar mig heltäckande och professionell bevakning. Mycket riktigt, på givet klockslag börjar en sändning med erfaren programledare, skicklig reporter som står redo och tung expertpanel i studion. Efter föredömligt kort försnack lämnas över till reporter på plats och stundande presskonferens.
Så fort tillkännagivandet ska ske märker man dock att tekniken inte hänger med. Istället för ljud från riktad mikrofon framme vid pulpeten får man rumsljud med brusig atmosfär och en röst något på avstånd.
Varpå SVT-reportern omedelbart börjar simultanrapportera vad som sägs. Trots att presskonferensljudet är fullt hörbart, om än undermåligt, börjar hon istället i sin egen mikrofon prata över tillgännagivandet. För mig, som skruvat upp högtalarna på max och försöker uppfatta vad ursprungskällan faktiskt säger, skapas enbart ett sammelsurium. Kort därefter bryter man abrupt tillbaka till studion, beklagar ljudproblemen och tompratar med panelen i väntan på bättre tider. Vilka inte verkar komma, märker jag som efter några rastlösa minuter tröttnar och istället går in på Aftonbladet TV. Där ljudet rent tekniskt måste betraktas som bedrövligt, brusigt och dant, men fullt acceptabelt och framför allt, rakt från presskonferensen! Där kan jag höra frågor och svar och även se i den vidhängande chatten vad jag eventuellt missat.
Med i det närmaste parodisk precision sätter det här fingret på skillnaderna mellan den traditionella kolossen och de snabbfotade uppstickarna. När ljudet inte nådde sedvanlig SVT-standard sände de hellre inte alls. Och tvingade således tittaren att söka sig alternativa kanaler.
Kulturskillnaden kan illustreras ytterligare via en anekdot från en diskussion på Kåken i Stockholm häromdagen om kvällstidningarnas tv-satsningar. Expressens Thomas Mattsson berättade om en av deras tidiga tv-sändningar där övergången mellan programledare till flygande reporter gått lite för fort, vilket gjorde att man fick se en person kasta sig in i bild och ta på sig ett headset. Det sågs som ett misslyckande i stunden, men det är ju precis tvärtom, tyckte Mattsson. "Man ska ALLTID ta på sig headsetet i rutan! Det ska se ut som att det händer nåt."
Om SVT:s fadäs idag vore en isolerad händelse skulle det väl inte vara så mycket med det. Men det är bara en i raden av svajiga insatser vid direktsändningar den senaste tiden. Om det så är breaking news-tillfällen eller som i det här fallet sändningar med m å n a d e r s framförhållning så misslyckas de gång på gång med det mest basala: att komma ut med ljud och bild. Och det kan jag säga: Det håller inte. Så kan ni bara inte göra, SVT. Om tanken är att jag ska välja ett trögare alternativ för stabilitet, trovärdighet och kvalitet så FÅR ni inte hålla på och sjabbla så här.
Skärpning.
(Läs också: TV-kriget om Obama.)
Läs inte den här texten om du inte har sett finalen av Breaking Bad.
Walter White fick ett relativt, och nu menar jag relativt, stillsamt slut. Även om finalavsnittet sannerligen hade sina ögonblick av dramatik var det inte lika tätt andlöst, obönhörligt brutalt och smärtsamt konfronterande som exempelvis "Ozymandias", och skönt var kanske det. Frågan är hur mycket man orkar.
I stället kan nu känslan jag lämnar Walter White med kokas ner till en enda scen. Den där han gömd bakom en byggnad väntar in sin son för att få se hans ryggtavla i en stund. Några sekunder Junior som kommer gående, öppnar en dörr och går in. Hans vana hanterande av kryckorna, luggen som hänger ner över ögonen. En händelselös, ordinär, lågmäld scen fullkomligt dränkt i okuvlig sorg.
Jag har hört många saker sägas om finalavsnittet. Att det gick så bra det kunde gå. Att Walt vann. Att det kanske var så lyckat att det bör ifrågasättas? Är det verkligen rätt att låta honom gå segrande ur striden på det där sättet? Efter allt?
Då säger jag bara: Juniors rygg.
För visst, allt gick Walts väg den där sista dagen. Han förödmjukade sina gamla affärspartners, säkrade sina barns ekonomiska framtid, fick säga farväl till Holly och uppleva något närbesläktat till försoning med Skyler. Han hämnades Hank, slaktade sina fiender och räddade Jesse. Och, den kanske största segern av alla, han fick dö på sina egna villkor.
Men med Junior, där fanns inget att göra. Sonen som bär hans namn, den person som varit hans viktigaste i världen i sexton, sjutton år men som han nu betraktade på obryggbart avstånd. Där fanns ingen försoning, ingen upprättelse, inte ens ett farväl. Visst, Junior kommer att få sina pengar. Men till vilket pris? Hans familj är splittrad, nedbruten, död. Han får leva resten av sitt liv med hålet från sin far hängande över sig. Hålet av monstret. Han kommer aldrig att förstå, kommer aldrig att kunna förlåta.
Så ja, det gick Walts väg i slutet. Men han hade gått vilse långt innan dess. Det var den där stoltheten som ledde honom. Stoltheten som manifesterade sig i girighet och vrede och storhetsvansinne. Med stoltheten gick han fram som en häcksax i en blombukett och när han väl insåg det var det försent.
Han lyckades föra vidare sina pengar, döda sina fiender och frita Jesse. Han blev hjälten som räddade dagen. Ändå är det blicken mot Juniors ryggtavla som säger mig mer om hur den här historien slutade för Walt.
Hajpen inför den kommande Breaking Bad-finalen är enorm, och alla vill försöka haka på. "Only #BreakingBad -related PR pitch i have not gotten this week is a Baby Holly car-seat endorsement. That should arrive in 3...2....1....." twittrade Huffington Posts tv-kritiker Mo Ryan idag.
Och visst är det lite komiskt hur alla plötsligt glatt vill associera sig med tokgangstrande och metamfetamintillverkning. Själv fick jag lite smaskiga Breaking Bad-recept skickade till mig häromdagen. Vad sägs om "The Pontiac Aztec Cocktail" eller "Hoisin Heisenbergers"?
Så här gör du "The Pontiac Aztek":
2 oz Mezcal
1 oz Velvet Falernum
½ oz Green Chartreuse
½ oz Fresh Grapefruit Juice
1 dash Absinthe
Grapefruit Twist for Garnish
Hela receptet för "The Heisenberger" hittar du här.
Missa heller inte den här sköna Breaking Bad-kakan.
GUD vilken tråkig gala. Cirkulera, här finns inget att se.
