onsdag, mars 05, 2008

Henrik Schyffert - The Roast

Ingen har någonsin gästbloggat hos Älskade dumburk. Men eftersom jag A: gillar Henrik Schyffert och B: gärna vill uppmärksamma att fenomenet roast kommit till Sverige, är jag sugen på att blogga om Schyfferts 40-årsrostning som gick av stapeln i veckan. Men av erfarenhet vet jag att det blir bäst om den som skriver vet vad den pratar om, så här välkomnar jag mitt första gästblogginlägg, signerat Dyslesbisk-Freddi. Han var nämligen - till skillnad från moi - där.

Henrik Schyffert - The Roast
av Freddi Westerlund

"12 of your friends became fans of Björn Gustafsson" står det i nyhetsflödet på min Facebook. Jag loggar ut och skyndar mig till teatern Intiman i Stockholm där den första jag ser när jag kommer in genom dörrarna, så klart, är Björn Gustafsson.
Schlager-Björn må ståta med nyvunnen stjärnstatus, men i minglet på Intiman står han sig ändå slätt mot den gamla eliten. Stakka Bo, Andres Lokko, de där Killinggängs-killingarna som blivit getter och ingen längre kommer ihåg namnet på, Soff-i-propp, bröderna Herngren och varenda svensk komiker som någonsin bombat på Norra Brunn. Utom Johan Rheborg. Alla är de där för Henrik Schyfferts 40-årsroast.

En roast, på svenska rostning, är en tillställning under vilken någon hånas, men även hyllas, framför en publik av vänner, kolleger och fans. New York Friar's Club har arrangerat rostningar sedan 1920-talet och på senare tid har Comedy Central visat både dessa och egna rostningar, men i Sverige har vi som gillar rostningar fått hålla till godo med YouTube.





Förväntningarna, förhoppningarna och farhågorna var därför på tå inför tanken på en svensk rostning. Henrik Schyffert må vara ett perfekt objekt med lång karriär och stor självdistans, men finns det bra rostare och fungerar den stundtals mycket hårda humorn lika bra i du fjällhöga nord? Svaret, som jag känner mig glatt tvungen att avslöja redan nu, är att det fungerar något alldeles fantasiskt jävla oerhört bra.

Henrik Schyfferts närmaste gäster sitter längst bak på scenen. Några andra, som Schyfferts mamma och Schlager-Björn, sitter på rad 1. På rad 2 sitter sådana som jag, det vill säga kompisar till komiker. På rad 3 sitter Martin Soneby. Platserna längre bak befolkas av bönder som Henrik Schyffert tvingat betala för att få vara med på festen. Längst fram på scenen står ett guldinramat fotografi på en lika ung som svart-vit Leo DiCaprio. (Typiskt Schyffert, eller hur?) Mitt på scenen tronar två paneler med en talarstol i mitten, något som ser ut som ett fackförbundspresidium redo att tråka ihjäl vem som helst.

Erik Haag, "Sveriges minst bokade artist" tillika Schyfferts svåger och affärspartner, är roastmaster och gör det ganska bra, även om han tar för lite plats och är väl bortkommen i tempot. De som rostar är Magnus Betnér, David Batra, Anna-Lena Brundin, André Wickström, Fredrik Lindström, Petra Mede, Kristian Luuk, Kristoffer Appelquist, Özz Nûjen, Jonas Gardell och Johan Glans.

En del är bättre, andra sämre, lämpade för rostning. Batra är till exempel bättre än han någonsin varit i något annat sammanhang, Wickström passar som väntat väldigt bra in i formatet och Mede, som annars tålmodigt beskrivs som lovande, känns som en erfaren höjdpunkt bland de mer synligt ovana kollegorna. På andra sidan skalan finns Nûjen - och Brundin, som är så pinsamt dålig att det förblir obegripligt varför Schyffert grävt upp henne igen. Luuk och Lindström bjuder på fin underhållning lite utanför formen för rostning, men det fungerar utmärkt som tempoväxling och variation. Gardell var som vanligt tvungen att stjäla showen, den här gången genom att släpa med sig hela Stockholms Gaykör upp på scen. Beröm också till Betnér, som genom sin inledning visade vägen, satte tonen och sänkte nivån (med skämt om diskoteksbranden i Göteborg).

Efteråt får alla åka buss till efterfesten på Republik, där något coolt band ska spela. Eftersom den enda komiker jag känner är en folkskygg liten jävel hamnar jag istället längst in i hörnet på ett tomt hak nära teatern. Där smakar whiskyn gott och vi konstaterar att kvällen överträffat alla förväntningar. Jag säger att jag tror att folk kommer att börja ljuga om att de varit där. När Schyffert kommer hem säger han "Tck" till alla han "ärlskar". Och han påpekar, mycket riktigt, att det var "denroligaste jävlia kvällen nånsin!"

---- THE END

Red. kommentarer: Här har Özz lagt ut sin text. Här kan du höra hela Betnérs rostning. Andra som skriver om kvällen är tex Andrea Reuter och literoligare.
Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , ,

4 kommentarer:

Andréas sa...

Özz text var verkligen tråkig i textform, men han var faktiskt överraskande rolig.

Som trogen tittar utav Kvarteret Skatan var det ingen större överraskning att Glans och Batra kan leverera elakheter och jag var minst sagt nöjd med deras framträdanden, liksom med de flesta andras.

Anna-Lena Brundin kan man väl inte säga särskilt mycket positivt om tyvärr.

Sen tyckte att Luuk inte heller var alltför kul. Var han förresten ett sent tillägg? (För det var nästan ingen som hade några kommentarer om honom.)

Synd att inte Rheborg var med. Sen hade jag inte heller haft något emot Robert, och Björn, Gustafsson.

En suverän kväll var det, och jag hoppas verkligen att den dyker upp på DVD så småningom. Pengar, pengar, pengar...

Freddi W sa...

Pengar, pengar, pengar till trots har jag rätt säkra källor på att det inte blir en officiell DVD till försäljning. Däremot kommer de miedverkande komikerna att få varsitt ex, så med lite tur och kontakter kan man hoppas på spridning.

Ströbaek sa...

jag har en liten undring över vem den folkskygge komikern är som du känner... bara nyfiken.

Freddi W sa...

Folkskygg är kanske att ta i, men det är Magnus Betnér och han trivs nog så bra i de väldigt små sammanhangen som på en stor fest.