Alla ska vi börja någonstans

Jag kom häromdagen över ett av mina första alster i min journalistiska karriär: en tidning jag gjorde med en vän när vi var tolv. Typiska nyheter: "Skolbussarna är sena" (Ingress: På grund av vädret är skolbussarna ofta sena. De kan väl åka lite tidigare om de vet att det är halt."), "Två nya tjejer i 5A" och "Ny skiva av Bryan Adams" (Bryan Adams har släppt en ny skiva. Den är mycket bra, säger de flesta.")

Där fanns också några oväntat välskrivna artiklar om olyckor, en sida om nordisk mytologi och en om "Veckans djur" (den röda jättekängurun). Det första som möter en när man slår upp tidningen är dock: "I varje nummer ska vi ha fakta om en könssjukdom. Denna vecka handlar det om KLAMYDIA".

Vi publicerade också insändarna "STOPPA RASISMEN", "Det här med mens" och "Disco". ("Varför är det så sällan Disco? Disco som är så kul.") Den insändarskribenten borde bläddrat till sidan märkt "annonser" där det fanns två olika inbjudningar till discon. (Övriga annonser: två födelsedagsbarn, tre önskas-köpa (Metallica-box, biljetter till fotbolls-VM, Bryan Adams nya skiva) och en säljes: "Jag vill sälja min lillebror. 100 kr.")

Jag bläddrade i detta mästerverk samtidigt som jag fick veta att han som tog sig an mig när jag fick mitt första riktiga journalistiska jobb (på Sundsvalls tidning som tonåring) jobbar sin sista dag efter hundra år (nåja) på sagda tidning idag.
Tack Håkan!