Trist öppningsnummer (som räddades en smula av fantastiska Amy Poehler och Tina Fey), meningslöst i-mitten-nummer och opersonligt nominerade-koreografer-nummer gav inte direkt min favorit Neil Patrick Harris så mycket att jobba med. Det var fel vinnare (Jeff Daniels? Jeff Daniels istället för Bryan Cranston eller Jon Hamm eller vemsomhelstavdeandra really!?) och tråkiga tacktal och styltiga presentatörer. Minnestalen över några av de som lämnat oss var väl en god idé men så sinnessjukt tråkigt utfört. Den enda som fick det att bli meningsfullt var Edie Falco som pratade om James Gandolfini.
För att hitta några mandlar i den sömniga gröten:
Ett underbart tacktal höll Michael Douglas, liiite kul var Kevin Spaceys House of Cards-spoof, roliga och värdiga vinnare var Julia Louis-Dreyfus och Tony Hale OCH jag säger bara hjärta Merritt Wever:
Saker jag gjort i veckan:
- Modererat en PK-debatt om framtidens regionala tv.
- Haft ett meningsutbyte med amerikanske komikern Rob Delaney (ja det var bara ett larvigt Twitterskämt men han svarade mig och verkade tycka att det var roligt och jag blev lite uppspelt av det okej?).
- Gått omkring och duckat för Breaking Bad-spoilers som ett rådjur mellan skyttegravar. Jag vill att Netflix släpper de nya avsnitten nu!
- Sett tre avsnitt "Derek" (gillar).
-Noterat att Fox hoppar på Ylvis-hajpen:
Helt nykär i podden som format efter min Sommar-sommar. Jag har sysslat en hel del med det som Ulrika Good så välfunnet kallade podcastinering, det vill säga att skjuta upp diverse viktigheter till förmån för lyssnandet.
Här är några jag kan tipsa om:
Bokmärkt. Bra snack om en bok i taget. Blir lässugen, och det måste ju vara ett gott betyg.
DN:s Björklund & Fahl. Missa inte intervjun med DN-reportern Mats J Larsson om selfien med Obama och Reinfeldt.
Anja och Julias podcast. Småputtriga samtal mellan Anja Lundqvist och Julia Dufvenius. Om vardag och skådespelande.
En varg söker sin pod. Går från klarhet till klarhet. Avsnittet "Oäkta dräng" är dynamit i poddformat.
Maktministeriet. De som kanske lyckades bäst med att göra podd från Almedalen.
The Joe Rogan Experience. Pladdrigt och äääändlöst långt men KAN vara intressant om det är en bra gäst.
WTF med Marc Maron. Har jag redan skrivit så mycket om, nöjer mig med att tipsa om ett av de senaste live-avsnitten, det med Maria Bamford och Jim Norton bland andra. Roligt.
Mattsson&Helin. Lyssnar gärna på den på jobbet, förenar liksom nytta med nöje. Kul att de i senaste avsnittet nämner mitt namn, då det här blogginlägget refereras.
By the way med Jeff Garlin. Jeff Garlin intervjuar amerikanska storstjärnor inför publik. Snacket med Amy Poehler är fantastiskt, lyssna även på Will Ferrell, Conan O'Brien, Aziz Ansari och Marc Maron.
TSKNAS. Intervjun med Judah Friedlander hade helt gått mig förbi! Är ju ett fan av 30 Rock så det var skojigt att höra.
Takshow. Bandningarna från Kristoffer Triumfs sommargig har varit underhållande. Bäst var nog avsnitt 4.
Alex & Sigge rullar på med fortsatt hög lägstanivå, detsamma gäller Filip & Fredrik och Värvet. Vad gäller den senare var det lite spännande med den indragna Ebbot-intervjun. Efter att ha hört båda kan jag väl säga att jag förstår honom.
I övrigt har jag hört Hannah & Amanda lite sporadiskt, roades en smula av Våran podcasts rapport från Skämskudden, nästa på min att-höra-lista är Fan vad fittigt och så saknar jag Geniförklarat.
Vad lyssnar du på?
Jag stod bredvid Alf Svensson och Maria Wetterstrand när de första rapporterna började komma. Något hade hänt med Anna Lindh. Maria Wetterstrand pratade i telefon, pratade och pratade. Jag minns hur Alf Svensson rynkade pannan och skakade på huvudet, först långsamt och sen snabbare. Vi lyssnade på kvart i fem-Ekot i andäktig tystnad. NK. Kniv. Skada i handen.
Vi stod i en provisoriskt uppbyggd radiostudio på torget i Sundsvall. Jag jobbade med ett radioprogram som sände direkt från det som kallades Demokrativeckan. Min kollega skulle intervjua Wetterstrand och Svensson efter en paneldebatt de just genomfört. Anna Lindh skulle ha varit med i den paneldebatten, hennes namn stod fortfarande i programmet. Men hon kom inte. Det var bara ett par dagar till folkomröstningen om EMU och hon behövdes bättre i Stockholm, det är anledningen jag hört. Så när paneldebatten i Sundsvall började gick Anna Lindh i stället på NK.
Tillfälligheter, det är så att man blir tokig. Hade Anna Lindh åkt till Sundsvall kanske vi fått vår första kvinnliga statsminister. Eller inte. Det finns ingen mening i spekulationer.
Förfärligt, använde han det ordet, Alf? Det känns som det. Det är förfärligt, minns jag att han sa, men jag kan ha fel. Det är tio år sen nu. Vi var hur som helst överens om två saker: det fasansfulla i att attacken kunnat ske och vilken lättnad det var att det inte var värre.
Fast det var visst värre. Morgonen efter kom beskedet och på eftermiddagen satt jag i en radiostudio och ledde ett program som blivit tömt på allt förplanerat innehåll. Istället intervjuade jag vänner, bekanta, kollegor till Anna Lindh. Vilka vet jag inte. Jag minns ingenting av den där direktsändningen. Det var bara ett enda svart hål av fokus.
Vad jag minns av Anna Lindh? Mest positiva saker. Men jag träffade henne aldrig. Så det är inte min plats att säga något om hennes person, gärning eller arvet efter henne. Jag lämnar det till andra, de som kände henne. Läs till exempel Eva Franchell.
Robin Thicke och Miley Cyrus får ursäkta, den hetaste musikvideon just nu är norska Ylvis "The Fox". Har du mot förmodan missat den så kommer den här:
Kul eller inte kul, det enda jag tänker när jag ser den är: Är det Lindsey McDonald som sjunger? (Nej, det är Ylvis-brorsan Bård, men helt olik Angel-Lindsey är han ju inte.)
Bård Ylvisåker
Lindsey McDonald
Hmm, jag är lite nyfiken på det här med att Obama besöker Sverige idag, skulle någon möjligen kunna ge mig lite mer information?
SKOJA.
