måndag, juli 25, 2011

Om en terrorist

Angående stängd eller öppen rätt, rapportering av manifest eller icke-rapportering av manifest och annat som diskuteras i dessa dagar vill jag säga följande:

Jag önskar att han möts av gäspningar. Jag önskar att han, när han skrider ut på sin scen, sträcker sin nacke och öppnar sin mun endast möts av en fåhövdad panel av gråkostymer och nästippsglasögon. Kanske viftar en avvärjande hand, kanske blir han avbruten. Har ni sett en småsak bli behandlad i rätten någon gång? Med den säreget torra slentrian som bor i procedurerna? Så vill jag att han ska hanteras. Korrekt, men likgiltigt. Inga kameror, inga frågor, ingen trängsel. Bara rutin.

Jag vill att hans plan ska krackelera på första steget. Jag vill att hans namn ska bli felstavat och missförstått, för att vid rättning mötas av axelryckningar. Jag vill att han i allt mumlande och all tystnad och allt ointresse ska finna stor förvirring. Jag vill att han ska bli sittande, osäker, ensam och utlämnad för att kanske, kanske förnimma en promille av känslorna han orsakade där ute på ön. Jag vill att hela rättssaken ska hastas förbi som om han vore byfyllot som snattat cigaretter igen. Att all världens fotoblixtar ska vara upptagna på annat håll. Att allt hans föreställning består av är andras ord han inte förstår och andras öron som inte hör. Sedan låser vi in honom. Låser och förpassar hans namn, ansikte och budskap till evighetens glömska.

Det är min önskan. Det är min önskan om känslorna får tala.

Men.

Juridiska beslut får inte tas utifrån den känslan. Journalistiska och publicistiska beslut får inte tas utifrån den känslan. Vi får inte vara så upptagna av det där som skriker i oss att han inte får vinna, att vi frångår principer och ideal. Det är i situationer som dessa som systemet sätts på prov. Om öppenhet, rättssäkerhet och god journalistik är det som gäller alla andra dagar så är det vad som gäller även idag. Vi måste sträva efter diskussion, analys och sammanhang. Och en civiliserad rättslig prövning.

Vad det nu innebär i praktiken är det upp till det norska rättsväsendet och varje journalistisk redaktion att definiera.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Är det här kritik mot beslutet om stängda dörrar? Du skriver ju inte det egentligen rakt ut. Men jag bara undrar?

saom sa...

Nej, beslutet i sig har jag inte tillräcklig juridisk insyn för att kommentera. Jag får anta att de har tillräckliga skäl. Det jag menar är bara att den här fullt begripliga han-ska-jävlar-i-mig-inte-få-som-han-vill-känslan inte får avgöra. Då är man ute och cyklar. Fattar man beslut utifrån hat eller bitterhet eller hämndbegär vinner han ju liksom ändå.

Rikard sa...

"Om en terrorist
Angående stängd eller öppen rätt, rapportering av manifest eller icke-rapportering av manifest och annat som diskuteras i dessa dagar vill jag säga följande:

Jag önskar att han möts av gäspningar. Jag önskar att han, när han skrider ut på sin scen, sträcker sin nacke och öppnar sin mun endast möts av en fåhövdad panel av gråkostymer och nästippsglasögon. Kanske viftar en avvärjande hand, kanske blir han avbruten. Har ni sett en småsak bli behandlad i rätten någon gång? Med den säreget torra slentrian som bor i procedurerna? Så vill jag att han ska hanteras. Korrekt, men likgiltigt. Inga kameror, inga frågor, ingen trängsel. Bara rutin.

Jag vill att hans plan ska krackelera på första steget. Jag vill att hans namn ska bli felstavat och missförstått, för att vid rättning mötas av axelryckningar. Jag vill att han i allt mumlande och all tystnad och allt ointresse ska finna stor förvirring. Jag vill att han ska bli sittande, osäker, ensam och utlämnad för att kanske, kanske förnimma en promille av känslorna han orsakade där ute på ön. Jag vill att hela rättssaken ska hastas förbi som om han vore byfyllot som snattat cigaretter igen. Att all världens fotoblixtar ska vara upptagna på annat håll. Att allt hans föreställning består av är andras ord han inte förstår och andras öron som inte hör. Sedan låser vi in honom. Låser och förpassar hans namn, ansikte och budskap till evighetens glömska."

Det där var det bästa du skrivit, han ska inte lyckas få den uppmärksamhet han njuter av.

Angående stängda dörrar är det en självklarhet att det måste bli på det viset. Det vore enkelt för honom att kommunicera med andra "celler" (om de existerar) och som den onda människa han är skulle han säkert kunna ställa till med mer jävulskap om han fick chansen.

Men mycket bra skrivit om hur vi egentligen borde bemöta honom. Stoppa in honom i ett mörkt hål någonstans och låt honom var ensam med sitt samvete.

Bra sagt syrran.

kanin sa...

Bra formulerat. På pricken.

Kristina sa...

Jag hälsade inte ordentligt på dig när jag stod bredvid dig på Tonhallen i lördags, men ville bara säga nu att jag tycker du är så bra! Kollar också på rättegången nu, och har väldigt svårt att släppa att han fick inleda med att säga att han inte erkänner rätten. Mina känslor vill få honom att känna sig skyldig, och jag kan inte begripa att det existerar en människa som kan utföra såna handlingar. Men det spelar ingen roll. Samhället som skulle låsa in honom och kasta bort nyckeln skulle inte jag vilja leva i.

Sara Ödmark sa...

Åh tack, vad snällt sagt!