måndag, maj 28, 2007

Filmrecension - Stranger than fiction

Åh! Det känns som om jag numera börjar alla mina recensioner med "Åh", men det är de två bokstäver som bäst beskriver känslan som uppfyller hela kroppen efter att jag sett Stranger than fiction. Ett pirrigt, mycket lågmält och behagligt litet åh.
Åh! Vilken fin film.
Will Ferrell spelar Harold Crick, en mycket ensam och mycket rutinbunden man som lever via siffror och vantrivs på sitt jobb på skatteverket. Men allt förändras när hans liv en dag börjar refereras av en berättarröst. Harold förstår snart att han är huvudkaraktären i en bok som håller på att skrivas, och att han måste försöka förhindra att författaren har ihjäl honom i slutet. En skruvad intrig, minst sagt. Det är upplagt för fars, för tokroligt och lite sådär flåskäckt crazy. Men det blir det aldrig.
Will Ferrells rolltolkning är raka motsatsen mot vad han gjorde i Blades of glory - han är lågmäld och sårbar och alldeles, alldeles underbar. (Det känns enkelt att dra paralleller till vad Jim Carrey gjorde i Eternal sunshine of the spotless mind). Filmen i stort är väldigt lite en slå-sig-för-knäna-och-kikna-av-skratt-typ av komedi, och mer i den klassiska feelgood-mys-romantiska-genren. Jag får faktiskt lite Amélie-vibbar, men det ska jag nog inte säga så högt för då kan folk få konstiga förväntningar. Men skådisensemblen är imponerande: Emma Thompson! Dustin Hoffman! Maggie Gyllenhaal! Emma T, så fabulous, och Dustin H som lyckas göra hysteriskt roliga små saker i utkant av bild.
Sen skadar det inte att grafiken är snygg och soundtracket bra.
Jag lämnar filmen med känslan av att vilja ha en berättarröst i mitt liv.

När hon klev ut på trappan slog det henne att det varit en perfekt kväll. Hon vinkade av vännerna, och det var då hon såg fladdermusen. Den cirklade över deras huvuden i en otålig, ryckig dans. Tack för att du äter upp myggen, viskade hon till den. Den svarade inte, utan fortsatte göra det fladdermöss gör, vad nu det är. Fladdrar, antar jag.
De hade just börjat köra in mot stan när en räv sprang över vägen, precis i utkanten av vad strålkastarljuset kunde skönja. Först en fladdermus och sedan en räv. Det var kanske då hon borde stannat upp och funderat över livet - och över döden - och över världen. Men det gjorde hon inte.

Andra bloggar om: , ,

6 kommentarer:

Linda sa...

visst är han härlig, will!

Pauline sa...

Ååh, var precis som jag skulle vilja beskriva den filmen. Kollade på den med min korridor häromveckan, och blev alldeles kär. :) om några veckor kommer Will Ferrel till Lund, då ska jag gå o lyssna på honom :)

Freddi W sa...

Vad var det jag sa? ;)

Kristoffer Viita sa...

You are ALL insane.

Annika sa...

Jag gillar verkligen Will Ferrel! OCH ja, den här filmen var verkligen BRA! Jag tyckte mkt om "Blades of Glory" också. Två helt skilda sidor av Will. Visar att han är en skicklig skådis!

Hanna sa...

Det är skumt, för det känns som om den här filmen har fått extremt blandad kritik - sällan man ser något bli såväl sågat som hyllat bland kritiker.
Jag tänker dock ge den en chans eftersom jag verkligen gillar "Eternal Sunshine" - får ta och återkomma med vad jag tycker senare!