Kniiiip å kniiiiiiiip

Jag har varit och tränat. Det var första gången på länge och jag hoppades att det skulle vara en positiv upplevelse så jag skulle komma iväg lite oftare. Det började inte så bra, jag glömde mössan och frös på väg till gymmet. Sen hade jag glömt vattenflaskan och tvingades köpa en overprized-hokus-pokus-sockerlösnings-dryck för att inte torka ut. Jag hade precis ätit och gick självklart ut för hårt och fick magknip och blev illamående. Men det värsta: Den där j-vla instruktören. Där står jag och försöker göra dom där övningarna så gott jag kan utan att kräkas och hon skuttar till min sida och vrålar i sin lilla kindmikrofon: "Kämpa! Öka, du MÅSTE öka, fem till, sju till, kom igen då!"
Jag vet att det finns dom som gillar att folk pushar på dom, jag vet att vissa tycker det är käckt och härligt och trevligt att tjoa och peppa och stånka i grupp, jag vet att instruktörerna säkert får förhållningsorder om att va så där äckligt friska och energiska, och att till och med jag (dom få gånger jag är på humör) kan tycka det ger en glad stämning och en extra skjuts, om det görs på rätt sätt.
Men nio gånger av tio är det bara enerverande. "Sluta inte, inte lägga av, kom igen, det kommer att kännas bra efteråt, jippie vad kul det är! Hurra vad skönt när det gör ont i kroppen! Tio sekunder till, några extra sekunder sen, kom igen, kom igen!"
GAaah
Låt mig komma dit och träna i min egen takt och tvinga mig inte att sjunga med eller klappa i takt eller tjoa. Och ställ dig inte bredvid mig och gör samma övning fast snabbare och starkare, enda resultatet av det är att jag känner mig värdelös.
Suck.
Som tur är finns det ju några lite mer sansade instruktörer där också, så jag släpar väl iväg mig dit fler gånger. Vi får se när nästa gång blir dock.