Jag skulle inte kalla det kärlek men det pirrade

Your first love

Jag blev förälskad första gången när jag var fem år. På min femte födelsedag fick jag en liten anteckningsbok som jag genast gjorde till dagbok, och i denna dagbok skrev jag om honom. Mest skrev jag om vardagliga saker som vad jag ätit och vem jag lekt med, men då och då skrev jag hans namn bara för att titta på det. Det var inget lås på dagboken, det var ju trots allt bara en anteckningsbok, så för att markera när jag skrev saker som ingen annan fick läsa ritade jag vågiga streck ovanför och under texten. Raka streck betydde ny dag, nya vardagliga lekar, vågiga streck betydde hemligt. Läs ej. Jag kunde endast skriva versaler, jag var trots allt bara fem, och stavningen var väl högst tveksam, men hans namn skrev jag alltid felfritt.

Han var den vackraste pojke jag någonsin sett. Om jag hade ytterligare anledningar att beundra honom minns jag dem inte idag. Hans mamma frågade mig en gång varför jag hyste så varma känslor för honom och inte för, säg hans bror, och då svarade jag att hans bror inte hade lika fina tänder. Det skrattade hon gott åt länge efteråt.

Han var visserligen vacker, men han var också arg. En av de argaste. Redan som sju-åtta-nioåring var han liksom hård i kroppen, armar och nävar var som av trä och när han slog höll han inte tillbaka det minsta. Han blev utom sig ofta och oprovocerat, och otaliga var gångerna jag och hans lillasyster fick gömma oss på hennes rum. I en tyst överenskommelse sprang vi dit det fortaste vi kunde och sen hjälptes vi åt att hålla dörren stängd tills han lugnade sig. Jag minns aldrig att han slog mig, men henne. Hela tiden.

Han var överhuvudtaget aldrig intresserad av mig, och jag vet inte vad jag hade gjort om han varit det heller. Hur länge denna min första förälskelse härjade mig vet jag inte, jag fyllde sex och det är svårt att omsätta sexåringstid i verklig tid. Kanske var det en sommar, men det kan lika gärna ha varit ett år eller tre veckor. En dag var jag bara inte kär i honom längre och han återgick till att vara en pojke i periferin.

Vad jag vet om honom efter det är lösa brottstycken. Hans bror drunknade. I högstadiet blev han ihop med en tjej. När han skulle ta studenten hade hon köpt blommor och stod och väntade utanför skolan, men han kom aldrig. Han tyckte inte att han hade något tillräckligt fint att ta på sig. Han blev äldre och större och det där inneslutna mörkret verkar också ha växt. De senaste ryktena berättar om besöksförbud, trakasserier, brutna kvinnoarmar, fängelse, grov kvinnofridskränkning.

Nyfikenheten fick mig att leta upp honom på Facebook häromdagen. Han var sig inte lik på bilden fast ändå var han det. Han hade få vänner och alla grupper han var med i var hyllningsgrupper till sverigedemokratiska politiker.
Jag undrar om han fortfarande är lika arg?

Detta är en del av blogguppmaningen trettio dagar.