fredag, april 06, 2007

Filmrecension - 300

Filmen 300 är baserad på Frank Millers grafiska verk, och det bör du veta innan du går och ser den. Den är nämligen i stort sett direktöversatt från serieromanen, vilket inverkar en hel del på historia och bildspråk. Jag insåg det inte förrän i mitten av filmen, och då hade jag redan hunnit tänka "Gud vilken menlös film" alldeles för många gånger för att kunna tänka om. Om det nu hade hjälpt.
Jag har otroligt svårt för såna här filmer. Storslagna, bombastiska, snygga - men med klyschiga intriger och förutsägbarhet där det borde varit hjärna och stela och än mer klyschiga trycka-på-känsloknappsknep där det borde varit hjärta.
Det är en krigssaga. Inget mer, inget mindre. En krigssaga som berättas kallt och platt med grandiosa repliker och blod och svett och testosteronmarinerat kött. Men vad spelar det för roll hur imponerande stridsscenerna är när jag inte bryr mig för fem öre om huvudpersonerna? Vilka var ens huvudpersonerna? Kung Leonidas förstås, vars karaktär tecknas med hjälp av: 1. en kort resumé över hans råa och blodiga uppväxt, och 2. nåt sorts porrfilmssex med hustrun, drottningen.
Sorry, det räcker inte riktigt för att väcka mina sympatier och ge mig nån som helst relation till karaktären. De andra huvudpersonerna då? Tja, det är drottningen, som är sval och ädel och rätt ointressant, nån sorts kapten med en modellvalpig son och en ond politiker som jag bara minns namnet på för att han heter som Charlize. Ja, och så en gammal sagan-om-ringen-kompis då, som tar med sig lite sympatier därifrån men inte lyckas skapa några nya.
Trots flatheten har filmen lyckats skapa politisk debatt. Iran känner sig attackerat, och vissa menar att det är en amerikansk propagandafilm. Filmens behållning är hur som helst gudakungen Xerxes, persernas ledare som spelas av den brasilianske skådespelaren Rodrigo Santoro. Till och med brasilianskan i vårt sällskap hade svårt att känna igen honom i nån sorts överdådig guld-drag-outfit. Han är underbar. (Hjälten är ju förstås machomännens machoman, medan ondskans ledare är kraftigt sminkad, sexuellt ambivalent och ser ut som direkt plockad från en mindre konventionell nattklubb.)

Är du fullt medveten redan från början om att det är en serieroman i filmformat du ska se, och om du gillar att titta på muskulösa män i små tangaskynken som ropar "Glory!" i tid och otid, ja då får du nog ut mer av den här filmen än vad jag fick.
(Nej, jag erkänner, jag gillade inte "Gladiator" heller. Men den var bra mycket bättre än den här slaktfrossan.)

Andra bloggar om: , ,

4 kommentarer:

jes sa...

"(Nej, jag erkänner, jag gillade inte "Gladiator" heller. Men den var bra mycket bättre än den här slaktfrossan.)"

Nu tappade jag respekten för dig litegrann, såga Gladiator, det finns ju inte.

saom sa...

jes: Haha, jag förstod att jag gick ut på tunn is där. Visserligen har jag bara sett Gladiator en gång, och visserligen hade jag höga förväntningar, och visserligen var den i en helt annan klass än 300, men nej, vad jag minns så gillade jag den inte särskilt mycket alls. Storslagen och vacker, men utan att få mig att bry mig om huvudpersonen.

Sen hoppas jag att du kan respektera mig litegrann ändå, trots att vi har olika åsikt om en film.

mymlan sa...

Tack tack, nu vet jag vad sonen såg på bio igår, själv berättar han ju ingenting.. :)

Nilla sa...

Jag håller med dig fullständigt om 300, hade det inte varit för de snygga battlescenenerna och Xerxes, hade jag somnat efter 20 minuter... Vilken otroligt meningslös film!

Måste dock erkänna att Gladiator är en av mina absoluta favoritfilmer. Hur kommer det sig att alla filmer med liknande ambitioner som gjorts efter Ridley Scotts mästerverk har varit så otroligt dåliga? Troja, Alexander och nu 300. Riktiga kalkoner alla tre, om du frågar mig.