måndag, februari 07, 2011

Ljust och fräscht

Om ni undrar varför jag inte skrivit ett ord om Melodifestivalen har det en enkel förklaring: Jag har inte sett den. Jag tillbringade nämligen min lördagkväll på Berns, med Fredrik Lindström och Henrik Schyfferts nya föreställning "Ljust & fräscht".

Det var bra förstås. Klokt och varsamt om vår allrådande ängslighet och jakt efter inre tillfredsställelse genom yttre förändringar. Om signalerna vi vill sända som visar att vi är unika, fast inte onormalt unika, bara unika som alla andra. Om vår längtan efter det nya liv som ska börja snart. Vårt riktiga liv. När Fredrik Lindström höll sin monolog om mormors finrum som aldrig fick användas eftersom mormor väntade på någon som aldrig kom fick jag skrovlig hals och trängda ögonlock. Blinkade bort tårar framkallade av skratt och sorg i förhållandet sjuttio/trettio ungefär. Precis som det ska vara.

Det bästa med att lyssna till intelligenta analyser av samtid är de glasögon man tillfälligt ser omvärlden genom efteråt. Plötsligt blev vi väldigt roade av att bartendern på frågan "vad har ni för öl på flaska?" visade upp barens två enda ölsorter – ett indiskt och ett japanskt. "Det japanska är ett risöl" förkunnade han med höjd haka och snörpt mun.

Bredvid oss stod fem killar, alla i rutiga skjortor. De var där tillsammans och stod tätt ihop som en rutig liten flock. Förbryllande. Hade de färgkoordinerat innan? Var de medvetna om sin uniform eller skulle de om man frågade dem oförstående säga "men vadå, min skjorta är rödochvitrutig, den där är ju rödochvitOCHBLÅrutig, de är ju helt olika ju!" En av dem matchade skjortan med en mössa, kanske var han deras ledare.

När det japanska risölet ville ut igen hamnade vi i toakön. Tänk er följande scen:

Finklädda krogbesökare står i krokigt led i stillsam rastlöshet. Den typ av spänd tystnad råder som är bruklig i en kroppsfunktionskö av människor som nyss delat en upplevelse men inget mer. Blicken håller man i golvet eller kanske på sina naglar, foten trummar lätt. Kön ringlar sig förbi en pissoar med svängdörr stor som ett frimärke. Där inifrån dånar plötsligt en röst, klart högre än brukligt:

- Öh, du Viktor. Du VIKTÅÅÅÅRR. Öhdue. DUH.
Grymtningar från ett bås fyra dörrar bort.
- Du, VIKTÅRRR. Jae ha ju polare va. Som ha vare i MONTENEGRO.
Välkammad man 35+ kommer ut från pissoaren men har inte tagit på sig byxorna. Gör det mitt i kön.
- Joemen du. Vet du? Du vet Montenegra... Montenegro? Du VET Montenegro.
Kvävt från båset fyra dörrar bort: - Ahh?
- DOM HA VART DÄR!
- Å fan.
Tystnad.

Intelligensen i det meningsutbytet. Hänförande.
Men vad vet man. Om den välkammade mannen 35+ flyttar till Montenegro, eller bara till en lite större lägenhet i Vasastan, kanske han hittar sitt nya liv. Och börjar smörja in lammbog med rosmarin i drömköket.

5 kommentarer:

Henrik Bennetter sa...

Härligt! Ska själv se den i mars, måste komma ihåg att ha rutit skjorta bara.

saom sa...

Ja! Se till att hitta en lite speciell bara. Med udda knappar eller så. Man vill ju inte se ut som alla andra.

Maija sa...

Dagens ord: kroppsfunktionskö. Eller veckans förresten. Kanske till och med årets.

saom sa...

Ehum, tack. Ni förstår att det är ju inte vilken kö som helst. Det är en helt naturlig, men ändå aningens skamlig kö. I alla fall lite obekväm.

Ola Claesson sa...

"En av dem matchade skjortan med en mössa, kanske var han deras ledare." Haha!

För några dagar sedan studerade jag fem killar som gick i grupp. Först gick två som pratade väldigt högt om hur fulla de varit kvällen innan. Sedan gick de andra tre och skrattade väldigt högt åt hur fulla de andra två varit kvällen innan. En av skrattarna skrattade lite för högt och länge, som för att kompensera något. Honom tyckte jag lite extra synd om och kände hör skönt det är att bli äldre.