tisdag, oktober 01, 2013

Walter Whites sorg


Läs inte den här texten om du inte har sett finalen av Breaking Bad.

Walter White fick ett relativt, och nu menar jag relativt, stillsamt slut. Även om finalavsnittet sannerligen hade sina ögonblick av dramatik var det inte lika tätt andlöst, obönhörligt brutalt och smärtsamt konfronterande som exempelvis "Ozymandias", och skönt var kanske det. Frågan är hur mycket man orkar.

I stället kan nu känslan jag lämnar Walter White med kokas ner till en enda scen. Den där han gömd bakom en byggnad väntar in sin son för att få se hans ryggtavla i en stund. Några sekunder Junior som kommer gående, öppnar en dörr och går in. Hans vana hanterande av kryckorna, luggen som hänger ner över ögonen. En händelselös, ordinär, lågmäld scen fullkomligt dränkt i okuvlig sorg.

Jag har hört många saker sägas om finalavsnittet. Att det gick så bra det kunde gå. Att Walt vann. Att det kanske var så lyckat att det bör ifrågasättas? Är det verkligen rätt att låta honom gå segrande ur striden på det där sättet? Efter allt?

Då säger jag bara: Juniors rygg.

För visst, allt gick Walts väg den där sista dagen. Han förödmjukade sina gamla affärspartners, säkrade sina barns ekonomiska framtid, fick säga farväl till Holly och uppleva något närbesläktat till försoning med Skyler. Han hämnades Hank, slaktade sina fiender och räddade Jesse. Och, den kanske största segern av alla, han fick dö på sina egna villkor.

Men med Junior, där fanns inget att göra. Sonen som bär hans namn, den person som varit hans viktigaste i världen i sexton, sjutton år men som han nu betraktade på obryggbart avstånd. Där fanns ingen försoning, ingen upprättelse, inte ens ett farväl. Visst, Junior kommer att få sina pengar. Men till vilket pris? Hans familj är splittrad, nedbruten, död. Han får leva resten av sitt liv med hålet från sin far hängande över sig. Hålet av monstret. Han kommer aldrig att förstå, kommer aldrig att kunna förlåta.

Så ja, det gick Walts väg i slutet. Men han hade gått vilse långt innan dess. Det var den där stoltheten som ledde honom. Stoltheten som manifesterade sig i girighet och vrede och storhetsvansinne. Med stoltheten gick han fram som en häcksax i en blombukett och när han väl insåg det var det försent.

Han lyckades föra vidare sina pengar, döda sina fiender och frita Jesse. Han blev hjälten som räddade dagen. Ändå är det blicken mot Juniors ryggtavla som säger mig mer om hur den här historien slutade för Walt.

7 kommentarer:

Henrik Bennetter sa...

Mycket insiktsfullt.
Jag kände hans smärta när han klappade Holly på kinden men efter det här...det var ju ännu jobbigare med Junior.
Tack för påpekandet!

Sara Ödmark sa...

Det var en väldigt fin scen med Holly! Men hon är så... oförstörd på nåt vis. Man tänker att hon liksom klarar sig. Hans sorg över att lämna henne hade varit där även om han "bara" dött i cancer. Det med Junior, det är symbolen för allt han fuckat upp. Känner jag alltså, det var min personliga reflektion efter att ha sett avsnittet.

Det var ju en väldigt bra final, det måste man ju säga. Tillfredsställande. Även om jag velat ha mer Jesse. Jesse var en för central karaktär för att få så lite utrymme tycker jag.

Henrik Bennetter sa...

Jag håller med dig. Om allt.
Tänkte bara säga att jag tog delar av ditt inlägg (creddade dig såklart) och skrev på http://www.douxreviews.com/2013/09/breaking-bad-felina.html
Bilie Doux skriver också mycket insiktsfullt om alla episoder i serien.
Hoppas du tycker det är okej att jag översatte delar av din text och skrev där, annars är det bara att säga till så tar jag givetvis bort det. Jag treor dock den adderar till en redan oerhört intressant diskussion kring finalen på bloggen.

Tjo!

Sara Ödmark sa...

Det är okej, såklart! Så länge man skriver varifrån man tagit det är det ju bara roligt om tankar sprids.

Roger Wennstrom sa...

Gravt överskattad skitserie !
Orkade ett par säsonger.

Sara Ödmark sa...

Roger: Hahaha, skönt med någon röst som inte stämmer in i hyllningskören. Fast jag måste ju säga att säsong 3-5 är i en egen liga. Jag såg första säsongen för flera år sen, gillade, men tog inte upp tittningen igen förrän långt senare. Var rätt besviken på säsong 2 som jag inte alls tyckte nådde upp till mina förväntningar. Men sen blev det bara bättre och bättre och bättre och säsong 5 var magstarkt å det grövsta.

Linda sa...

Åh, nu började jag lipa, igen. Så träffande sammanfattning. Jag har aldrig aldrig aldrig blivit så berörd på så många olika plan som jag blev av BB.
RIP WW <3 Was it worth it?