tisdag, april 02, 2013

Mitt största problem med The Newsroom


På måndag har "The Newsroom" premiär i SVT. Detta sorgebarn i min tv-katalog. Trots att jag sett varje avsnitt av första säsongen och förmodligen kommer att se varje avsnitt av den andra (som kommer på HBO i sommar) kan jag inte tänka på den med annat än besvikelse.

Sanningen är nog att jag gav upp om serien redan innan den började eftersom den på papperet var för perfekt — skriven av favoriten Aaron Sorkin, för HBO, om journalistik, i TV... Det var omöjligt att det skulle bli så bra som mina förväntningar ville. Tyvärr hade jag alldeles rätt. Det är i det närmaste smärtsamt att se korta stunder av briljans glimta till i en produktion som annars läcker kvalitet som ett såll. Tveksam casting, för osympatiska karaktärer och ett manus som verkar vara skrivet med tumvantar på, så yxigt är det. Ena stunden pekoral, andra slapstick.

Serien handlar om nyhetsankaret Will McAvoy (Jeff Daniels) och arbetet bakom kulisserna på ett amerikanskt aktualitetsprogram i tv. Det står klart tidigt att Sorkin vill måla med sin mest idealistiska pensel — så här ska nyhetsjournalistik i tv vara om han får bestämma! Inget fel i det. Inget fel heller i mycket av hans kritik mot amerikansk journalistik av idag. Men jag tycker att han bryter ganska friskt mot den mest grundläggande regeln av alla inom god fiktion eller dramaturgi: Show, don't tell.
Visa oss. Visa oss med lite djup, nyans, komplexitet. Låt oss dra egna slutsatser. Men nej, det är en jäkla massa telling hela tiden. Preaching, till och med. Långa, mässande predikningar om hur bra det var förr i tiden när män betedde sig som män och vågade stå för saker och journalister jagade sanning och granskade fakta och inte skvallrade om c-kändisar eller spekulerade i spektakulära rättegångar och innan det här otäcka INTERNET kom in i bilden där folk minsann bara är anonyma och sprider rykten och hat och man alls inte ägnar sig åt källkritik.

Jag vill ju inte att min hjälte herr Sorkin ska kännas mossig men det är svårt att komma ifrån att det är det han gör. Och gubbig. De komplexa, intressanta kvinnliga karaktärerna går att räkna på tummen och den huvudsakliga berättelsen för kvinnorna handlar alltför ofta om kärleksbekymmer.

OBS: För att vara rättvis ska vi ju komma ihåg att en låg Sorkinnivå kan vara medioker eller till och med imponerande på någon annans skala, och det finns ljuspunkter i serien också. Jag hade bara önskat mig så mycket mer.

The Newsroom, måndag 8 april, kl 21.45 i SVT1.

5 kommentarer:

Anna Thunman Sköld sa...

Så bra formulerat!

Sara Ödmark sa...

Tack!

Johannes sa...

Manuset är definitivt inte verklighetstroget (det växer inte precis fram organiskt, för att använda ett modeord), men tycker inte att det behöver stå i vägen för att ha glädje av serien.

När jag ser Sorkin går jag in med en sorts suspension of disbelief, jag bortser ifrån att monologerna är alldeles för storvulna och att replikskiftena känns onaturliga. Behållningen är ändå att det finns en bra historia i grunden och en intention att berätta den på ett genomtänkt sätt. Och visst, det slår över i pekoral ibland och blir sliskigt och moraliserande, men jag ser hellre att det balanserar ditåt än åt andra hållet.

Sorkin är ju inte direkt känd för lågmälda draman med icke-verbala karaktärer, så på nåt sätt tänker jag att han ger sin fanbase vad den vill ha; sarkastiska one-liners á la Toby Ziegler och högtravande monologer.

Har svårare att försvara de kantiga kvinnokaraktärerna, dock. Gillar nog serien mest på grund av a) Daniels, Mortimer och Waterston, och b) upplägget (fiktiv nyhetsrapportering av verkliga händelser) som jag tycker är fantastiskt.

Sara Ödmark sa...

Johannes: Håller med om bra upplägg, och jag gillar verkligen Waterston, och jag tycker absolut inte manuset behöver vara realistiskt! Sorkin är ju... Sorkin liksom, och jag älskar ju hans stil, jag tycker bara inte han lyckas lika bra här som han brukar.

Ylva sa...

Bra skrivet! Jag blev mest irriterad och öronen blev ömma av allt skrikande. Ett avsnitt kändes det som det enda MacKenzie och Will, samt Jim och Maggie gjorde var att skrika åt varandra. Tycker annars att de båda "paren" har kemi och är intressanta, men de där ständiga grälen förstörde för mig.