Extra allt, hela tiden. Kvällstidningarna tycker att Obama-besöket är ett utmärkt tillfälle att skarpköra sina nya tv-satsningar. Det är det här som är framtiden, är det tänkt. Glöm extrainsatta specialsändningar i SVT, glöm TV4 News eller liknande gammnyhetskanalsförsök, när det händer något är det till aftonbladet.se, expressen.se eller deras appar man ska vända sig. Vill de. Så nu gäller det att bre på, Aftonbladet nöjer sig inte ens med live utan SUPERLIVE ska det va. Vad det nu är.
Så hur klarar de sig?
Jo, ganska bra.
Uppsnacket inför presidentens ankomst nu på morgonen vann Aftonbladet. Studion är snygg, gästerna relevanta och Karin Magnusson skötte den mycket svåra uppgiften att hålla i en löst strukturerad maratonsändning like a boss. Jag gillar hennes resoluta, liksom "slängiga" stil som får henne att verka påläst och orädd.
"Lyllos Obama som får träffa Alliansens partiledare" sa hon med en röst drypande av sarkasm, något vi knappast skulle höra från ett SVT-ankare i samma situation. På sajten har de liverapportering i chattformat intill tv-sändningen, vilket är smart, även om proportionerna känns skeva. TV-rutan borde vara större.
Så hände det faktiskt något på riktigt: Air Force One skulle landa. Över till reporter på plats.
Och det ska jag direkt säga: det här är ingen lätt uppgift. För att rapportera i väntan, en tom och menlös väntan, måste man välja en av två strategier. Antingen redogör man målande för varje liten detalj man har omkring sig, eller så vågar man låta kameran sköta snacket till dess det faktiskt händer något värt att rapportera. Tombabbel eller tystnad, båda funkar om de görs självsäkert. Aftonbladets reporter valde ett annat, sämre alternativ: att tvekande söka efter saker att säga utan att riktigt hitta några. Ofullständiga, osäkra meningar med dröjande pauser emellan, sånt som gör en tittare nervös. Här började också en räcka tekniska problem. Hoppsan, kameran behöver visst byta batteri, exempelvis.
Det var dock inget mot SVT som vid det här laget helt straffade ut sig genom att visa en "tillfälligt avbrott"-skylt.
Så för själva landningen gick jag över till Expressen. Det var tydligt att reportern valt den första strategin, babblandets, men han gjorde det bra. Klar och säker rapportering och stabil bildkälla fick mig att stanna hos Expressen till dess att Obama avklarat hela sin meet'n greet och rullat in mot Stockholm.
Är det här verkligen en händelse värdig dygnet-runt-bevakning all over the place, tja, det kanske kan diskuteras. "Eh... Det där gick ju ganska fort" sa en annan av Aftonbladets utsända reportrar som efter seg väntan fick en sekundglimt av presidentkortegen och något överexalterat förmedlade detta till tittarna. Känns SVT och TV4 fortfarande proffsigare? Ja. Grafiken är snyggare, gästerna tyngre, produktionen lugnare. Konstigt vore väl annars. Men är kvällstidningarna en tv-aktör att räkna med? Absolut. När det gäller lättfotad livebevakning är de ikapp och förbi sen länge. Snart kommer stadigheten och tyngden också. Om de spelar sina kort rätt.
Sommar i P1 har stängt butiken för i år och personligen slår jag lyssningsrekord med 53 hörda sommarprogram. Min topp tio är: Maja Ivarsson, Kristian Gidlund, Liv Strömquist, Jonas Gardell, Sarita Skagnes, Leo Razzak, Nadir "Red One" Kayat, Björn Dixgård & Gustaf Norén, Annika Andersson och Malik Bendjelloul.
Bra program gjorde även Martin Schibbye & Johan Persson, Katrine Kielos, Karin Adelsköld, Ellen Jelinek, Sarah Dawn Finer, Johanna Frändén, Carolina Gynning, Sami Said, Jenny Strömstedt, Ingemar Eliasson och Filip Hammar.
Stabila men kanske utan riktig "umpf" var Lisa Nilsson, Erik Haag, Henrik Lundqvist, Elin Kling, Carolina Neurath, Maria Sveland, Özz Nûjen och Louise Linder.
Sen var det en grupp mellanmjölksprogram som jag knappt minns. Vissa hade jag förväntat mig mer av, andra var alldeles för ojämna. Till dem hör Sara Danius, Joey Tempest, Peter Schéle, Annika Hagström, Katarina Gospic, Anna Blomberg, Helena af Sandeberg, Theodor Kallifatides, Martha Ehlin, Peter Wolodarski, Jan Eliasson och Lasse Kronér.
Trista var Jean-Pierre Lacroix, Ann-Louise Hanson, Inga Landgré, Mikael Niemi, Anton Abele, Lisbeth Rausing, Tareq Taylor och Niklas Zennström och HELT meningslösa var Malinda Damgaard,
Ingvar Kjellson, Pelle Holmberg och Virpi Pakhinen.
De jag inte lyssnade färdigt på: Li Pamp, Lars Lagerbäck, Cecilia Edefalk, Daniel Sachs och Kerstin Meyer.
Så här tyckte jag om Sommarvärdarna ifjol.
Bill Murray vet hur man gör entré:
Är det den bästa entrén hos Letterman sedan denna?
Jag var för övrigt på en inspelning av The Late Show i sommar och det går ju inte annat än imponeras av det väloljade maskineriet. Ed Sullivan Theater är en grandios plats, inte alls sådär förkrymt och skamfilad som svenska studiomiljöer kan kännas. I Paul Shaffers husband står definitionen av proffs och Letterman själv var en lös och ledig självklar ledare.
Två gånger behövde de ta om moment, det ena en påa och det andra en hel sketch till ett tidigare inspelat program. Båda gångerna bashade Letterman sig själv: "It's totally my fault, I screwed up, he did this or that but I told him to" osv. Jag är rätt säker på att det inte alls var hans fel, definitivt inte båda gångerna, men utåt mot publiken tog han hela skulden. En generositet han har råd att visa naturligtvis, men det kändes mycket sympatiskt.
"Det okända: tolv säsonger – fortfarande inget spöke"
HAHAHAHAHAHAHA
Motiveringarna är behållningen när Skämskudden nu för första gången delats ut. Rimliga pristagare i stort även om jag tycker det är lite väl enkelt att sparka på Kändishoppet. Har bara sett ett avsnitt men de gör exakt det de vill göra, varken mer eller mindre. Knäpp idé men stabil produktion.
Ett självklart specialpris för sketch-plagiering också, även om jag kunnat tänka mig att ge ytterligare ett till SVT för att de lät Janne Gunnarsson kommentera OS-tennis.
Här är alla "vinnarna":
Programledare: Martin Timell (Sveriges roligaste klipp, Äntligen hemma, TV4)
"Det är något alldeles särskilt att bevittna ansträngd pojkaktig charm från en bitter, medelålders, livstrött själ. Martin Timell har mer än någonsin tidigare visat att det inte går att fejka entusiasm hur länge som helst."
