lördag, oktober 04, 2008

Jag ställer frågorna, ni ger svaren

När Magnus Härenstam petades från Jeopardy gick luften ur en klassisk frågesport i svensk TV. Programmet blev sig aldrig likt. Men var det dödsdömt redan innan Härenstams sorti? Hade hans belackare rätt i att det kändes föråldrat? Och var det i så fall Härenstams fel - eller programidéns? För visst skulle man kunna tro att den klassiska frågesporten sett sina bästa dagar, och att TV-publiken vill ha något nytt, mer modernt?

Men sanningen verkar vara att den svenska publiken inte kan få nog av frågesport på TV. Formen är inte alls hopplöst ute, utan firar nya triumfer varje dag. Det är i alla fall slutsatsen man drar av kvantiteten på programutbudet. Varje kanal har sin egen variant, och vi börjar rekrytera medverkande långt ner i åldrarna i tävlingar som Vi i femman och Amigo.

Jag måste erkänna att fenomenet lämnar mig aningens förbryllad. Hur stort är suget efter frågesport egentligen? Jag förstår att det som sällskapslek förmodligen aldrig kommer att dö ut, men att passivt se på andra som tävlar? Kan det vara så att tillfredsställelsen i att sitta hemma, i godan ro kunna ropa de rätta svaren och känna sig intelligent är så tidlös och allmänmänsklig att frågesporten alltid kommer att ha sina trogna fans?

En annan fråga: Är Sverige stort nog för alla dessa lekprogram? Första gången jag fick en skymt av Vem vet mest? i SVT kände jag genast igen en tjej från Glasklart (som jag tidigare skrivit om här). Missminner jag mig inte har jag sett henne i Singing Bee också. Häromdagen såg jag en dam i 50-50 som bara förra veckan var med i Vem vet mest? och där berättade att hon var gammal stormästare i Jeopardy. En inavel utan dess like.

Men jag verkar ensam i min skepsis. Vem vet mest? hittade direkt sin publik och ses av stadigt runt en halv miljon människor. Efter att ha läst en positiv recension hos Tomas ville jag ge det en chans till, men för mig känns det fortfarande rätt trist.

Frågan är om frågesporten någonsin kommer att bli omodern, eller om den är här för att stanna. Det är klart, så länge man får se såna här typer så har frågesport på TV ett berättigande i min värld. Men vilken variant är din favorit? Rösta på det program du gillar allra bäst i marginalen till höger.

För den som tycker det var bättre förr och som med gråtmild nostalgi pratar om Lars-Gunnar Björklund och Staffan Ling, jag har ett klipp för dig. Så här såg det klassiska Supersvararna ut, här med en ung Lotta Bromé:


Andra om , , , , , ,

4 kommentarer:

Anonym sa...

Ja, saom, nu är jag förvisso en pensionär i 37-årskropp, men jag gillar att sitta och kunna svaren hemma. Jag vill att svårighetsgraden ska vara medel och absolut inte som den är när diverse frågeprogram (läs: Jeopardy!) anordnar kändisveckor och det frågor av typen Vad äter Bamse för att bli stark. Hate that!

Jag gillar hela grejen av en anledning till, det känns som om världsproblem kan komma och gå men frågelekar bestå. Det är en trygghet. Helt opåverkad av den onda finanskrisen eller nåt annat världsligt.

Ps. Jag skapade visst ett monster med min Settman+Saucedo-blogg...tack för att åtminstone DU var med på min linje :)

Anonym sa...

Jag har länge letat efter en intressant blogg och nu har jag hittat den :D . Väldigt intressant åsikter och annat intressant.

Sara Ödmark sa...

thunman sköld: Jag hatar också de där kändisveckorna! Det blir patetiskt. Jo, det finns nog en liten pensionär i mig också, som gillar att sitta nöjd hemma och komma med svaren. Och jag tar hundra gånger hellre en klassisk frågesport än ett krystat lekprogram a la "nu ska vi hitta på nåt som känns eget att förnedra kändisar med".

Settman+Saucedoinlägget var klockrent.

alex: Tack så mycket!

Anonym sa...

Hihi, vad söt Lotta Bromé var när hon var ung och smal. = )