fredag, februari 24, 2012

Prinsessan Estelle

Estelle Silvia Ewa Mary.

Efter lite vägande hit och dit har jag nu bestämt mig för vad jag tycker om namnet. Något behov av att proklamera det för omvärlden känner jag dock inte. Jag vet inte för vem eller vilka min åsikt i frågan skulle vara intressant.

Intressant är det däremot att analysera andras reaktioner.

Det finns de som tycker att namnet är sjaskigt. Ett strippnamn, en dokusåpadeltagare, en "nattklubbsdrottning".

Det finns de som istället fnyser åt namnets "uppenbara" Östermalmskoppling. Som snabbt påpekade hur det passar in bland kronprinsessans välbärgade vänners barnnamn.

Båda dessa till synes motstridiga åsikter handlar naturligtvis om klass.
Vi har föraktet mot de som när de vill hitta det finaste namn de kan tänka sig till sitt barn sneglar mot amerikanska stjärnor.
Och så har vi avskyn mot de som när de vill hitta det finaste namn de kan tänka sig till sitt barn sneglar mot franska societeten.
De som inte vet bättre och de som är verklighetsfrånvända. Slamporna och snobbarna. Två sidor av samma mynt.

Och någonstans därunder ligger jantelagen och gror. Eftersom de som döper barnen till Tiffany och Liam gör sig löjliga för att de tror det gör dem finare än de är och de som döper barnen till Chloé och Leonie gör sig löjliga för att de vet att de är finare och vill skylta med det. Gör dig inte märkvärdig! Tro inte att du är nåt!

Smakdomarna hittar vi däremellan, medelvägarnas mästare som döper sina barn till Sigrid och Sixten eller andra hederliga svenska namn som är precis lagom individualistiska. Vem försöker vi lura? Ett namn är ett namn är ett namn. Några enkla stavelser som kommer med ett berg av associationsbagage och statusmarkörer.

Jag förstår att folk har åsikter. Det här stackars flickebarnets livsuppdrag är att representera oss och namnet är naturligtvis en grundbult i denna representation. Men den som fnyser och hånar blottar nog mer sig själv än någon annan. Och att nöja sig med att högljutt slå fast att namnet är fult är utifrån sin inbyggda subjektivitet rätt meningslöst och definitivt ohyfsat.

2 kommentarer:

wibjörn sa...

Själv tänkte jag bara: "Åh, Knesset!" :)
http://www.youtube.com/watch?v=54njoPKnhGM&feature=related

Sara Ödmark sa...

Ja, några nostalgiker var det nog som associerade dit först av allt. :)