Livsstil: Det okända (Nordisk Film & TV, Sjuan)
"Det okända: tolv säsonger – fortfarande inget spöke."
Meltdown: Eric Saades Hashtag/MILF-insats (Eurovision Song Contest, SVT)
"Förväxlade i Eurovision Song Contest hashtags med skämt, på ett sätt som gjorde att pappahumor plötsligt kändes fräsch."
Underhållning: Hela Sveriges fredag (Nordisk Film & TV, SVT)
"Programledarna förstod inte reglerna, de medverkande förstod inte reglerna, publiken förstod inte reglerna. Första regeln i Hela Sveriges fredag är: prata inte om Hela Sveriges fredag."
Fiktion: Gustafsson 3tr (Jarowskij, TV4)
"Minns ni hur roligt Killinggänget var? Minns ni hur de inspirerade en hel generation? Minns ni hur de omdefinierade svensk humor? Robert Gustafsson ger hopp åt alla dem som 2013 vill leva på gamla meriter."
Granskning: Uppdrag granskning, Barnfattigdomen (SVT)
"Janne Josefsson har på några få år gått från att stå på de svagas sida till att stå på de svagsintas sida. Han vågar ställa de tuffaste frågorna till de allra mest utsatta."
Tv-personlighet: Erik Saade (Eurovision Song Contest, SVT)
"Alla varningsklockor hade ringt när den tvålfagre kollegan Danny Saucedo hade misslyckats i Melodifestivalen. Eric Saade gav sig på samma uppgift. Fast på engelska. Inför 100 miljoner tittare."
Direktsända program: Humorgalan (Meter Television, TV4)
"Skämtet om att Humorgalan är Sveriges minst roliga produktion, har gjorts så många gånger att det hade passat i Humorgalan."
Reality / Dokusåpa: Kändishoppet (Nordisk Film, TV3)
"Yada yada yada bomben, yada yada yada magplask, yada yada yada tjockis som slår sig. Det är svårt att vara humanist och tro på mänskligheten, när man ser att Kändishoppet får en säsong till."
Juryns specialpris: Edward af Silléns plagiat av Neil Patrick Harris-sketcher
"Efter att skamlöst i flera års tid, ha stulit manus från amerikanska tv-galor, som tagit bataljoner av slipade manusförfattare månader att jobba fram, har han fuskat sig till en karriär med ett par Youtube-klick. Oscar Wilde sade ”Begåvningar lånar, genier stjäl”. Om detta är sant, är han Sveriges största geni genom tiderna.
På torsdag ska Sveriges sämsta tv utses på den nyinstiftade galan Skämskudden. Jag blev kallad "fegis" av grundaren Martin Soneby då jag uttryckte vissa tveksamheter till att sitta i juryn. Det var helt befogat av honom. Men jag hade så stora problem när jag skulle skicka in mina nomineringar till priset att jag har svårt att se mig som lämplig.
Jag har nämligen nån sorts princip att inte såga program som jag inte sett tillräckligt mycket av, och det finns alldeles för mycket bra tv för att ödsla tid på dålig tv.
Ingen skugga över initiativet dock, jag applåderar idén att skapa en Razzie-motsvarighet för svenskproducerad tv och hoppas det blir lyckat. Må sämste man vinna! Kolla in de nominerade här.
Lite goda nyheter i kortformat:
- SVT har bekräftat att tredje säsongen av Homeland kommer att sändas i Sverige dagen efter att avsnitten sänts i USA. Det betyder att serien kommer att visas på måndagar med start 30 september.
- Tina Fey har lyckats sälja in inte mindre än två nya komediserier den senaste veckan. Fox har köpt hennes serie om ett kvinnligt college som börjar anta män och NBC har köpt en pilot om en ung kvinna från Fire Island i New York.
- Här är en första tjuvtitt på Schyffert och Rheborgs "Alla är fotografer" som har premiär i november:
Jag ser ju inte mindre fram emot det efter att ha sett detta. Pepp!
Sen tycker jag ni ska kolla in Patton Oswalts roliga och smarta Twitterkuppar här.
Idag var jag med i P3 nyheter med Kazmierska igen och den här gången handlade det om tv-snoppar.
Bakgrunden var ett inslag från CollegeHumor där några HBO-tittare tröttnat på överdoserna av kvinnokroppar och efterlyste fler nakna män i tv-serier. "We're tired of boobs, give us dongs!", typ.
Heja, säger jag. Allt som gör folk medvetna om könsskillnader är bra. Sen om snoppar i tv är någon mirakelkur för jämställdhet är kanske tveksamt. (Men det säger de ju inte heller. Råkade se några upprörda kommentarer om "krav från galna feminister" och till er vill jag säga: Huuuumooooor. Hört talas om det?)
Sen är det ju lite intressant hur jämförbara kvinno- och manskroppar egentligen är. Kvinnokroppen är sexualiserad på ett helt annat sätt, särskilt brösten. En kvinna i bar överkropp är "naknare" än en man i bar överkropp. Samtidigt som mannens könsorgan liksom är mer blottat, så man kan hävda att en man i bar underkropp är naknare än en kvinna i bar underkropp. Manlig nakenhet används ofta för en komisk effekt. Nakna kvinnor är däremot nästan alltid sexiga. Inte så konstigt: Om det är män som gör serierna blir serierna gjorda med manlig blick. (Titta han är naken! Haha, pinsamt! Titta hon är naken! *dregel dregel*)
Vi kom även in en del på "sexposition", alltså vanan att krydda bildrutan med lite nakna kvinnor om man har tråkiga eller informationsspäckade scener. Till exempel kan man förlägga handling till strippklubbar och ha lite skön tuttdans i hörnet när männen i Dexter/Sopranos/Californication/Äkta människor eller vad det nu kan vara ska prata lite. Game of Thrones är duktiga på sexposition. Hej omotiverad nakenhet.
OBS att jag absolut inte är emot nakenhet eller sexscener. Bara det finns en poäng, en mening. Och ju mer "jämställt" desto bättre förstås.
Vill du se snoppar i tv rekommenderar jag serien Spartacus, den ocensurerade varianten. Där finns det en hel del ogenerad manslem. (Överlag alla serier om gamla romare är bra om man gillar naket, eller andra historiska serier, typ Rome, The Tudors, The Borgias.)
Alexander Skarsgård visade också paketet i True Bloods sjätte säsongsfinal som sändes i USA bara häromdan.
Och så kan man kolla in Tell me you love me om man gillar realistiska sexscener (se bild). Där visas både pung och runkning (inspelade med verklighetstrogen penisattrapp förstås.) Så heta vet jag inte om scenerna är, men man kan inte anklaga dem för att vara pryda i alla fall.
Sen finns ju alltid realityns och dokusåpans sköna värld att tillgå.
Jag tror hela P3-intervjun med mig går att höra i efterhand här.
Här är alla nominerade till Kristallen 2013:
ÅRETS REALITYPROGRAM
Drömmen om landet, SVT
Modellpojkarna, SVT
Nybyggarna, Kanal 5
Svenska Hollywoodfruar, TV3
Ullared, Kanal 5
ÅRETS TV-DRAMA
En pilgrims död, SVT
Molanders, SVT
Morden i Sandhamn, TV4
Portkod 1321, SVT
Torka aldrig tårar utan handskar, SVT
ÅRETS UNDERHÅLLNINGSPROGRAM
Så mycket bättre, TV4
Patrik möter, TV3
Eurovision Song Contest, SVT
Hellenius hörna, TV4
Kristallengalan 2012, Kanal 5
ÅRETS BARN OCH UNGDOMSPROGRAM
Geografens testamente, UR
Jonson & Pipen, TV4
Lilla aktuellt, SVT
Mysteriet på Greveholm, SVT
Snoffe, döden och jag, SVT
ÅRETS DOKUMENTÄRPROGRAM
Fatta katastrofen, UR
För dig naken, SVT
Palme: älskad och hatad, SVT
Stenbeck: den motsägelsefulla kapitalisten, SVT
Vi som älskade, SVT
ÅRETS DOKUSÅPA
Biggest loser: tro, hopp och kärlek, TV4
Kockarnas kamp, TV4
Projekt runway, TV3
Hela Sverige bakar, Sjuan
Sveriges mästerkock, TV4
ÅRETS FAKTA- OCH AKTUALITETSPROGRAM
Veckans brott, SVT
Fuskbyggarna, TV4
Jag litade på lagen, UR
Stalkers, TV3
Korrespondenterna, SVT
ÅRETS GRANSKNING
Uppdrag granskning: Hotet inifrån, SVT
Kalla fakta: När alla sviker, TV4
Uppdrag granskning: Män som näthatar kvinnor, SVT
Uppdrag granskning: Telia Sonera: Uzbekistanaffären
Kalla fakta: Parken zoo, TV4
ÅRETS HUMORPROGRAM
112 Aina, TV6
Partaj, Kanal 5
Kontoret, TV4
Allt faller, TV4
Solsidan, TV4
ÅRETS LIVSSTILSPROGRAM
Historieätarna, SVT
Helt sjukt, TV4
Halv åtta hos mig, TV4
Jakten på det perfekta livet, SVT
Pluras kök i Spanien, TV3
PUBLIKENS NOMINERINGAR
Årets kvinnliga programledare
Carina Berg – Kanal 5
Gina Dirawi – SVT
Kristin Kaspersen – TV4
Renée Nyberg – TV3
Årets manliga programledare
David Hellenius - TV4
Erik Haag - SVT
Filip & Fredrik - Kanal 5
Erik & Mackan - TV3
Årets sport-tv profil
Anna Brolin -TV4
Tommy Åström - Kanal 5
André Pops - SVT
Frida Nordstrand - TV3
Årets program
Historieätarna - SVT
Så mycket bättre - TV4
Breaking News med Filip & Fredrik - Kanal 5
Erik & Mackan 99 saker… - TV3
Jag håller en extra tumme för Historieätarna, Allt faller, Korrespondenterna, ESC, Palme-dokumentären eller För dig naken, TATUH och Carina Berg. Notera också att Kristallengalan kan vinna Kristallen i år? Ribban satt för SVT.
Roligaste kändisspottingen i New York måste nog (trots att jag såg Jesse Eisenberg och nya flickvännen Mia Wasikowska vara puttinuttiga med varandra och även höll på att springa in i en strosande Mads Mikkelsen) vara att jag i en liten secondhand-butik i Greenwich Village plötsligt såg att den enda övriga kunden var New Zealand's Next Top Model-vinnaren Danielle Hayes.
Jag önskar nästan att jag hade hälsat på henne. Hon kan inte ha förväntat sig att bli igenkänd i USA – av en svensk.
I skrivande stund repriserar TV11 avsnittet av Glee där Finn planerar en begravning för Sue Sylvesters syster.
Jag var i New York när Cory Monteith dog, ja, faktiskt i samma rum som hans kollega Jane Lynch där nånstans kring hans sista andetag. Hon stod på en teaterscen och jag satt i publiken och såg henne vara fabulös, som hon alltid är. Några timmar senare kom nyheten om Corys död och det kändes sådär surrealistiskt som det alltid gör när någon man inte känner men ändå liksom känner dör. Och sådär sorgligt förstås som det alltid känns när någon försvinner så plötsligt och så ungt och så fel.
Och bara någon dag därpå satt Jane Lynch like a pro hos Jay Leno. Och rösten brast när hon pratade om Cory. Och mer behövs det väl inte sägas om det.
Glee har redan börjat spela in den nya säsongen. Lea Michele fick fälla avgörandet om fortsättningen och avsnitt tre kommer att bli ett hyllningsavsnitt till Finn. Det ska bli intressant att se hur de gör det.
Jag såg lite av SVT:s dokumentärserie "Blågula drömmar" och hajade till när jag såg Girls-Shoshanna? Jag visste inte att hon spelar fotboll i svenska flicklandslaget.
Comedy Cellar i New York är en av världens mest legendariska ståuppklubbar. Du känner kanske igen tegelväggen? Framför den har alla amerikanska komiker som är något stått en gång eller annan. När man går ner för källartrappan kan man riktigt känna historiens skrattsalvor sippra genom sprickorna i väggar och tak. Det är trängre än du kan tro och bord och stolar är som marinerade i svett, frustspott och prestationsångest.
Vi hade sinnessjuka platser när vi var där, komikerna stod i det närmaste i mitt knä. Om jag sträckte ut handen kunde jag greppa mikrofonstativet. De som äntrade scenen den här kvällen var Ardie Fuqua (MC), Modi Rosenfeld, Jim Norton, Allan Havey, Amy Schumer och Phil Hanley. Det var sjukt bra förstås, vi snackar proffs här. Några tveksamma skämt, några korta ögonblick av tappad publik, men då blev vi snabbt upplockade igen. Klart bäst var Amy Schumer och Jim Norton.
Comedy Cellar alltså. Bodde jag i New York skulle jag hänga där jämt.
Två ytterligare serier jag kollat ikapp på sistone:
The Following. Kanske att svära i kyrkan men Kevin Bacon, är han inte lite... kass? Är i vanliga fall ett fan men tycker hans svårmod är klart överspelat här.
The Walking Dead. Älskar Daryl! Jag hoppas de fortsätter utveckla Daryl och Carols vänskap på ett bra sätt. Intima icke-sexuella relationer mellan heteroman och heterokvinna är en sorglig bristvara i tv-världen.
Läste i natt Camilla Henemarks memoarer. En ganska ytsvepande personteckning som i mångt och mycket är en namndroppningsfest. Men jag fann den ändå läsvärd. Vilket liv! Skruvade anekdoter levereras på löpande band med samma torra frankhet. Som norrlänning skrattade jag högt åt detta stycke till exempel: "I pressade stunder, när jag känt att jag behövt blåsa ur hjärnan, har jag ringt mina vänner i den extrema supportergruppen Firman Boys för att få leka av mig lite. Ha lite primalterapi med grabbarna. Vi har åkt ut i skogen, ibland tagit amfetamin, brottats och dragit iväg några salvor. Lättat på trycket helt enkelt. Precis som min mormors bror Sune brukade göra när han gick ut med bössan. I Norrland är det här inget konstigt."
Eh. Eller kanske lite konstigt.
Övrig kulturkonsumtion har i veckan bestått av av se ikapp några tv-serier, bland annat House of Cards (*vissling*, inväntar med spänning säsong två) och lyssna på poddar. Sommarpratarna fortsätter vara stabila, Mattsson & Helin är ett angeläget nytillskott och jag roas gärna av den ytterst besynnerliga podden "Geniförklarat".
Sommar i P1:s tre första värdar hade alla något verkligt att komma med. Om Jonas Gardell gjorde det förväntade, pratade välfunnet om rädslor och mod och rörde oss än en gång med den aldrig utslitna upprättelseberättelsen, var Maja Ivarsson desto mer överraskande med sin råa redogörelse för våldtäkt, knark och rehabiliterande kärlek. Liv Strömquist å sin sida var upplysande och saklig om kvinnokropp och kvinnosyn på ett sätt som borde användas i skolor.
Det kan bli ett riktigt bra Sommarår.
Såhär tyckte jag om de 36 sommarpratare jag hörde ifjol.
Jag har inte sett Sopranos. Så, nu var det sagt. Jag blev tillfrågad att prata Sopranos i P3 idag i och med James Gandolfinis för tidiga död, och jag sa som det var. Kanske hade jag inte vågat om jag inte just hade sett Hanna Fahl, Emma Gray Munthe och Axel Björklund med flera komma ut som Sopranos-oskulder de med.
För det är nåt med de där måste-serierna. Ni vet vad jag menar, vissa serier måste man ha sett för att få kalla sig tv-intresserad. Jag gjorde misstaget när jag skrev blogg för DN en gång att berätta att jag just börjat se The Wire. OMG, hur kunde jag ens göra en föresats att skriva om tv när jag inte sett The Wire, tyckte folk. Och snart höll jag med dem. Det krävs så lite, när balansbrädan tippar över från "osedd" till "sedd" glömmer man fort hur det var innan. Plötsligt står man där på den fingerpekande sidan och ser tillbaka med skam. Hur kunde jag erkänna att jag inte sett The Wire? Pinsamt.
Fast då finns ju där en annan osedd måste-serie. Som hånar en från hyllorna, som retar en med ständiga placeringar på bästa-tv-serien-nånsin-topplistorna. Som Sopranos. Jag vet, jag vet, jag måste se Sopranos! Tyst, jag ska, nån gång, jag lovar. Kanske.
Man kan inte se allt. Det går inte. Herregud, jag har ett jobb också. Och alla har sina egna måsten. "Nähä, har du inte sett X, det är väl okej, men Y! Hur kan du inte ha sett Y! Den är ju grunden till allt!"
Då och då tänker jag att jag ska komma ut. Outa alla mina osedda på en gång. De jag aldrig kommer att se, de jag aldrig ens velat se, de jag fortfarande har en förhoppning om att få tid för. Men jag har aldrig vågat.
Idag, ett första steg.
En ny säsong av "So you think you can dance", den tionde i ordningen, har dragit igång. I svensk tv kan du se den på TV11. I år märks en tydlig trend i programmet: familjen. Allt handlar om familjen. Många av de som provdansar uppmanas få sällskap på scenen av fäder och mödrar, bröder och systrar, söner och döttrar.
Veckans måndagslista blir därför topp tre provdansande familjer från SYTYCD säsong 10:
1. Exorcist-familjen.
Den här lilla familjen var den mest magiska av dem alla. Känner du igen Hampton "The Exorcist" Williams från fjolårssäsongen kan du hoppa två minuter fram i klippet. Här gör han comeback på scenen tillsammans med fru och fyraårig dotter.
2. Kuf-Caleb och hans pappa.
"That's my nerd!" ropar pappan i publiken stolt efter charmtrollet Calebs audition. Då fick han såklart visa upp lite egna moves också. Underbart!
3. Donovans far visar att gammal är äldst.
De flesta föräldrar bjöds upp på scenen för komisk effekt, men när det gäller Donovan Gibbs pappa har han inget att skämmas för. Imponerande.
Bubblare: Katlyn och lillebror.
När Katlyn Rodriguez danspartner drog sig ur i sista sekund fick lillebror, egentligen för ung för att vara med och tävla, rycka in istället. Han lärde sig dansen på tre timmar och ordnade så att systern tog sig till Las Vegas.
Vilka filmer har man sett flest gånger? frågar sig Caroline Hainer och delar in sina multiplar i olika kategorier: Filmer man såg som barn, filmer man sett om av slump eller under påverkan av andra, filmer man faktiskt aktivt väljer att se om och filmer man till och med ser flera gånger på bio.
Jag ser rätt sällan om film. Jag har aldrig sett samma film två gånger på bio. (Överlag ser jag inte så mycket film, hur hinner man det när det finns så mycket tv?) Jag kommer ihåg när jag såg American Beauty på bio. Ett par saker i den knockade mig helt och hållet. Jag tänkte på dem i veckor efteråt, det var en av mitt livs största filmupplevelser. Jag har aldrig sett om den.
Omtittningsfrekvens säger nog mindre om filmens kvalitet än vad man kanske tror. Men det är en intressant fråga. Vilken film har jag egentligen sett flest gånger?
Så här skulle nog mina kategorier se ut:
1. Filmerna man hakade upp sig på under barndom och tonår.
Förutom barnfilmerna (Disney, Astrid Lindgren) hamnar här diverse "tokroliga" komedier. Glöm inte kamelerna har jag nog sett minst sju gånger. Detsamma gäller Top Secret. Den förstnämnda råkade vi ha på VHS, den sistnämnda hyrde vi då och då i kompisgänget pga det roligaste vi visste.
2. Filmerna som ofta går på tv och som man stannar i när man råkar zappa in i dem.
Ofta romantiska komedier. Matinéer. Snälla filmer liksom. Notting Hill har jag nog sett flera gånger, om inte alltid från början till slut. Pretty Woman eller liknande nostalgirullar. En värsting till syster 2. Svenska cornyklassiker, typ Göta kanal eller Strul.
3. Traditionsfilmer.
Här hamnar julfilmerna, rysarklassikerna och de där som liksom blivit en grej i bekantskapskretsen. Sound of music har man väl sett sju? tio gånger? Elf har jag sett i alla fall tre, av någon anledning. Likaså Nightmare before christmas. Kan du vissla Johanna, såklart, om den räknas. (Sambon säger Ivanhoe, pga nyårsdagsbakistradition, men jag har nog aldrig sett den i sin helhet.) Life of Brian eller någon annan Pythonsk.
Det finns förstås en handfull filmer jag faktiskt valt att se om bara för att jag var sugen att se dem igen. Stranger than fiction. Wall-E. Lars and the Real girl. Men ingen av dem kommer över tre tittningar.
Så, vad blir slutsatsen? Jag gissar nån Disney. Aladdin kanske. Eller Sound of music. Eller vad som helst med Julia Roberts och/eller Hugh Grant. Eller mest troligt någon jag glömt, för nu står det helt still.
Hjälp mig, vilken film har du sett flest gånger?
Ett helgtips du inte bör missa är Ice cream girls. Finns på SVT Play några dagar till. Brittisk serie i tre delar om tonårsflickorna Serena och Poppy som åtalas för mord på sin lärare. En av dem döms, den andra frias. Efter 17 år i fängelse blir Poppy villkorligt frigiven, samtidigt som Serena återvänder till hembyn för att vårda sin sjuka mamma. Men vad hände egentligen den där kvällen 1995?
Det är ett extremt välskrivet drama som blir bättre för varje minut. Se innan det försvinner, jag lovar att du inte ångrar dig.
Här är några fototweets från den senaste tiden som jag av olika anledningar favoritmärkt:
Stora tv-nyheter i veckan har varit att...
...svenske Per Blankens tar över American Idol. Han har tidigare producerat svenska Idol, men nu hamnar han i en helt annan bollpark. Och står inför massiva utmaningar - senaste säsongen var i mångt och mycket bedrövlig och tittarna svek.
... Simon Cowell blev utsatt för en äggattack under finalen av Britain's got talent. Under ett nummer med två operasjungande bröder gick en av fiolspelarna i bakgrunden fram på scenen och kastade råa ägg på domare Cowell. Hon träffade rätt bra också, han blev tvungen att ta av sig kavajen för resten av showen. Är det live-tv så är det. (Operabröderna kom trea.)
Och så har Portlandia fått klart för två nya säsonger.
Inspirerad av det här handlar veckans måndagslista om tv-hatobjekt. Här kommer tre saker jag vanligen stör mig på i tv-serier:
1. Skådisbyte.
Ett av de största sveken mot tv-hantverket är att behålla en rollfigur men byta ut skådespelaren. Snacka om att effektivt bryta illusionen. Jag minns till exempel en säsongsavslutning av Cityakuten när den stora cliffhangern kretsade kring ett dramatiskt bortrövande av Sams son Alex. När nästa säsong sedan började återförenades mor och son – bara det att "Alex" nu var utbytt. Jag kan säga att jag inte brydde mig ett skit om den tårfyllda scenen där Sam kastade sig om halsen på ett helt okänt barn. "Dr Quinn" var också en flitig syndare mot denna regel (och körde även den besläktade "ta-tillbaka-samma-skådis-fast-i-ny-roll" som också är irriterande).
2. Glamourifiering.
Det här kan hända långkörarserier som blir oväntat populära. Det är ju ingen nyhet att tv-seriemänniskor ofta är snyggare, mer välklädda och tillfixade än vad som vore normalt i deras miljö, men det stör mig allra mest när det smyger sig på i takt med Emmys och tittarsiffror. Cityakuten är ett bra exempel även här – första säsongerna var grå och skitiga och folk såg ut som folk. Sista säsongerna hade läkare och sköterskor perfekt stajlade, ständigt utsläppta lockar på jobbet.
Övre bilden: Parminder Nagra när hon började i "Cityakuten" i lättskött page. Nedre bilden: Parminder Nagra några säsonger senare. Trots att hon jobbar maratonpass med att rädda liv och skära i folk prioriterar hon att lägga håret på spolar för bästa hårsvall varje dag.
3. Övertydlig recap-dialog.
Det här är vad som skiljer manusförfattaragnarna från vetet. Hur återberättar man intriger på ett smidigt sätt så att även den som missat ett avsnitt eller två ska kunna hänga med? Lätt är det inte, men det går att göra mer eller mindre snyggt. Blir tokig på scener av typen: "Varför är du så arg? Är det för att jag låg med din man på er bröllopsresa och sen har utpressat honom på pengar för att betala min sons njurtransplantation? Kan det ha med det att göra?" Kom igen folk, lite finess tack.
I veckan har jag tittat ikapp några dåliga samveten:
- How I met your mother. Mamman avslöjades! Äntligen. Jag har ju tidigare vädrat lite oro för att HIMYM ska bli för långdraget för sitt eget bästa, och mammans entré var väldigt välkommen. Jag gillar faktiskt hur de verkar sy ihop det hela och efter en lång svacka känns det som att de är tillbaka på banan.
- New girl. Hoppade på New girl-tåget sent eftersom många dissade den i början, men den är ju bra ju? Lite ojämn möjligen men den har både en klockren will they/won't they och riktigt starka bifigurer.
- House of cards. Den här karamellen tål att sugas på. Är bara halvvägs än. Det är ju himla briljant på alla sätt och vis men så låååångsamt. Och jag vet inte riktigt hur jag känner för Kevin Spacey-bryter-fjärde-väggen-greppet. Det är otvetydigt snyggt såklart, men distanserar mig.
Serie jag INTE tittat ikapp: Game of thrones. Jag la ner den efter de första två säsongerna, den fick liksom aldrig riktigt fäste i mig. Reaktionerna efter senaste avsnittet fick mig dock att bli sugen att plocka upp den igen, även om jag nu är spoilrad upp över öronen. Vi får se.
Jag kom häromdagen över ett av mina första alster i min journalistiska karriär: en tidning jag gjorde med en vän när vi var tolv. Typiska nyheter: "Skolbussarna är sena" (Ingress: På grund av vädret är skolbussarna ofta sena. De kan väl åka lite tidigare om de vet att det är halt."), "Två nya tjejer i 5A" och "Ny skiva av Bryan Adams" (Bryan Adams har släppt en ny skiva. Den är mycket bra, säger de flesta.")
Där fanns också några oväntat välskrivna artiklar om olyckor, en sida om nordisk mytologi och en om "Veckans djur" (den röda jättekängurun). Det första som möter en när man slår upp tidningen är dock: "I varje nummer ska vi ha fakta om en könssjukdom. Denna vecka handlar det om KLAMYDIA".
Vi publicerade också insändarna "STOPPA RASISMEN", "Det här med mens" och "Disco". ("Varför är det så sällan Disco? Disco som är så kul.") Den insändarskribenten borde bläddrat till sidan märkt "annonser" där det fanns två olika inbjudningar till discon. (Övriga annonser: två födelsedagsbarn, tre önskas-köpa (Metallica-box, biljetter till fotbolls-VM, Bryan Adams nya skiva) och en säljes: "Jag vill sälja min lillebror. 100 kr.")
Jag bläddrade i detta mästerverk samtidigt som jag fick veta att han som tog sig an mig när jag fick mitt första riktiga journalistiska jobb (på Sundsvalls tidning som tonåring) jobbar sin sista dag efter hundra år (nåja) på sagda tidning idag.
Tack Håkan!
Det här var ju väldigt roligt: Gänget från "It's always sunny in Philadelphia" (Danny DeVito bland andra) laddar upp inför säsong 9 på svenskt vis. Eller Bergmanvis, närmare bestämt. Och alla pratar helt okej svenska! Kolla själv:
Uppdatering: Klippen borttagna. Jag ska se om jag hittar dem någon annanstans.
Hittat hos Anna Thunman Sköld.
Ett litet SVT Play-tips är dokumentärserien om Yohio som sedan igår finns komplett. I åtta behändigt korta avsnitt får man följa hans resa från innan genombrottet i första deltävlingen till efter den stora besvikelsen i finalen.
Det är framförallt sevärt för bakom-kulisserna-scenerna från Melodifestivalcirkusen och det fina far/son-porträttet. Kolla in här.
Veckans måndagslista kommer från amerikanska manusförfattarna i "Writers Guild of America" som har sammanställt de 101 mest välskrivna tv-serierna. Hela listan och mer information hittar du här, men detta är deras topp tjugo:
1. The Sopranos
2. Seinfeld
3. The Twilight Zone (1959)
4. All in the Family
5. M*A*S*H
6. The Mary Tyler Moore Show
7. Mad Men
8. Cheers
9. The Wire
10. The West Wing
11. The Simpsons
12. I Love Lucy
13. Breaking Bad
14. The Dick Van Dyke Show
15. Hill Street Blues
16. Arrested Development
17. The Daily Show with Jon Stewart
18. Six Feet Under
19. Taxi
20. The Larry Sanders Show
Som alla andra har jag kastat mig över säsong fyra av Arrested Development. Så här halvvägs in kan jag konstatera att den är smart, rörig och alldeles, alldeles underbar, men inte särskilt... kul? Vilket ju är lite synd för en komediserie. Men jag är inte den som klagar.
Jag konstaterar också att jag inte kan se karaktären Marky Bark utan att tänka VAD GÖR PETER MAGNUSSON I ARRESTED DEVELOPMENT!?
Jag peppar inför Netflixsläppet av Arrested Development på söndag genom att plöja listor över seriens alla gömda skämt. Här är tjugo du kanske har missat.
Netflix visar också Ricky Gervais serie "Derek" med start 12 september.
Blir alltid lika imponerad av detta: Kolla in proffsen i OB-bussen under ESC.
Och här är en apa som hånglar upp en katt.
Veckans nyhetsvideo: En kvinna hittar sin hund i spillrorna efter tornadon i Oklahoma. Mitt under intervjun med CBS News.
Även den burkskrattigaste standardsitcom ger ibland plats för mörkare undertoner. En scen eller två med lite nerv och drama för att humorn ska hamna ett snäpp närmare hjärtat. Alla har vi de där ögonblicken vi särskilt minns, om det så är Henry Blakes chockerande död i MASH eller Futuramas trofasta hund i avsnittet "Jurassic Bark".
Veckans måndagslista blir över mina favoriter bland allvarsamma scener i annars skojfriska sitcoms. (Jag väljer här att definiera "sitcom" som "halvtimmeslång komediserie".)
1. David Brent visar sitt rätta ansikte i The Office.
Jag hittar inget bra klipp men ni vet vilken scen jag menar. David Brent ber sina chefer om att inte få sparken och går från karikatyr till människa i en enda mening. "Please don't make me redundant". Förstklassiskt skådespeleri av Ricky Gervais och en nyckelscen för storheten i The Office. Bonusklipp: Michael säger hejdå till Jim i amerikanska upplagan.
2. Rachel och Ross gör slut i Vänner.
Här spelar måhända nostalgin en avgörande roll, men det här är än idag en av de mer gripande göra-slut-scenerna jag sett. När han klämmer på hennes armar sådär desperat... Aj aj i hjärtat.
3. Ellen kommer ut i Ellen.
">
Här pratar vi en scen med enorm politisk konnotation, kanske större än de insåg vid inspelningstillfället. Men det är också ett fint personligt ögonblick där man anar verklighetsförankring i Ellens oförmåga att ens säga ordet. (För den otålige, hoppa 19 minuter in.)
4. Wills pappa sviker honom igen i Fresh Prince of Bel-Air.
Will Smith spelar upp hela känsloregistret från arg ung man till ledset barn när hans far än en gång inte lever upp till sitt ord.
5. Coach ser sin dotter i ett nytt ljus i Cheers.
Välspelat möte mellan en dotter som inte tycker att hon är vacker och en far som älskar henne mer än allt. Bonusklipp: När Sam säger farväl till Diane.
6. Kevin och Winnie i The Wonder Years.
Det finns stunder som platsar på den här listan i nästan varje avsnitt av den här serien. Här en av hundra.
7. Andy och April gifter sig i Parks and Recreation.
Här handlar det inte om någon utdragen sentimental scen utan om en enda blick: Andys när han ser April gå emot honom vid vigseln. Knäckande. Hittar inte scenen i sin helhet så ni får hålla till godo med det här kollaget.
8. Jackies man har slagit henne i Roseanne.
Det här är ingen tårdrypare per se men förtjänar en plats på listan på grund av mod och relevans. Enligt "Roseanne" var inget ämne tabu för en komediserie.
9. Frasier säger godnatt till Seattle.
Finalavsnitt av långkörarserier är nästan alltid känslosamma. Här är det Frasier som säger farväl men det finns fler finaler som hade platsat. Det bästa är när man ser de äkta känslorna spricka igenom hos skådespelarna. Som i Vänner, Will & Grace eller Golden Girls.
10. ...och även om det inte var slutet för serien så kändes det som det när Michael J Fox lämnade Spin City.
Hittar ingen fullödig video från hans farvälavsnitt, så titta på när han bugar för studiopubliken istället.
Vilka känslosamma ögonblick minns du?
Inlägg
Alla kommentarer
